Jag hade inget att förlora på att förändras, del 2

Jag var ett hav av känslor jag inte kunde hantera. Att självskada var ett tvång, jag blev beroende av att skada mig själv och under en lång period åkte jag in och ut från sjukhus på grund av det. I så många år levde jag med ständiga tankar på hur jag skulle skada mig själv och när. Allting handlade om att fortsätta hantera alla mina extrema känslor på det sättet.

Jag bestämde mig för att sluta självskada, jag vet inte exakt hur eller varför. Jag hade absolut ingenting att förlora på att förändra mig själv. Jag föraktade den person som stirrade tillbaka i spegeln och jag hade ingenting kvar att förlora. Att leva efter att ständigt fly från sina känslor genom olika typer av självskadebeteenden var inte ens att leva.

”Jag existerar bara så varför ska jag ens fortsätta att leva?” Var ett tankesätt jag ständigt använde mig av som en slags ursäkt att fortsätta på den destruktiva banan jag var på. Mitt i allt det destruktiva förväntade jag mig att vården skulle se mig och lyssna på mig men varje gång jag försökte förmedla varför jag mådde som jag mådde så kom fel ord ut och hjälpen kom inte. Det enda sättet att sluta självskada är vilja. Du kan aldrig sluta självskada om du inte har viljan till det. Ingen annan människa, vän, familj eller vården kan få dig att sluta om du inte vill det själv. Det har varit en sådan tuff resa att komma hit där jag är idag och jag jobbar fortfarande på att bygga upp min självkänsla.

Du är den som kan rädda dig. Det låter så kliché att säga så och jag kan lova dig att när jag höll på så hatade jag när folk sa det till mig. Jag fnös åt deras ord om att du måste vilja bli räddad från ett destruktivt beteende för att någonsin komma ur det. Men det har tagit en vilja av stål att sitta här idag och vara helt självskadefri. Jag tog all min vilja och styrka till att komma ur det. Med rätt stöd omkring dig så går det, för du behöver inte vara ensam med att kämpa med dina känslor. Du känner allt av en anledning och om man har tryckt undan ens känslor på det sett som jag gjort i flera år så är det väl självklart att du känner allting så extremt när du så sällan stannar upp och tillåter dig själv att känna det du behöver känna. Det är som om din tolerans till känslorna inte riktigt finns där.

Vår hjärna är som en dator, vi blir programmerade till att tänka och agera på ett visst sett redan som barn. Det betyder inte att vi inte kan ändra på vårt beteende, för det går. Jag programmerade om min hjärna och vände ut och in på hela mitt liv för att bli fri från det destruktiva. Jag tror att jag alltid kommer vara en person som har lätt att tänka på att självskada eller döden är vägen ut varje gång jag upplever starka och jobbiga känslor, men hur jag hanterar dessa tankar och känslor är något jag hela tiden kan utveckla genom hela livet. Jag kan alltid hitta nya strategier till att vänta ut stormen.

Känslor är bara besökare. De kommer och de går, dem stannar inte för evigt. Det är aldrig fel att be om hjälp, man är ingen börda för att man behöver hjälp. Du har ett lika stort värde som jag.

Jag vet att jag alltid sökte efter en anledning till att sluta skada mig själv. Jag sökte efter någon som skulle kunna fylla mitt liv med en anledning till att sluta, men anledningen till att sluta stirrade alltid tillbaka på mig i spegeln. Jag är min anledning till att sluta, för jag förtjänar bättre än så. Jag förtjänar ett bra liv. Jag har makten till att bestämma om det destruktiva beteendet ska ta över mitt liv eller om jag ska vända på det och behandla mig själv med den respekt jag egentligen förtjänar.

//Elly

Jag hade inget att förlora på att förändras, del 1

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kom hit. Till ett bättre liv. Större delen av mitt liv har bestått av rädslor. Under en sådan lång period har jag varit rädd för världen och mest av allt, rädd för mig själv.

Hur kan en flicka vara rädd för sig själv? Jag var en gång en flicka med ett skratt som klingade av som ett instrument. Mina ögon glittrade när jag log och det var som om ingenting kunde penetrera den där skimrande huden som jag hade och den där glädjen inom mig kunde ingen stoppa, men sedan blev jag så medveten om mig själv och omvärlden. Jag var tio år när jag första gången stod i en ny stad, i en ny skola och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle passa in. Jag kände mig fel.

Jag fick min autism-diagnos relativt tidigt för att vara flicka, jag var femton år men skolan hade på min tid inte så mycket kunskaper om hur det var att vara en flicka med autism, så därför fångades jag aldrig riktigt upp i tid. I väldigt tidig skolålder började jag få ångest, inte för att jag faktiskt visste att det var just ångest. Jag fick fyra år senare ett namn på den klösande känslan jag hade inom mig men ingen vuxen person förklarade för mig vad det innebar och inte förklarade dem vad autism innebar för mig. Jag skulle googla mig fram till svar på egen hand men jag ansåg att de orden innebar att jag var fel och vågade därför aldrig riktigt googla dem förrän flera år senare.

Flera år senare och jag hade upplevt starka känslor av ångest, hamnat i djupa svackor och som jag då beskrev det så hamnade jag i ett totalmörker. Jag hade redan utvecklat flera självskadebeteenden innan min autism-diagnos kom på tal men just då insåg jag inte att det var ett självskadebeteende. Mestadels för att det inte fanns så mycket kunskap omkring det när jag växte upp. Mycket under min skolgång var väldigt nedtystat och jag gömde mitt destruktiva beteende, den största självskadan var gjord för länge sedan i mitt huvud och i min själ. I över tio års tid tryckte jag undan mig själv. Jag försökte desperat forma mig likt lera för att passa alla andras bilder av hur jag skulle vara, men hur jag än gjorde så var jag aldrig tillräcklig. En del skulle kanske beskriva mig som en ensamvarg på den tiden, men jag var inte en ensamvarg. Att vara ensam var aldrig ett aktivt val. Min självkänsla raserade i botten väldigt tidigt och när jag passerade tjugo år så var mitt självskadebeteende så pass illa att mitt liv då handlade om sjukhusvistelser på låsta avdelningar. Jag var så förtvivlad på världen och på mig själv och jag ville så desperat att allting skulle sluta snurra runt i mitt huvud och jag försökte hitta ett sett att reglera mina känslor, men det var omöjligt.

Mitt självskadebeteende var ett sett för mig att hantera mina känslor och tankar. Det tog inte lång tid alls innan det blev ett tvång för min överlevnad men idag vet jag att det inte alls är ett tvång eller ett sett att överleva.

Jag vaknade en dag och såg mig själv i spegeln och föraktade den person som stod där. Inte var jag fin nog för andra men ingenting dög för mig. Jag kände inte igen den tjej som stirrade tillbaka i spegeln. Mina ögon saknade den där gnistan av liv och det var som om hela världen var fylld med dimma. Jag gillade inte den jag blivit och jag vet inte vilken förändring som skedde men någonstans inom mig hittade jag en kraft. De strategier jag fått av vården hade inte riktigt räckt hela vägen och jag kände mig ensam och utelämnad åt en flock vargar. Jag hade ingenting kvar att förlora och jag är den som kommer leva med mig själv längst. Någonstans inom mig vred och vände jag på orden i min hjärna jag hade för mig själv dagligen. De negativa orden ekade så klart och starkt och jag hade länge lyssnat på dem. De var min livs sanning, det var vad jag trodde.

De orden jag rabblade upp för mig själv dagligen om hur dålig jag var på alla sett var inte mina ord. Visst hörde jag min egen röst inom mig viska de orden om och om igen men de var inte mina ord från början. De var ord som andra sagt till mig. Det var ord skapade ur frustration, ilska och från barn som inte visste bättre. Det var ord jag hört från närstående och människor som inte känner mig. Alltså, från människor som inte velat mig något gott. Jag har alltid varit väldigt känslig för allting omkring mig, som en svamp som suger åt sig allt och som ständigt behövde säkerställa att jag var omtyckt av alla. Om jag inte var omtyckt av alla omkring mig så raserade allting. Jag behövde hela tiden bekräftelse på att det jag gjorde var rätt. Jag var så angelägen om vad andra tyckte och tänkte om mig, jag brydde mig alldeles för mycket om deras syn på mig. Väldigt sällan levde jag upp till den bild andra hade om mig och jag använde mitt självskadebeteende för att fly undan dessa starka känslor jag ofta tryckte undan.

//Elly

Graviditet och föräldraskap med psykisk ohälsa i bagaget

Jag vet inte hur det känns att bli gravid, föda barn och bli förälder både en och två gånger utan psykisk ohälsa i bagaget. Jag har ju mitt bagage med ångest och oro, ett långvarigt självskadebeteende samt depressioner och även om det är flera år sedan jag slutade skada mig själv och även fast jag idag mår bra så väcktes det en rad olika rädslor inom mig när fick reda på att jag var gravid. Det dök upp många frågor inombords, frågor som nog många blivande föräldrar, oavsett bagage, ställer sig. Klarar jag av att bli förälder? Klarar jag av det ansvaret? Tänk om jag får en förlossningsdepression? Kommer jag orka med sömnbristen? Behöver jag sluta ta mina läkemedel?

Jag har tänkt tankar som: ”Kommer jag, som tidigare mått så dåligt att jag inte ens kunnat ta hand om mig själv, klara av att ta hand om ett barn?”, ”Vad händer med mitt barn om jag börjar må ohållbart dåligt igen?” och ”Vad ska andra tänka och tycka när jag bär ett barn i mina ärrade armar? Kommer de att känna oro för mina barn i och med den resa jag har bakom mig?”.

Jag tror att en blivande förälder, oavsett bakgrund och bagage, kanske tvivlar på sin förmåga att ta hand om sitt barn och att det kanske också ska vara så, att det blir så när man är mån om att ge sina barn allt det bästa, redan innan de ens kommit till världen.

Att bli och vara gravid, föda barn och landa i föräldraskap väcker känslor i vem som helst. Hormoner, sömnbrist, kroppsliga förändringar och utmaningar. Det är en omvälvande period i livet, minst sagt. Jag har absolut varit orolig under båda mina graviditeter, framförallt över hur jag ska må efter förlossningarna. Jag mår bra idag, känner mig stark i mig själv och känner mig trygg med att jag kan hantera mina känslor, men jag är också en sårbar person så visst har jag oroat mig för att bli sjuk igen, falla ner i depression till följd av extrem sömnbrist eller liknande.

Under mina båda graviditeter har jag ändå fått må väldigt bra om jag jämför med många andra. Men att vara gravid är ingen ljuvlig, glamourös tid, åtminstone har inte jag tyckt det. Det är häftigt och fantastiskt att få bära på ett nytt liv men det är också tungt, utmanande och tufft, både fysiskt och psykiskt.

Min största utmaning under båda graviditeterna har varit bristen på sömn som i sin tur lett till ett svajigt mående, en försämrad psykisk hälsa. Jag har varit sjukskriven under stora delar av graviditeterna och båda gångerna har förlossningarna satts igång aningen innan barnen egentligen varit beräknade att titta ut, då jag på slutet hade det väldigt kämpigt mentalt och man i största möjliga mån ville förebygga att jag drabbades av depression.

Psykiatrin fanns som ett fantastiskt stöd under min första graviditet men gjorde mig besviken under min andra. Jag har också blivit glatt överraskad över hur bra stöd jag, som har ett bagage av psykisk ohälsa, har fått från andra håll inom vården under både graviditet, förlossning och föräldraskap. Mödravården (MVC), specialistmödravården, förlossningen och barnhälsovården (BVC) har varit, och är fortfarande, fantastiska. De har kunnat stötta mig i oro och tvivel, svara på frågor och ge råd.

Jag upplever att det finns en större kunskap och förståelse för psykisk ohälsa inom de här vårdområdena än vad jag från början hade vågat hoppas på. Något som gläder mig enormt. Kanske har jag haft turen att träffa på rätt personer men jag hoppas och tror att det ligger mer bakom detta goda stöd än enbart tur.

Jag har också varit rädd för att, med psykisk ohälsa i bagaget, bli dömd och ifrågasatt. Som gravid, som födande, som förälder. Jag har varit rädd för att min bakgrund skulle få människor att ifrågasätta min lämplighet som förälder. Det var dock en rädsla som suddades ut snabbt och aldrig dök upp igen. Aldrig har jag upplevt att någon barnmorska, förlossningsläkare, barnläkare, barnsjuksköterska eller annan vårdpersonal man möter från det att man blir gravid har ifrågasatt mig, dömt mig i och med min historia eller tvivlat på min förmåga. Inte heller har jag upplevt att någon annan har ifrågasatt mig som förälder, inte förskollärare eller annan personal inom förskolan, inga andra föräldrar, ingen. Det är en fantastisk känsla att få känna sig som vilket annan mamma som helst för det är jag ju också, även om jag må vara en mamma med randiga armar. Jag vill till och med tro att jag med psykisk ohälsa i bagaget kan ha en fördel när det kommer till att bejaka, ta hand om och bemöta mina barns känslor och kommande mående. För att jag vet hur starka känslor känns och för att jag själv gjort en resa där jag blivit tvungen att lära mig hantera svåra känslor på ett konstruktivt sätt, för att jag kanske kan förstå deras känslor på ett djupare plan och förhoppningsvis vet hur jag ska bemöta dem de gångerna jag ändå inte kan förstå.

Föräldraskapet är ingen dans på rosor, inte för någon skulle jag tro, och sedan jag fick barn har jag verkligen känslorna på utsidan. Rädsla och oro är ständigt närvarande känslor i min mammaroll, liksom den obeskrivliga kärleken. I stressen och sömnbristen varvas orkeslöshet och frustration med tacksamhet och glädje.

En viktig insikt för mig har varit att jag må ha varit en ”duktig flicka” under stora delar av mitt liv men jag behöver faktiskt inte vara en ”duktig förälder” och klara allt på egen hand. Jag behöver inte veta allt, jag har faktiskt aldrig varit mamma förut.

Det är upp och ner och ingen är perfekt men det finns stöd att få och det är helt okej att be om och ta emot hjälp.

Pia Ejeklint

Anorexia – En kvinnosjukdom?

90% av alla som får anorexia är kvinnor. 10% män drabbas av det. Är det då en allmängiltig psykiatrisk diagnos, en fysisk diagnos eller handlar det om något helt annat? Ätstörningar är ett samhällsproblem som går ner alltmer i åldrarna och visar på att det inte bara rör sig om psykiatriska diagnoser, skriver Maria.

Det började år 2013. Jag kom in på ett medieprogram på universitetet och hamnade i en feministisk umgängeskrets och började skriva hemtentor med teorin feministisk mediekritik. Jag fick litteratur om hur unga kvinnor påverkades av mode- och skönhetsindustrin och hur branschen dominerades av pengahungriga män som ville sälja skönhetsprodukter och kläder till kvinnor. Ätstörningar ingick i dessa problemområden.

Forskning visar på att ätstörningar är ett samhällsproblem, betingat av sociala normer med grunden sjuka och skeva kroppsideal. Allt fler modeföretag har börjat ta ansvar  reklamen som är riktad till kvinnor med normalviktiga tjejer och kvinnor, men de är underrepresterade. De flesta modeföretag fortsätter med ouppnåeliga kroppsideal i sin marknadsföring.

Ätstörningar har gått ner allt mer i åldrarna, för 15-20 år sedan kom larmrapporter om hur anorexi och andra ätstörningar drabbar unga flickor i tidigare ålder i större utsträckning än tidigare. Det har fortsatt. Att det då skulle förklaras enbart med psykiatriska diagnoser som leder till ätstörningar är inte rimligt. Psykiatriska diagnoser visar sig oftast i 25- årsåldern, hur kan vi då förklara att 10-12 åriga flickor får ätstörningar och svälter sig? Med att de har en psykiatrisk diagnos? Jag tror inte det. Med det vill jag poängtera att ätstörningar är ett samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor i högre utsträckning än män. 9 personer av 10 som drabbas av ätstörningar är flickor och kvinnor.

Ska vi då behandla ätstörningar som en sjukdom? Både jag och nej. Det är skeva och sjuka kroppsideal som pressar flickor och kvinnor att banta och vara underviktiga. Bara det att unga flickor svälter sig är ett bevis på att det handlar om ett globalt samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor och att det inte enbart bottnar i en psykiatrisk diagnos. Däremot visar det sig att de som drabbas av ätstörningar blir psykiskt och fysiskt sjuka av långvarig svält.

Jag talar från egen erfarenhet. Jag drabbades själv av allvarlig anorexi som 12-åring. Jag har ingen diagnos i dag, men är känslig för medias påtryckningar. Hela min barndom och tonårstid blev förstörd då jag åkte in och ut från olika sjukhus stup i kvarten.

Vi behöver agera tillsammans för att förebygga ätstörningar. Ätstörningar är ett samhällsproblem som behöver behandlas inom både det politiska fältet och med insatser från vården. Statsapparaten och politiker har ett ansvar att lagstifta marknadsföring riktad mot flickor och kvinnor samt att tillsätta opinionsbildare inom den ideella sektorn med statliga bidrag, samt- ändra attityd om vad en ätstörning är – ett globalt samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor.

// Maria Bratt

Som en kraftfull våg

Jag var alltid så rädd för ångesten. Jag var rädd för vad den skulle göra med mig, att den rent av skulle kunna förgöra mig. Varje gång kändes det som att den skulle få mig att explodera, som när man blåser upp en ballong mer och mer och bara väntar på att den ska spricka. Gå sönder. Självskadebeteendet var mitt verktyg för att kunna pysa luften ur ballongen innan den sprack.

En fantastisk psykolog jag gick till sa en så viktig sak till mig en gång. Något som ingen annan hade sagt tidigare och som verkligen fick fäste i mig. Hon sa till mig att ”ångesten kan inte skada dig, det är bara vad du väljer att göra med din ångest som kan bli skadligt”. Hon hade så rätt. Det var jag som skadade mig själv, inte min ångest i sig.

Jag fick träna på att vara i min ångest och framförallt fick jag träna på att vara kvar i den när den toppade, när den var som starkast och det kändes som om den där ballongen skulle spricka, utan att ta till självskador. Det var läskigt i början men rädslan gav med sig allt eftersom jag gång på gång fick bevisat för mig att min psykolog hade haft rätt. Ångesten kunde inte skada mig. Än mindre förgöra mig. Den var svår att vara i, ångest är en fruktansvärt jobbig känsla, men precis som min psykolog förklarat för mig så varade den inte för evigt.

Jag lärde mig att ångesten kom som en våg och även gick igen, precis som en våg. Den steg och det var som värst när den toppade och toppen kunde vara i en kvart, en timme, ett dygn men sen ebbade den alltid ut. Ångesten kunde kännas konstant men det fanns alltid små andpauser mellan topparna, om än väldigt korta ibland. Det blev en tröst för mig att bli medveten om att ångesten faktiskt kom och gick, att den inte var konstant och det stärkte mig när jag insåg att den faktiskt inte kunde skada mig. Hur jobbigt och svårt det än var att ha ångest så visste jag nu att den inte skulle få mig att explodera. Att jag inte behövde skada mig själv för att stoppa ångesten från att förgöra mig.

Idag är jag inte längre rädd för min ångest. Jag mår bra och lever inte med ångest av samma kaliber som jag gjort tidigare men självklart känner jag fortfarande ångest i olika situationer i livet, vem gör inte det? Men idag kan jag vara i min ångest och hantera den utan att använda mig av självskador. Hur? För att jag idag vet att ångesten inte varar för evigt, jag vet att den slår till som en kraftfull våg och ger mig drunkningskänslor en stund men jag vet också att vågen drar vidare och lämnar mig fri att andas snart igen. Jag vet idag att ångest är en känsla, fruktansvärt jobbig men helt oförmögen att skada mig.

Sedan allra första gången jag kände ångest har jag vetat att ångest är någonting kraftfullt och starkt.

Idag vet jag att jag är ännu starkare än ångesten.

/ Pia Ejeklint

24 års mentalt fängelse

24 år har gått. Det var först efter 23 år jag förstod. Jag har levt i en illusion i 23 år. Inte förstått hur kropp och själ går hand i hand. Det som gör ont fysiskt gör ont mentalt psykiskt och vice verca.

I 23 år trodde jag att jag var fet. Jag VAR fet. Hur människor runt omkring mig ville att jag skulle bli en fet padda. Fast de egentligen tyckte att jag var för mager. Människor hade kommenterat min vikt och kropp för att de var oroliga för att jag skulle få anorexia igen.

När jag var 13 år lades jag in på BUP för att jag helt slutade äta på sportlovet i sjätte klass. Efter två års bantande spårade det ur. Bantningen berodde på att jag ville se ut som magra fotomodeller, samt några klasskompisar som sagt att jag var fet.

Jag låg i karantän i två år. Och två gånger var jag nära att gå bort av svält under den här tiden.

När jag blev ”frisk” fortsatte helvetet. Dvs, jag blev aldrig riktigt frisk. Den akuta svälten försvann, men jag förblev ätstörd i många år framöver. Hela mitt vuxna liv har jag ständigt bantat. Jag har befunnit mig i ett mentalt fängelse. För ett år sedan träffade jag en man och han sa att han föredrog kvinnor med former och normalvikt, och sa att jag var för smal. Jag trodde han drev med mig.

För ett halvår sedan nådde jag min första normalvikt som jag inte haft på 24 år. Det har varit väldigt tufft, då mina tidigare referenser för min kropp har varit svält, bantning och undervikt. Från XS till M på mindre än ett år. Min normalviktiga kropp blev som en chock första tiden. Det blev inte bättre då två manliga bekanta sa att jag hade blivit fet. Anorexia-hjärnan spökade till igen.

Men gud vad mycket bättre jag mår efter att blivit normalviktig. Jag äter vad jag vill, när jag vill. Mitt ansikte ser helt annorlunda ut – till det bättre. Mina kvinnliga former har gjort mitt ansikte finare, jag är friskare och allt är annorlunda. Jag har en pigg blick, tjockare hår, runda kinder och ser helt enkelt friskare ut. Det syns verkligen när jag jämför gamla foton med nya.

Och jag kan tänka klarare och är mer skärpt. Det är nämligen så att svält och hård bantning leder till, eller kan, leda till, att hjärnan krymper. De kognitiva förmågorna sätts ner av svält. Jag har med det skrivet blivit mer kreativ, och mår bättre.

Det jag vill säga utifrån mitt inlägg – det är att en vinner så mycket på att börja äta normalt igen, trots att det är väldigt tufft att bli frisk från ätstörningar.

//Maria Bratt

Att våga stå kvar vid svåra svar

Att våga prata om det svåra, en tanke kring att våga be om hjälp som patient, men också att som anhörig eller vårdgivare våga stå kvar och lyssna.

Jag har många gånger hört “du måste bli bättre på att be om hjälp, våga be om hjälp när du behöver den”. Jag har nickat, tänkt att jag ska bättra mig, att jag ska våga gå emot rädslan som sätter sig som en förlamande tyngd i bröstet och i kroppen. Tänkt att det har ju varit mitt eget fel, alltid, att det destruktiva mönstret återupprepas vid tyngre perioder. Såhär i efterhand har jag dock noterat en annan faktor som bidragit till motståndet i att be om hjälp. Nämligen mottagarens reaktion när jag öppnar upp och berättar om det som cirkulerar i mitt huvud.

För en utomstående kan detta såklart te sig skrämmande, mörkt och den första impulsen blir att trycka på den röda stoppknappen. Den som kallar på jourläkarens uppmärksamhet, den som drar in polisen i handräckning när patienten av rädsla drar sig undan vården istället för att närma sig den. En sådan reaktion, hur välmenande den än må vara, kan istället förstärka känslan av att det är farligt att be om hjälp eftersom det kan få oönskade effekter i form av den dramatiska utryckningen. Många gånger har jag istället önskat en lugnare reaktion.

En nyfiken, men likväl allvarsam reaktion som istället hjälper mig att nästla i de tankar som finns, eller som helt sonika bara sitter med och lyssnar. Det kräver såklart mod, kanske erfarenhet att våga stå kvar och kunna bedöma om och när det är läge att trycka på den där knappen. Jag önskar dock att det inte var den första reaktionen, att det mänskliga mötet, den lugnande rösten, den nyfikna omsorgen istället kunde få ta mer plats. Om jag visste, att den jag vågade berätta för, också vågade stå kvar där med mig utan att springa iväg, skulle jag också våga be oftare om hjälp. Tankar kan ofta vara just bara tankar, ibland behöver man bara lite hjälp att få lyfta ur dem ur hjärnan för att kunna gå iväg med lättare steg.

/Lisa

Bokstävernas kraft

Så befann jag mig plötsligt hemma igen. Hemma och ute i frihet. Friheten jag så innerligt önskat mig under alla de långa dagarna, veckorna, månaderna innanför tvångsvårdens låsta dörrar. Nu var jag fri!

Men hemma fanns hörnen kvar. Mörka hörn och skrämmande vrår där det svarta, obehagliga och olustiga väntade på mig. Ångesten hade väntat på mig under all denna tid, och svältfödd på min närvaro kastade den sig nu hungrigt över mig. För när jag väl klev in i hemmet, tycktes de mörka hörnen krypa inpå och närma sig mig precis som förut.

Jag hade under min inlåsta tid på något vis intalat mig att allt skulle vara annorlunda då jag kom ut igen. Kanske hade jag till och med glömt bort att där fanns mörker och obehag utanför de låsta dörrarna. Friheten hägrade som en skimrande skattkammare för inlåst levde jag också i ständig ångest. Så i mina fantasier växte ett paradis upp med ständigt solsken, bubblande skratt, glittrande ögonblick. När jag i min ångest skrek och bankade där inne trodde jag att bara jag blev frisläppt skulle allt bli lättare. Bara de släppte ut mig skulle allt bli bättre.

Så kom den dagen då jag stod på andra sidan den låsta dörren. Fri. Äntligen. Och långt, långt borta i ett avlägset dis fanns orsaken till att jag först blev inlåst. Men det var dåtiden. Nu var det ett nytt kapitel.
Jag kom alltså hem till sist och det fria livet skulle börja. Men ganska snabbt kom mörkret fram ur hörnen, hungrigt ville det sluka mig. Och vad skulle jag göra då?
Jag saknade de små vita pillren som inte längre fanns i min medicinlista. Vad skulle jag nu ta för att trycka tillbaka den värsta oron? Hur skulle jag få alla tankar att tystna?
Jag sneglade på de vassa föremålen som jag plötsligt hade fri tillgång till här hemma. Skulle jag låta dem hjälpa mig nu?
Jag visste att jag skulle kunna bemästra oron om jag lät bli att stoppa maten i munnen och istället började gå mil efter mil. Skulle detta bli min strategi igen?

Besvikelsen var stor, men sorgen var större, över att min frihetsdröm varit en illusion. För ångesten jag lämnade hemma för så länge sedan fanns ju kvar när jag återvände, och vad skulle jag göra nu? Skulle jag återigen ta till mina destruktiva metoder för att klara det? Och vart skulle det till sist leda mig?

Ångesten skulle troligtvis alltid förfölja mig, men svält, självskada och piller skulle inte kunna stävja den i det långa loppet.

Vad skulle jag göra?

Mörkret, ångesten och alla påträngande tankar var outhärdligt, jag behövde göra något för att bryta. Jag klarade inte av att stå ut i ångesten även om det var vad jag fått lära mig att jag skulle för att den till sist skulle minska.

Desperat tog jag upp en bok som låg på skrivbordet. Jag slog upp den och tvingade mig att läsa första meningen. Och andra och tredje. Fortsätt läsa, manade jag mig själv. Och jag läste mening efter mening tills jag plötsligt befann mig i en annan verklighet. Historien i boken stod vid min sida, och mörkret omkring mig drog sig sakta tillbaka in mot hörnen. De högröstade tankarna tystnade något.

Sedan dess har jag fyllt mig själv med mängder av bokstäver. Böckerna har blivit inte bara mina närmsta vänner utan även min medicin. När jag tidigare hade sprungit till tablettkartan och tryckt ut en snabb ångestlindring tar jag nu genast fram boken och försöker erövra bokstäverna och historien tills dess att den värsta oron har lugnat ned sig.

I min ensamhet finns boken som sällskap där det tidigare funnits vårdpersonal att vända sig till.

I mitt begär efter att självskada tvingar jag mig själv att först läsa ett eller två kapitel innan jag gör slag i saken – och då har behovet oftast stillnat något och jag kan stå emot.
Efter maten slår jag upp boksidorna och läser för att glömma bort att jag ätit och att jag borde gå ut och promenera bort skammen över matintaget.
När tankarna är allt för påträngande och vägrar lämna mig ifred försöker jag mota bort dem genom att fylla huvudet med böckernas ord istället.

Jag har alltid varit en läsande person. Men det här är något nytt. Det är ett nästintill tvångsmässigt läsande, men det är ett icke-destruktivt tvång.
Jag läser för att jag inte har självskada, svält eller tabletter som alternativ. Och det som till en början var ett sätt att hantera den värsta ångesten har nu blivit något som hjälper mig att våga leva en dag till.

Tack vara de nya världar jag får kliva in i genom böckerna vågar jag existera även i den verkliga världen. För jag vet att jag regelbundet kan pausa från det verkliga och från alla starka tankar, genom att låta mig uppslukas i bokens värld. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också en möjlighet att få uppleva sådant jag missat och missar i min sjukdoms snäva värld.

Att fylla mig själv med bokstäver är ett sätt att hindra mörkret från att ta över.

/Miriam