Vems kropp är detta? För den är inte min.

Jag ser mig i spegeln och drabbas av förvirring. Det här är ju inte jag.
Jag klämmer och trycker på ryggen och magen. Såhär har jag inte alltid sett ut. Jag har ju alltid haft muskler i ryggen. Synliga. Nu är det tvärtom- det är synligt att jag inte har muskler längre. Jag känner mig obekväm i min kropp för jag har gått upp så brutalt mycket i vikt senaste åren på grund av mina mängder av mediciner. Mediciner som hållit mig levande men till ett stort pris. Jag önskar så att den inte behövde förändras. För jag hade för några år sedan äntligen nått en punkt där jag var bekväm i min kropp. Det som nu är bortblåst.

Men jag har ju inte haft och har inte orken att motionera. Inte på ett destruktivt sätt utan för att jag älskar att träna. Jag längtar ihjäl mig över att få köra ett crossfit pass, jag har längtat i flera år. Men mina förutsättningar gör det inte enkelt för mig. Med extrem trötthet och svårigheter att ta hand om mig så måste jag prioritera min energi på annat. Jag är för instabil.

Det blir en stor ledsamhet och saknad. Men jag hoppas och önskar med hela mitt hjärta att jag en dag kan. Det måste gå.

/Nathalie