Fri tillslut

Den andra april 2015 skrev jag på ett kontrakt om mitt liv. Om att försöka leva. Kontraktet som skulle ta mig tillbaka, ge livet en chans. Det handlade inte om att aldrig mer självskada eller uppleva mörker, för det skulle vara för stort och för svårt just då. Det handlade om att inte ge upp för jag hade gett upp så länge. Jag skulle sluta fly och istället börja kämpa. Hitta något som väger tyngre.

Innerst inne visste jag nog att det liv jag levde inte var hållbart i längden, att det hindrade mig från att leva. Jag orkade inte längre inte orka. Ville skratta på riktigt, möta dagen med lättare steg, göra vad jag vill när jag vill. Kunna bli fri. Jag ville kunna säga att jag är fri tillslut. Och jag visste att jag ville bli fri från självskador för att kunna säga att jag är fri tillslut.

Vägen till ett liv utan självskador är inte utan hinder och svårigheter. Den är krokig och skrämmande. Många gånger känns vägen för stor, för mörk och oviss. Man måste hitta något att hålla fast vid för att orka fortsätta. Våga tro och hoppas, våga släppa på kontrollen, våga kämpa, våga ta emot hjälp. För mig tog det många år innan jag tog mig upp från botten, men efter att ha överlevt på botten är jag nu starkare och jag lever. Jag kämpar fortfarande med impulser och ett tidigare beroende som gör sig påmind ibland, men jag vet att livet vinner och att jag inte är ensam. Att kärlek och värme finns runt omkring om man bara öppnar ögonen.

Till dig som kämpar vill jag säga att du är så stark och så modig. Du kanske inte tror mig eller ser det just nu, men jag tror på att du också kommer kunna säga att du är fri tillslut. Och glöm aldrig, aldrig, aldrig att du inte är ensam.

/ Maja Christiansson

Spegel på väggen

Jag står och ler vid spegeln, förbereder mig på att ta på den där berömda masken.  Försöker få det att inte lysa igenom. Min sorg och olycka, min ångest och rädsla, samt bilderna från det förgångna. Jag betraktar min spegelbild om och om igen, tittar på min kropp, inte en skråma. Inte då, inte än. Ändå var jag fortsatt trasig. Hela min kropp var som I tusentals bitar som nu förväntades bli hel, precis som ett pussel. Men det ännu ingen såg var att bitar fattas. För vem vill lägga ett trasigt pussel?

Hela jag är som ett enda stort sår som bör läka men drabbas av infektion, där piller förväntas tas för att läka alla sår. Jag växer som i en bördig stinkande jord, under i det mörka. Vågar inte se ovansidan, inser inte att bladen kikar fram då och då. Vill inte förstå min egen tapperhet, ändock kan jag inte styra att kälken växer ovanför det öppna landskapet. Tvunget visar jag mig. Jag tror mig vara ogräs, trots att jag blir kvar, för det jag inte insåg var att jag är en blomma. En liten, liten fridlyst blomma, som inte inser det unika med sig själv som håller på att dö. Som några trampar på och som några försöker rädda.

De som inte vet vårt bästa strör oss med sin okunskap. Jag tittar två år senare i samma spegel, ler. Tittar på min kropp, trasig och itu, men något var annorlunda. Inte spåren från det förgångna, nej jag insåg att jag inte behövde försöka bära en fasad och gömma mig med huvudet under sanden. Jag brister ut i skratt. Lovisa, två år senare.  Spegel, spegel på väggen där, säg vem som modigast I världen är?

/Lovisa Lindström

Autistisk självskadare

Så många dagar, så många nätter som bestått av grubblande och ångest. Tankarna var en del av det som tärde mest. Men även känslan… Känslan av att inte passa in. Vara fel. Fel programmerad. Till en början tillsynes obemärkt. Det var nog de som gjorde det som svårast. Att människor hade krav på mig som jag utifrån min autism inte klarade av. Inte ens jag, visste då att jag var autistisk. ’Jag Lovisa Lindström har diagnosen autism’ kunde jag inte titulera förens 20 års ålder. Men lidandet, känslan av att inte klara av det som ”normalstörda” gjorde med lätthet gav en känsla av utanförskap. I 17 år bar jag på mitt lidande ensam. Men varje tår som föll i ensamhet var en tår av hopp om att någon skulle tända lampan i mitt mörka tillhygge och se mina instängda, inåtvända tårar och torka de blygsamma tårarna. Men ingen såg. Hur tydlig jag än tycktes mig vara såg ingen. Det var det som gjorde som ondast. Ensamheten, tankarna som aldrig fick göra sig uttryck och tystnaden. Den totala tystnaden och det fruktansvärda undvikandet jag gick tillmötes.

Ett hopp att någon faktiskt skulle se dog ut. Sakta, sakta dog de ut. Torkad av en kylig vind var det närmaste jag kom värme. Tårarna ändrade färg från genomskinlig till svart. Nu såg dem. Nu såg dem själva skadan på den felprogrammerade varan. Nu blev det synligt.  Även för dem men också för mig. Men dem hittade inte källan till varför varan inte fungerade, jag fungerade. Varför jag skadade mig, varför jag inte talade, varför jag plötsligt talade och till att sedan vara tyst igen. För omgivningen var jag ett enda stort mysterium. Men den jag var mest främmande för var mig själv. Vården började då sätta etiketter överallt. För att göra det begripligt och för att kunna laga varan, mig. Varför jag kallar mig för en vara är för att det är just det jag känt och känner mig inom vården. Alla fel dem gjort. För att ingen tagit sig tiden att se mig, lyssna. Jag tog till det jag var kapabel till att göra när orden var för komplicerade. För svåra att säga högt. Jag gjorde som jag någonstans alltid gjort men i olika former. Som nu blivit tillsynes livsfarliga. Jag är en autistisk självskadare men behandlas inte utefter det.

Jag har insett att psykiatrin saknar kunskapen att på rätt sätt kunna hjälpa mig. De vet om min autism men behandlar mig som en främling. Jag har insett att självskadorna varken handlar om smärta eller uppmärksamhet. Det är ett uttryck på något som är fel. Ett sätt att säga det på utan att behöva visa mimik som ska vara rätt, ord som ska placeras rätt och saker som skall sägas i rätt tidpunkt. Ögonkontakt, sorgen dem vill kunna se eller förväntar sig se kommer aldrig fram. Men nu har tårarna ändrat färg. Nu har handlingen talat. Det jag ville nå ut och berätta egentligen, göms bakom den färgade tåren eller den mörka handlingen. Och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Men även om det är ett sätt att berätta och få se det trasiga med blotta ögat har det också varit en betryggande del. En flykt från det onda och instängda.  Jag har insett att det är själva proceduren som är lugnande.  Att allt är metodiskt och känns förutsägbart även om det många gånger inte är det. Men någonstans känns det som om jag har kontrollen när jag egentligen tappar den. Det kanske det som är själva grejen att tappa kontrollen, ramarna och slippa vara Lovisa. Den autistiska delen i mig. Den är komplicerad. Självskadan och livet i destruktivitet har blivit ett invant mönster och ett tvång. Det går inte att bryta tanken på att skada mig när den väl är där. Envist tar jag till det jag tror mig vara som bäst på och lever i den världen. Men inser inte att det är ett mönster som leder mig rakt ner i en avgrund.

Att vara en autistisk kvinna inom psykiatrin är inte lätt. Men du är inte ensam. Hur mycket du än känner dig som en felprogrammerad vara är du inte det. Du är bara en annan typ av människa. Kanske några kopplingar annorlunda, inte fel eller rätt. Bara lite annorlunda. Men en människa. Och du är precis lika viktig som alla andra.

Det är inte du som ska lära ut till vårdpersonal hur autism fungerar egentligen. Det är inte menat att du ska pressa dig så mycket för att anpassa dig till en värld du egentligen inte är funtad för. Den ska anpassas för dig och du har rätt till att få stöd med det. Men ännu viktigare att tillägga är att hitta andra sätt att få smärtan att göra sig uttryck.

Men när du minst anar det dyker den där personen eller bekräftelsen du så länge drömt om. Ser dig på ett sätt du inte trodde var möjligt. Det I sig kan vara en tröst. Det kände jag. Men det växte också en sorg att våra samtal skulle endast vara temporära. Men ganska snart insåg jag att orden, minnet kommer kvarstå. Jag tillät det vara den där varma handen som torkar mina hoppfulla tårar. Låt mig torka din våta kind om endast med denna text. För en dag kommer du känna dig sedd. Antingen av någon annan, eller ännu finare. Av dig själv.

/ Lovisa L

 

Att känna alla känslor

Jag minns händelsen som om det vore igår, den händelse som förändrade mig för alltid. Det var 1999, mitten av november, vi hade nationellt prov i svenska den dagen. Jag minns hur pappa väckte mig, jag minns hur min säng stod och jag minns att jag bara fortsatte dagen som om inget hade hänt, som om världen fortsatte snurra medan våra liv hade stannat upp för alltid. Min kusin orkade inte leva längre, och min farbror hade mist sitt barn. 

Tänk om vi bara hade vetat, tänk om det hade funnits någon som såg honom, tänk om nätet hade varit så utbrett, som det är i dag och allt stöd hade funnits en knapptryckning bort. Jag tror det var där jag bestämde mig för att om jag kunde hjälpa bara en person att inte gå den vägen, bara se en person, så var jag nöjd. 

1999 var jag 18 och han var 16, vad visste vi om livet? Vi hade inte byggt upp en massa copingstrategier ännu, vi var mitt i ”slå dig fri”-fasen där livet ska vara sådär enkelt och lekande lätt, där man har en fot i vuxenlivet och en i barnlivet. Man vet inte vad man vill med livet mer än att “något ska det nog bli av mig”. Precis just där och då, slogs benen undan. 

Ni vet det där avgrundsvrål som man ser i filmer, när föräldrarna får det där hemska beskedet som ingen vill delge men man måste? Det skriket finns på riktigt och jag minns fortfarande ekot av det inom mig; är min farbror med en tom blick gick emot mig med armarna redo för en kram, när kramen var ett faktum och han kunde känna trygghet kom skriket. 

Jag har tillåtit mig själv att känna alla känslor genom åren, ilska, glädje, sorg, vrede – ja allt och lite till. Sorgen försvinner aldrig, jag har lärt mig leva med den, om man tillåter sig att känna alla känslor. 

I somras var jag och hälsade på kusinen, jag försöker göra det varje gång jag är i den delen av landet där han ligger begravd. Vissa år har jag inte klarat av att besöka graven, något år var jag för arg; arg för allt kaos han lämnade efter sig, arg för att vi aldrig hann hjälpa honom eller ens förstod hur dåligt han mådde. Men det är okej att känna så, det är okej att låta tiden ha sin gång genom hela sorgeprocessen. Jag brukar ha något med mig till graven som påminner om mig, detta året var det jordgubbar från hans pappas gård. Det fick symbolisera de bär och frukter han och jag åt från vår farmor och farfars trädgård när vi var små. 

Ingen ska behöva känna så som kusinen, och ingen ska behöva känna som de som står kvar med alla frågor och en avgrundssorg. Vad kan vi göra för att stötta och finnas där? Vi kan se bakom beteendet och försöka se vad personen försöker säga utan ord. Som min lärare så fint uttryckte sig: ”bakom varje negativt beteende finns ett behov som inte är tillfredsställt”. Jag vill se de behoven, finnas där så ingen mer ska behöva höra avgrundsvrål och känna hur benen förvandlas till kokt spaghetti. 

Tack för att ni tog er tid att läsa denna text, tack för att just du finns och gör världen så unik och fantastisk. Kärlek till er alla, och glöm inte att le och säga hej till nästa person ni möter, för tänk om det leendet och hälsningen är det som får hen att stoppa de mörka tankarna och välja en annan väg.

/Anna

 

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Sommarträffen i Göteborg

För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.

Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.

Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.   

Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.  

 

/Amelie

Visa att du kan!

Vissa dagar kommer kännas tuffare än andra, så är det för alla. Allting kan inte vara perfekt, för perfektion existerar inte. Det är i situationerna då det är tuffare som vi behöver plocka fram vårt tålamod, inte ta för givet att du är dömd att må fruktansvärt dåligt för alltid bara för att en eller två dagar helt plötsligt känns lite extra tunga. Eller ens om flera år känts åt helvete.
Jag vet ju att vi alla både kastat oss in i och vunnit en hel del strider. Du kan vara 12år eller 89år och fortfarande göra ett misstag.

Att göra misstag är någonting nödvändigt, det ger oss erfarenheter, vi växer i oss själva och misstag ger oss chanser till att få feedback. Ger oss möjligheten att utvecklas, komma framåt. Vi behöver inte straffas för att vi inte gjort helt rätt alla gånger och inte heller förtjänar vi att jämföras med andra, även om andra klarat av någonting som vi själva inte klarat just nu. Det gör oss aldrig till en sämre människa, vi alla är bra på olika saker.
Var snäll mot dig själv, du försökte, du går nu med en erfarenhet rikare i ryggsäcken och du får inte glömma bort att den där personen som du jämför dig med, kanske faktiskt jämför sig med dig också.

Låt snälla tankar om dig själv få ta plats i huvudet. Varför endast ge utrymme åt de negativa? Dina tankar finns där och dina känslor likaså, alla av en speciell anledning, alla fyller sin funktion. Det finns alltid en orsak till varför du känner det du känner eller tänker det du tänker. Det kanske bara inte alltid så enkelt att sätta fingret på det. De negativa har sin plats men de får inte trycka bort de positiva helt.

Du kommer bli lämnad och du kommer bli sviken. Den där personen du gjorde allt för kanske sviker för att du inte var tillräcklig för dem, men det är inte på grund av dig och att du är fel. Alla människor är inte gjorda för varandra, vi kan inte älska alla.

Du behöver inte vara tillräcklig för andra och göra alla andra till lags hela tiden, det viktigaste är att du är tillräcklig för dig själv, du som är huvudpersonen i ditt liv.

Du kommer inte klara av att utföra alla uppgifter perfekt alla gånger. För du är mänsklig min vän!

Du säger och gör det du gör, du är du, och dem som gillar dig kan du dela livet med och resten kan få glida förbi. Den där personen som faktiskt lever ditt liv – du – det är den personen du ska göra imponerad.

Dig själv.

Gör dig själv imponerad. 

Visa för dig själv att du kan.

Jag kommer aldrig någonsin säga till dig att det är enkelt, aldrig säga att det bara är att göra. För det vet vi alla att det inte är, det är inte bara att tänka annorlunda och förändra sig själv. Det handlar om så mycket mer, ett inre projekt som tar tid. Förändringar, stora som små, dem kommer alltid att vara läskiga. Det är någonting svårt att göra eller tänka nytt.
Det tar tid att förändra tankeverksamhet och invanda mönster.

Jag vill bara att du ska veta. Att du är värdefull så som du är.

Jag tycker om dig oavsett om du gör misstag eller inte.

Det är faktiskt lite coolt.

Att göra misstag menar jag.

Våga vara operfekt.

Perfekt operfekt!

 

 

/Ida Staberg,
Föreläsare och bloggansvarig SHEDO

Inte för alla andra

Så mycket tankar, så mycket idéer, så mycket som flyger omkring i huvudet. Jag vet att jag inte är ensam om det.
Jag har ett liv, jag har en egen kropp, ett eget namn och är en helt egen individ. Jag är vuxen dessutom och har rätten att fatta egna beslut. Men redan som liten har jag alltid haft rätt till att få påverka i mitt eget liv.

Det är någonting av det svåraste och modigaste en person kan göra – att lyssna på sig själv och sedan även agera och bidra till förändring genom exempelvis beslut och i handlingar. Det övar jag på alltid. Lyckas faktiskt också. Att lyssna på mig själv och agera på det, göra det som är bäst för just mig. Jag har lärt mig det efter många års träning.

Mitt liv handlar om mig och ingen annan, jag ska göra det som jag mår bra av och som kommer från mitt hjärta. Jag ska inte göra saker bara för att göra eller hålla på med sådant som jag gör endast för andras skull, som inte ger mig någonting. För jag ska inte ägna mig åt någonting annat än det som jag vill och som ger mig någonting positivt.

Jag ska inte välja högskoleutbildning bara för att jag tror någon annan vill att jag ska gå just den utbildningen, jag ska inte hålla på med aktiviteter bara för att någon annan tycker jag ska göra det och inte heller lägga ner tid på sådant som inte ger mig någonting. Jag ska helt enkelt fokusera på mig själv. Du med, jag vet att du kan det!
Du har ett liv och det kommer inte fler vad vi vet. Det livet har du all rätt att ta tillvara på till 100%.

Som poledance, det ger mig energi och glädje.
Dansen, Det ger mig en känsla av frihet.
Familjen, ger mig en känsla av att betyda.
Vänner, ger mig glädje och skratt.
Bloggen, den ger mig utrymme.
Fota, det ger mig återhämtning.

Det jag gör ska komma från mitt hjärta, ingen annans hjärta.
Jag väljer vad jag vill lägga min tid och energi på, vad jag mår bra av, vad jag vill. Självklart mår jag bra av att göra andra glada lite då och då också, när jag inte glömmer bort mig själv.

Huvudpersonen i mitt liv är jag.

/Ida Staberg
Bloggansvarig, SHEDO