Den tionde oktober var det världsdagen för psykisk hälsa.

Jag har själv den senaste tiden reflekterat över den resa jag gjort; hur det kunde ha tagit slut innan jag ens riktigt fått chansen till att verkligen leva. Nu tog det inte slut. Om livet före min psykiska ohälsa var ett liv på utsidan, ett tomt skal på insidan, för att sedan bli ännu tommare och ännu mörkare på insidan under åren jag levde med min psykiska ohälsa så hittade jag till slut ut och idag lever jag livet fullt ut både på ut och insidan. Det är inte alltid lätt, men under åren då jag kämpade mig tillbaka fick jag jobba oerhört mycket med mig själv på insidan och lära mig sätta mig själv först, lära mig min grundtrygghet och vart jag har min balans. Jag hade inte klarat denna resa själv – jag försökte, men ibland har man tur att det dyker upp personer vid rätt tidpunkt och visar att de tror på en.

Jag brukar ibland säga att hade jag vetat hur tufft det jobbet skulle vara vet jag inte om jag bett om hjälp, jag visste nog inte riktigt vad jag bad om eller sa ja till när det ställdes vissa krav på mig att jag skulle göra jobbet som krävdes men med stöd. Hade jag vetat hade jag förmodligen sagt nej – så är det, men då hade jag inte suttit här idag.

Det var verkligen ett jobb värt att göras. Nu är det några år sedan och jag kan se tillbaka på den tiden med värme. Alla promenader jag tog eller under alla timmar på balkongen nätterna igenom mitt i smällkalla vintern, lärde jag mig mer och mer om mig själv. Jag lärde mig möta mina rädslor, min ångest och blev till slut kompis med dem.

Jag har sedan fler år ingen kontakt med psykiatrin eller andra vårdkontakter utan är fri från den värld jag satt fast i. Idag har jag kontakt med psykiatrin i mitt arbete då jag arbetar på en förvaltning i kommunen där jag en gång var brukare. Jag sitter med i brukarråd i verksamhetsledningen inom psykiatrin som brukarrepresentant genom mitt engagemang i SHEDO. Det är fint och känns viktigt att få vara med att påverka och göra skillnad.

Jag har i mitt arbete fått chansen att gå en utbildning som MHFA-instruktör och utbildar nu i mitt arbete i ”Första hjälpen till psykisk hälsa”. Jag var först osäker på om jag skulle fixa det som min arbetsgivare anmält mig till, men återigen är det ibland bra att inte veta allt för jag älskar att utbilda och få prata psykisk ohälsa/hälsa.

Hade någon sagt till mig för tio år sedan när jag satt på ett gruppboende med personer som var mycket sjukare än vad jag var, att om tio år kommer du vara på en helt annan plats i livet, hade jag nog undrat om de var riktigt kloka. Samtidigt så fanns det en person, en socionom, som sa: ”ge inte upp,  det behöver inte ta slut här”. Kanske var det just hennes ord som gjorde att jag inte gav upp där och då utan till slut satte ner foten, vågade börja stå upp för mina rättigheter och inte längre fann mig i att vara den tysta tillgivna patienten. Jag tror att det var där min resa började att jag vågade ställa krav säga ifrån bli en besvärlig patient och att jag träffade rätt personer vid rätt tillfällen som fanns där lyfte mig trodde på mig.

Vid pennan,

Carolina

Dunk, dunk, dunk, dunk.

Jag vaknar mitt i natten av ett ljud jag inte känner igen. Efter många år som anhörig är jag på helspänn och sover alltid med ett öppet öra, eller egentligen inte alls om inte barnen sover. Men nu måste jag somnat över köksbordet och ljudet kommer från trappan.

Jag smyger upp från stolen för jag vet att plötsliga höga ljud som skrapandet av en stol kan trigga och sedan skapa händelser som inte alls är meningen att hända.

I trappan sitter min fjortonåriga dotter och skapar ljudet med sitt huvud, tårarna rinner och omläggningsmaterialet behöver plockas ner från hyllan där det för en gångs skull faktiskt hamnat sen förra gången.

Hennes ögon är helt tomma och jag ber henne försiktigt att sluta.

“Jag kan inte”

Jag går sakta upp mot henne och hukar mig ner på trappsteget under henne med ansiktet vänt mot henne, lägger min öppna hand mellan hennes huvud och väggen. Elefanten inom mig som börjar ta upp mer och mer plats i mina lungor får absolut inte få övertaget här. Men jag är så ledsen, så innerligt och tyngd av sorg för hur det har blivit för mitt älskade barn, hur jag slitit, skrikit och försökt få hjälp av bup, skolan, kommunen, socialen…

Jag sätter på musik med min andra hand och storebror kommer upp, frågar försiktigt vad som händer.

Ja, vad händer egentligen. Ångesten är så stark att det enda sättet att hantera det är såhär just nu, hon har inga andra verktyg.

Jag rör henne inte mer än nödvändigt för det klarar hon inte av, sensorisk överkänslighet heter det visst. Så svårt när det enda man vill göra är att ta dem i knät, vagga dem, hyscha och sjunga till sömns när allt är som tyngst.

“Ska vi åka bil?”

Hon stannar upp och reser sig efter en stund utan ett ljud, hämtar en laddsladd. Tar sedan på sig mjukisbyxor och en tjock tröja. Lägger sig på golvet gråtande bredvid sin hund. Går sedan ut till bilen och sätter sig.

Storebror får byta säng och vara nära den för denna gången sovande och lugna lillasyster medans vi åker. Igen.

Timvis åker vi fram och tillbaka över kommuner runt omkring.

Besöker varenda 24/7 butik i området, äter McDonalds och i gryningen när ångesten ebbat ut och hon sovit några timmar i bilen så rullar vi in hemma på grusvägen.

När vi kommit in, hon somnat om i min säng. Lillasyster har kommit iväg till skolan lyckligt ovetandes om nattens händelser.

Så ser jag innan jag kryper ner bredvid min lilla lilla fjortonåring ett sms från henne. Som skickats två timmar innan jag vaknade samma natt vid köksbordet när det stod.

“Kan vi åka bil”

– Sofia Lundström

Ångest, vad gör man när den äter upp en inifrån du får svårt andas panik du tror du ska dö. Det var vad jag trodde den där gången på gympan i gymnasiet när det för första gången var som det knöt sig i halsen på mig. Jag förstod ingenting helt plötsligt kunde jag inte andas fick ingen luft vad är det som händer de runtomkring verkade inte heller förstå vad som hände.

Det blev ett jäkla ståhej ambulans tillkallades skolan ringde efter min mamma. Jag åkte in till akuten med ambulans men inga fel hittades så fortsatte det vid flera tillfällen ingen förstod något vad var det som hände. Ångest visste man inte mycket om i slutet av 90 talet, den enda rekommendation jag fick var att alltid ha en liten fryspåse i fickan sitta nära dörren om det skulle hända igen. Det var inte mer synd om mig än om någon annan var det jag fick höra.

Det enda den unga Carolina 17 år önskade var att någon stannade upp och tog sig tid att fråga – hur mår du? Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde mitt i allt kaos som var runtomkring mig. Tänk om jag hade fått berätta för någon om rädslan över att min mamma skulle förlora kampen mot cancern och dö ifrån mig. Jag var 14 år när min mamma fick beskedet att hon hade cancer i livmodern. Jag var 14 år när jag fick bli vuxen vara den som tog hand om hem hus, lillasyster och hund. Jag stängde av blev den duktiga flickan som gjorde allt för att vara snäll så inte min mamma skulle dö för de hade jag fått höra var jag inte snäll så kan ju mamma faktiskt dö.

Min älskade mamma gick bort samma sommar jag fyllde 18 år. Jag var mitt i livet och skulle nu klara livet utan henne. Idag är jag 45 år, lika gammal som min mamma var den junikvällen när hon tog sitt sista andetag.

Några år efter detta så tog det stopp. Jag hade stängt av, kört på, jag vågade inte släppa fram sorgen och känna – hade jag gjort det då hade jag nog gått under. Eller hade jag det för några år senare så skulle det visa sig att en avstängd sorg blev vägen in till psykiatrin och diagnosernas värld. Jag blev hon den välkända patient som nog aldrig skulle bli frisk.  Hade någon funnits där flera år tidigare i de där viktiga åren kanske jag inte skulle ha suttit fast i psykiatrins och diagnosernas värld kanske hade jag sluppit vara tungt medicinerad bli institutionaliserad av att bo på slutenvården och senare på psykiatri boende. Min 30 års present var en förtidspension för inte skulle jag klara av ett arbete som 34 åring fick jag flytta in till det där första psykiatriboendet eller den där institutionen där jag var yngst och friskast utav de som bodde där.

Idag är jag så långt ifrån det livet jag var dömd till att leva jag tog mig loss tog mig tillbaka och sorgen efter min mamma har jag äntligen vågat släppa fram. Idag bär jag min mamma med mig är inte arg bitter saknaden finns där men hon finns med mig.  Jag kommer aldrig få svar om jag hade sluppit alla år i psykiatrin eller år av tung medicinering och idag vill jag inte vara utan de där åren. De är en del av mig har format mig till den är jag idag.

Min väg tillbaka var att jag till slut hittade personer som trodde på mig var beredda att hjälpa mig bara jag var beredd att göra jobbet som krävdes. De skulle finnas vid sidan av men jobbet fick jag göra själv. Idag är jag evigt tacksam för dessa personer som kom in precis vid rätt tillfälle.

Vem är då jag som ligger bakom detta inlägg?

Carolina heter jag, ganska nyss fyllt 45 år, bor i Borås. Det här var mitt första inlägg här på bloggen för SHEDO. Det ni fick ta del av var en liten inblick och bakgrund av min resa in och ut från psykisk ohälsa. Jag kommer i mina inlägg dela med mig av vägen ur min psykiska ohälsa hur jag lever idag. Hur jag med hjälp av det jag lärt mig om mig själv hantera livet när det blir tungt idag. För även om jag stängt dörren till en psykisk ohälsa har jag stunder när livet är kämpigt och tufft.

Jag förundras över ätstörningsvårdens besatthet av vikt. Vården ser förbi patienten framför sig och försöker pressa denne i en mall. En mall som säger att all problematik kring destruktivt ätmönster handlar om vikt, när vikten i sig kan ibland vara sekundär för patienten. Jag skriver ibland för att jag vet att vikten och självbilden många gånger är den primära orsaken till utvecklingen av ätstörning. Jag förnekar inte detta och befinner sig patienten på en vikt som kan innebära en risk för hälsan så är motiverat att fokus ska ligga på att komma till en hälsosam vikt. Men jag vet också att så är det inte alltid.

Maten och kompensatoriskt beteende kan fungera som känslohanteringsstrategi. Då är det mer relevant att fokus ska ligga på just känsloreglering på ett konstruktivt sätt. Ätstörning kan uppstå som en konsekvens av rädsla för mat som kan utvecklas efter en somatisk sjukdom som har gjort att personen under en tid har behövt äta väldigt restriktivt. Då är det mer relevant att angripa rädslan och i patientens takt återintroducera fler livsmedel i kosten. Det finns fler andra orsaker bakom en ätstörning och, enligt min mening, mer hjälpsamma sätt än att ställa sig på en våg och äta ett visst antal måltider på vissa bestämda klockslag.

Jag har själv många goda erfarenheter från psykiatrin när det gäller andra tillstånd. Patientcentrerad vård däremot verkar ha fallit bort inom ätstörningsvården. Det finns vissa på förhand bestämda koncept som ska tillämpas för alla. Det är min upplevelse i alla fall. Det hade varit intressanta att ta del av andras upplevelser och erfarenheter, och hur de ställer sig till det jag tar upp.

/Shaha