Att inte veta

Jag är i en slags identitetskris. För så som jag var innan jag blev sjuk kommer jag aldrig att bli igen. Och det är okej. Men jag är rädd för att jag inte ska bli någonting överhuvudtaget. Att jag ska fortsätta vara ett tomt skal där det enda som ger mig näring är att självskada. För vad är jag utan det? Vad är jag utan det där som fått mig att orka de senaste 3 åren? Finns det ens något “jag” i allt detta? För det känns verkligen inte så. Det är obehagligt att försöka vara utan det. Det känns inte bra. Och det blir problematiskt när självskadandet får mig att må bättre än att vara utan det. Det är bakvänt.. jag mår dåligt av att inte skada mig. För jag orkar inte känna alla känslor jag tryckt undan i så många år. Jag bara orkar inte, jag kan inte. Jag kan inte acceptera att mamma dog. Att jag är här på jorden utan henne. Det finns inte i mitt huvud, det bara går inte. Jag vet att det är omöjligt för mig att leva utan henne så därför har jag tryckt undan sorgen i så många år. Min psykolog är säker på att jag kommer kunna leva med sorgen och ändå ha ett värdigt liv. Varför tror jag inte på henne då?

/Nathalie

Den jag en gång var

Jag kollade tillbaka på gamla bilder och videos ikväll. Jag skrattade men mest så grät jag. Jag kan inte förstå att jag hade ett helt annat liv för 3 år sedan. Min uppväxt präglades av ätstörningar och sorg. Men där är några år från när jag flyttade hemifrån tills för 3 år sedan. Då jag reste mycket, festade, umgicks med vänner, var på sociala tillställningar och tränade. Det var ett helt annat liv än det jag lever nu. Jag åkte med vänner till Cypern, Spanien, Grekland. Jag gick på festivaler och var ute och festade mycket. Jag hittade på saker med mina vänner hela tiden.

Men hur gick jag från att vara festens mittpunkt till sjukhuskorridorer? Från att packa väskan och resa till ett annat land till att inte kunna gå utanför lägenheten? Tanken av att vara i sociala situationer nu gör mig illamående medan jag för något år sedan jobbade som säljare i världens största underklädesbutik. Hur är det möjligt?

Jag tränade crossfit som jag fortfarande älskar men nu blir jag trött bara av att gå på toaletten. Det knakar och värker i kroppen, mina axlar och rygg är stenhårda av all stress och trauma från de senaste åren.
För det lägger sig i våra celler när man inte har kapaciteten att hantera känslor och då byggs spänningarna bara på.

// Nathalie

Presentation av Alvida

Mitt namn är Alvida, är 30 år gammal och kommer att börja blogga här om mina erfarenheter om att leva med långvarig psykisk ohälsa. Förutom att blogga så är jag också aktiv som volontär i SHEDO’s självskadechatt vilket jag tycker är ett väldigt givande uppdrag.

Jag började må dåligt redan som barn och det har följt med mig i vuxen ålder. Jag lever bland annat med ADHD, tvångssyndrom, generalierad ångestsyndrom och bipolär sjukdom typ 2 (utan aktuella symtom). Diagnoser har kommit och gått. Vissa har jag kunnat bli av med men andra är/har blivit kroniska. Detta är något jag har varit tvungen att lära mig leva med. Jag har hittat strategier att hantera dessa symtom genom terapeutiska och mediciniska behandlingar genom åren. Även en del ”egen-vård” som spiritualitet/andlighet som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ser mig själv som frisk idag eftersom frisk oftast inte handlar om att bli symtomfri utan att kunna hantera sina symtom.

Genom mina ord vill jag dela med mig om mina erfarenheter så att ni där ute som kämpar inte känner er lika ensamma. Jag kommer bland annat att skriva om utanförskap att leva med ohälsa samt att fungera annorlunda än normen i samhället och hur det har påverkat mig i livet, hur det känns att leva med ångest och min tidigare kamp med självskadebeteende. Jag vill också förmedla hopp. Att det går att leva ett meningsfullt och värdefullt liv trots kroniska tillstånd.

Slutligen vill jag ge frivilliga kramar och omtanke till er där ute som kämpar.
Vi möts bland orden.

Alvida

Att leva med en ätstörning

Finns det någon jag kan prata med?
Finns det någon som kan förstår mig? Som förstår hur jag känner?
Jag känner mig så ensam.

Tårarna rinner, ett leende som bara försvinner, och en rädsla lika stor som djupet i en grav.
Demonerna gör sig påminda; de viskar inte längre, de skriker.
Dess röst eka i huvudet på mig likt en tornado. Min logik försvinner, jag tappar förmågan till att röra på mig, jag bli helt apatisk. Demonerna och ångesten ta mig med på en resa genom helvetet igen, och återigen sjunker jag snabbare än kvicksand.
Jag faller igen..

“Tårarna rinner, dags för mat. Ångesten kommer, dags för hat.
Vakande blicka, kalla kårar. Ångesten kommer, tysta tårar.”

De säger att jag är fin som jag är, att allt kommer bli bra igen.
Jag ser deras läppar röra på sig, men jag kan inte greppa vad de säger.
Vad menar dom? Vad säger de? Varför säger de så? Jag är inte mottaglig.

Jag känner mig som ett hopplöst fall, som ingen verkar veta vad de ska göra med.
Jag känner mig som ett vandrande problem, som ingen riktigt vet vad de ska göra med.
Jag lyssna, sväljer och sluter mig som en mussla. Vill inte att någon ska se min smärta, våga inte visa. Jag skäms!

De säger: Hanna, följ ditt hjärta.
Jag svara: Hur ska man veta vilken del man ska följa, när hela ens hjärta är i tusen splittrade bitar?

Som så många gånger förr sitter jag i fönstret och titta ut, på det liv som är avskärmat från min egen verklighet just nu.
Jag förstår inte hur alla andra gör. Hur lever de?
Jag önskar att någon gav mig en manual, eller åtminstone kunde lärde mig att leva.
Jag lever inte, jag existera bara.
Jag gå runt och finns, men jag har slutat känna, reflektera och leva.

Ångesten och demonerna har tagit mig ner till botten ännu en gång.
Mitt självhat är svartare än natten, mina tankar kretsa bara kring mat och träning.
Jag vet inte vem jag är längre, jag har tappat bort mig själv i ätstörningens hårda grepp.

Ljuset är för stor kontrast till mitt mörker.

“Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidande”

/ Hanna Ovesson

En överlevares drömmar

Jag fick reda på idag att jag kommer att få mitt drömjobb. Skötare inom psykiatrin. Förvisso är det bara på timmar och förvisso är det lågavlönat (som ju olyckligtvis är standarden inom den så livsviktiga och livsnödvändiga bransch som vården är) men jag kunde inte vara lyckligare.

En gång i tiden var det nämligen jag som vistades innanför psykiatrins väggar. Hasade mig fram längs nästan hotfullt vita korridorer och nästan hånfullt avskyvärda konstverk hängandes uppå dem, skyfflandes mellan olika tanter med liknande frisyrer och ansiktsfåror och som alla försökte ta reda på vad det var för fel på mig. Eller det visste dem ju egentligen. Anorexia nervosa, depression och självkadebeteende var det som angavs som orsaken i deras papper till min vistelse där. Vi befann oss i dessa rum tillsammans på grund av våra titlar. I deras fall var det enkelt. De hade gått en särskild utbildning och helt plötsligt ansågs de särskilt kapabla till att hjälpa att laga trasiga människor. Problemet var väl att det sällan fanns vare sig förmåga eller intresse för att ta reda på varför mina titlar hade tilldelats mig.

Jag kommer inte ihåg namnet på en enda utav dem. De hette säkert saker som Lena, Ann-Marie eller Marianne. Jag vill inte förminska insatserna fullständigt från alla dessa Lenor, Ann-Maries och Marianner – vissa av dem försökte verkligen och vissa av dem lyckades till och med nå fram och kunde visa genuin empati och omtanke. Men sanningen är den att anledningen till att jag lever idag är inte psykiatrins förtjänst – utan min egen och mina få allra närmsta.

Att jag är på den plats jag är idag har aldrig varit en självklarhet. Jag studerar till undersköterska, har till och med aspirationer om att en dag studera vidare till psykolog, bor i en underbar trea tillsammans med tre lika underbara katter. Jag kunde lika gärna ha varit död och begraven. Men det är jag inte. Långt ifrån. Och jag har precis givits chansen att få vara en person som förhoppningsvis kan hjälpa andra som är i den sats jag varit i. Att vara en person inom psykiatrin som faktiskt bryr sig helhjärtat. Att ha kapaciteten att hjälpa att laga trasiga människor. För den chansen är jag evigt tacksam.

För vem som helst som inte själv har krigat sig igenom ett helt liv bara för att få leva och som aldrig riktigt har kunnat tagit saker såsom arbete, eget boende, högskoleutbildning och fungerande relationer för givet så kan detta säkert verka fånigt.

”Det är ju bara ett jävla timvik på psyket. Herrejistanes, det blir man ju inte rik på – och så jobbigt det måste vara!”

Men det skiter jag fullständigt i. Alla som vet, vet. Hur stort något sådant här är. När man uppfyller en överlevares drömmar.

/ Linn

Hej november utan destruktiva strategier

Jag har egentligen inte tänkt skriva några inlägg till bloggen under november eftersom jag har ett större skrivprojekt på gång. Jag deltar nämligen i den årliga utmaningen NaNoWriMo, National Novel Writing Month, som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad. Men jag kände ett behov av att dela med mig av det här stora som håller på att hända, när jag insåg vad som håller på att hända. Javisst orden är det som räknas under november, men jag upplever något större som är nytt för i år.

I skrivande stund har jag tagit mig till dag 8 i utmaningen helt utan destruktiva strategier. Det är många ord på få dagar vilket blir pressande och intensivt. Om november hade varit en sådan månad med 31 dagar, hade allt varit mycket enklare, men 30 dagar är ganska stressande. Så tidigare år har självskadandet varit min morot och min piska. Om jag klarade av dagens ordmål, skulle jag unna mig att självskada. Om jag inte klarade av målet, ja då visste jag vad som väntade så det var bäst att skärpa mig och ta mig över målet. Det här låter verkligen som grovt självbedrägeri. Jag har tidigare inte förstått hur en och samma sak kunde fungera som belöning och som bestraffning samtidigt. Numera har jag mer förståelse för hur destruktiva impulser och tankemönster fungerar och jag försöker att inte döma mig själv så hårt.

Det räcker att jag backar till november 2021 för att tydligt se alla dessa destruktiva tendenser och tankar som hade grepp om mig och som kunde vara väldigt paralyserande. Tidigare år har varit ännu värre. Ibland är det så lätt att fastna i tankar om att ingenting rör sig framåt och att allt det dåliga inte alls förändras. Att ta en avskild månad – som innebär mer känslor, toppar och dalar än vanligt – och jämföra hur den har sett ut med hur jag mår idag är en väldigt bra övning i att se vilken utveckling som jag har genomgått senaste åren.

Vad gör jag annorlunda i år då? Framförallt har jag inte destruktiva strategier som ett alternativ, vare sig för att motivera, belöna eller bestraffa. Jag håller inte på med bestraffningar alls längre. Om jag inte skriver mina ord idag, får jag mer att skriva imorgon. Så är det med den saken. Hårdhandskarna är av eftersom de inte för mig framåt. Istället söker jag inspiration i Nano-community, i musik, i mina karaktärer och i tilltron till min egen förmåga att skriva. Som belöningar tar jag pauser, ser ett avsnitt av den där serien, äter extrasaltad popcorn, köper mig ett nytt skrivblock som är så snyggt att jag inte vill klottra i, och då kommer det ställa sig intill dem andra för fina blocken för att skriva i. men jag förtjänar också fina saker.

Att jag överhuvudtaget har lyckats landa i medvetna val där jag både väljer det som är bra för mig samt väljer bort det som skadar, handlar om det gedigna arbetet jag har gjort med mig själv för att hitta långsiktiga och självvaliderande strategier. Varje gång jag har utmanat en självdestruktiv tanke och inte agerat på impulsen, har jag givit mig en självskadefri dag. Många gånger har det känts omöjligt att nå hit och det har tagit mig många år, men här är jag! Dag 8 och jag har inga planer eller impulser att självskada.

/Shaha

Kommer jag någonsin bli klar?

När ska det vara nog för mig? När ska det räcka? Jag är rädd att de aldrig kommer vara nog. Att jag aldrig blir klar. Att det inte kommer att räcka. När det var som värst så vet jag några fåtal gånger jag tänkte “nej nu räcker det” men ändå fortsatte jag. Men det var längesedan jag fick nog.

Jag kan inte leva utan mitt självskadande. Men jag kan inte heller leva med det. Så jag står i mitten och försöker hitta något mellanläge. Men det finns inga mellanlägen i självskadebeteende. Det går inte att förhandla gällande det. “Om jag bara gör det ibland då” eller “Om jag inte gör det så allvarligt då” går inte. En alkoholist kan inte bara dricka “ibland”. Det måste liksom vara slut.

Synen på vad som är “allvarligt” och vad som är “bara ibland” är annorlunda för en frisk person anser att det är allvarligt att ens skada sig överhuvudtaget. För mig är det inget allvar om jag inte behöver vård. Och alla skräckhistorier skrämmer inte mig för det kommer ju inte hända mig. Jag har överlevt så mycket fysiskt att de känns som att jag är odödlig. Jag borde varit död för länge sedan och jag har inget svar på hur min kropp pallat med. “Det kommer att komma en dag då din kropp inte orkar mer” sade Christa en gång. Och jag undrar bara varför den orkar. Varför ger den inte upp? Jag har gett den tusen tillfällen men ändå gång efter gång så fortsätter den kämpa. Mitt trasiga hjärta och min ihåliga själ.

Psykiatrin, bemötande och jag

Att må dåligt och ringa till psykakuten har varit svårt för mig. De vill att jag ska komma dit och träffa en läkare för bedömning av garden av min psykiska ohälsa och hur suicidal jag är. Jag känner mig iakttagen och bedömd och då blir jag avvaktande och tyst. Oftast behöver jag någon att prata med men får svårt att prata på beställning och speciellt i telefon. Jag får svårt att uttrycka mig och ge mig de jag behöver så de flesta gångerna slutar med att jag går hem och gråter och gör mig själv mera illa. Varför är de så svårt att ge dig själv de jag behöver?? Vad är jag rädd för?? Jag tycker inte jag är värd att må bra, har trängt undan vad jag känner och behöver så länge. Jag är såå rädd för att bli inlåst på en avdelning och inte veta när jag får gå ut igen. Jag är beroende av mina promenad och naturen. Skogen hjälper mig att läka, där kan jag vara mig själv och bara vara en stund. Få en stund utan ångest och psykiskt ohälsa, bara vara. Skogen ger mig energi.

Jag upplever att jag inte blir förstådd inom psykiatrin eller vården i allmänt och bemötandet blir ofta negativt. Psykiatrin tar inte hand om somatiska bekymmer och vårdcentralen är dåliga på att bemöta psykiskt sjuka människor. När jag söker psykakuten har jag oftast hög ångest och då blir jag tillbakadragen och tyst, tittar ner och har svårt för ögonkontakt. Detta gör att jag upplever att jag blir en besvärlig patient som inte pratat och då inte får den hjälp jag behöver. Ingen tar hand om mig.

Jag har svårt att veta vad jag behöver och ännu svårare att be om de eller ge mig de. Kunde jag pausa livet på utsidan skulle jag trivas bättre på avdelningen men de är svårt. Är plikttrogen och gör de som förväntas av mig, vilket inte alltid är de jag mår bra av. Varför måste alltid ansvaret ligga på mig?? Kommer ifrån ett förhållande där min åsikt inte har betydelse, så de är så svårt. Varför förstår ingen de? Hjälp mig att välja när jag mår dåligt, snälla. Och tjata på mig tills jag lyder, jag känner mig som ett litet barn. Snälla tjata på mig och ta hand om mig när jag inte klarat att ta hand om mig själv och ta jag positiva beslut.

Veronica