Världsdagen för psykisk hälsa

Den tionde oktober var det världsdagen för psykisk hälsa.

Jag har själv den senaste tiden reflekterat över den resa jag gjort; hur det kunde ha tagit slut innan jag ens riktigt fått chansen till att verkligen leva. Nu tog det inte slut. Om livet före min psykiska ohälsa var ett liv på utsidan, ett tomt skal på insidan, för att sedan bli ännu tommare och ännu mörkare på insidan under åren jag levde med min psykiska ohälsa så hittade jag till slut ut och idag lever jag livet fullt ut både på ut och insidan. Det är inte alltid lätt, men under åren då jag kämpade mig tillbaka fick jag jobba oerhört mycket med mig själv på insidan och lära mig sätta mig själv först, lära mig min grundtrygghet och vart jag har min balans. Jag hade inte klarat denna resa själv – jag försökte, men ibland har man tur att det dyker upp personer vid rätt tidpunkt och visar att de tror på en.

Jag brukar ibland säga att hade jag vetat hur tufft det jobbet skulle vara vet jag inte om jag bett om hjälp, jag visste nog inte riktigt vad jag bad om eller sa ja till när det ställdes vissa krav på mig att jag skulle göra jobbet som krävdes men med stöd. Hade jag vetat hade jag förmodligen sagt nej – så är det, men då hade jag inte suttit här idag.

Det var verkligen ett jobb värt att göras. Nu är det några år sedan och jag kan se tillbaka på den tiden med värme. Alla promenader jag tog eller under alla timmar på balkongen nätterna igenom mitt i smällkalla vintern, lärde jag mig mer och mer om mig själv. Jag lärde mig möta mina rädslor, min ångest och blev till slut kompis med dem.

Jag har sedan fler år ingen kontakt med psykiatrin eller andra vårdkontakter utan är fri från den värld jag satt fast i. Idag har jag kontakt med psykiatrin i mitt arbete då jag arbetar på en förvaltning i kommunen där jag en gång var brukare. Jag sitter med i brukarråd i verksamhetsledningen inom psykiatrin som brukarrepresentant genom mitt engagemang i SHEDO. Det är fint och känns viktigt att få vara med att påverka och göra skillnad.

Jag har i mitt arbete fått chansen att gå en utbildning som MHFA-instruktör och utbildar nu i mitt arbete i ”Första hjälpen till psykisk hälsa”. Jag var först osäker på om jag skulle fixa det som min arbetsgivare anmält mig till, men återigen är det ibland bra att inte veta allt för jag älskar att utbilda och få prata psykisk ohälsa/hälsa.

Hade någon sagt till mig för tio år sedan när jag satt på ett gruppboende med personer som var mycket sjukare än vad jag var, att om tio år kommer du vara på en helt annan plats i livet, hade jag nog undrat om de var riktigt kloka. Samtidigt så fanns det en person, en socionom, som sa: ”ge inte upp,  det behöver inte ta slut här”. Kanske var det just hennes ord som gjorde att jag inte gav upp där och då utan till slut satte ner foten, vågade börja stå upp för mina rättigheter och inte längre fann mig i att vara den tysta tillgivna patienten. Jag tror att det var där min resa började att jag vågade ställa krav säga ifrån bli en besvärlig patient och att jag träffade rätt personer vid rätt tillfällen som fanns där lyfte mig trodde på mig.

Vid pennan,

Carolina

Middag för 1

Jag har varit på resande fot den här helgen, har haft många besök och aktiviteter inbokade.

Men i lördags kväll tog programmet slut strax innan middagstid och jag hade fått tre tips på bra restauranger att gå till. Jag valde att gå till det ställe som hade varit rekommenderarens #1 choice.

När jag kliver in visar det sig att ett sällskap stunden innan hade avbokat. Jag fick alltså ett bord, trots att den här restaurangen alltid är fullbokad. Hurra!

Så, jag fick mitt bord, fick en meny och började titta igenom. Allt på menyn såg gott ut. Eftersom jag var lite nedkyld efter en lång promenad i blåsten beställde jag en kopp vitt te. Restaurangen var asiatisk, så de hade alla möjliga te-sorter att välja mellan. Jag valde den med minst koffein, eller snarare tein, teets motsvarighet till koffein, vitt. Varmt och gott. Najs.

Jag hade valt restaurang baserat på devisen ”vad äter jag mest sällan när jag går ut och äter” och svaret blev ”asiatisk fusion”, det här ställets specialitet. Jag valde rätter efter samma devis ”vad skulle jag aldrig tillaga själv hemma?”

Maten kom ganska snabbt och jag satt vid mitt bord med mina valda rätter och mitt te. Ingen mobil. Ingen bok. Bara jag, maten, drycken, restaurangens övriga gäster (det var ganska sorligt och samtalet vid bordet bredvid mitt fick mig att småskratta både en och två gånger). Jag åt min mat och var tacksam över rekommendationen att gå till det här stället, maten var riktigt god. Och mättande. Jag kunde inte äta upp allt utan lämnade en liten del. Vandrade tillbaka i blåsten till mitt hotell, jag tog en annan väg än den jag hade tagit när jag gick till restaurangen och lyckades hitta tillbaka utan att gå vilse i blåsten i flera timmar. Puh.

Mätt och belåten borstade jag mina tänder och gjorde mig redo för att lägga mig. Och då slog det mig, som så många gånger under det senaste decenniet. Att här är jag. Ensam en hel helg. Jovisst, många besök och aktiviteter, men ensam som i att min familj inte är med mig vid hotellfrukost, lunch eller middag. En gång i tiden hade en sådan frihet ”firats” med att bli besatt av matmonstret och sedan tillbringa natten i fosterställning med ångest och skuldkänslor.

Idag är jag kapabel att äta middag på en restaurang ensam. Utan bedövning i form av mobil eller bok. Bara jag och stunden. Bara jag, stunden och en god måltid. Bara jag, stunden, en god måltid och sedan en god natts sömn.

Jag förundras över detta, trots att det numera är min vardag. Trots att jag numera varit frisk i ett decennium. Det är inget mirakel, jag vet att det går att bli frisk. Jag vet hur man blir frisk. Jag känner till stegen, har verktygen, lär dessutom ut verktygen. Men ändå. För tjugo år sedan hade gårdagens middag på restaurang i ensamhet varit en omöjlighet. Värre ändå. Det hade varit något jag fnyst åt om någon sagt att ”du kommer vara där om några år”. Det fanns inte på kartan i min världsbild. Då. För alla dessa år sedan.

Förändring sker inte över en natt. Samtidigt börjar förändring med ett enda steg. Ett steg. Sedan ett till. Och så ett till. Förändring är möjlig. Jag är ett levande bevis för det. Och kan jag, kan du. Det vet jag.

/Erika Dittmer

Dunk, dunk, dunk, dunk.

Dunk, dunk, dunk, dunk.

Jag vaknar mitt i natten av ett ljud jag inte känner igen. Efter många år som anhörig är jag på helspänn och sover alltid med ett öppet öra, eller egentligen inte alls om inte barnen sover. Men nu måste jag somnat över köksbordet och ljudet kommer från trappan.

Jag smyger upp från stolen för jag vet att plötsliga höga ljud som skrapandet av en stol kan trigga och sedan skapa händelser som inte alls är meningen att hända.

I trappan sitter min fjortonåriga dotter och skapar ljudet med sitt huvud, tårarna rinner och omläggningsmaterialet behöver plockas ner från hyllan där det för en gångs skull faktiskt hamnat sen förra gången.

Hennes ögon är helt tomma och jag ber henne försiktigt att sluta.

“Jag kan inte”

Jag går sakta upp mot henne och hukar mig ner på trappsteget under henne med ansiktet vänt mot henne, lägger min öppna hand mellan hennes huvud och väggen. Elefanten inom mig som börjar ta upp mer och mer plats i mina lungor får absolut inte få övertaget här. Men jag är så ledsen, så innerligt och tyngd av sorg för hur det har blivit för mitt älskade barn, hur jag slitit, skrikit och försökt få hjälp av bup, skolan, kommunen, socialen…

Jag sätter på musik med min andra hand och storebror kommer upp, frågar försiktigt vad som händer.

Ja, vad händer egentligen. Ångesten är så stark att det enda sättet att hantera det är såhär just nu, hon har inga andra verktyg.

Jag rör henne inte mer än nödvändigt för det klarar hon inte av, sensorisk överkänslighet heter det visst. Så svårt när det enda man vill göra är att ta dem i knät, vagga dem, hyscha och sjunga till sömns när allt är som tyngst.

“Ska vi åka bil?”

Hon stannar upp och reser sig efter en stund utan ett ljud, hämtar en laddsladd. Tar sedan på sig mjukisbyxor och en tjock tröja. Lägger sig på golvet gråtande bredvid sin hund. Går sedan ut till bilen och sätter sig.

Storebror får byta säng och vara nära den för denna gången sovande och lugna lillasyster medans vi åker. Igen.

Timvis åker vi fram och tillbaka över kommuner runt omkring.

Besöker varenda 24/7 butik i området, äter McDonalds och i gryningen när ångesten ebbat ut och hon sovit några timmar i bilen så rullar vi in hemma på grusvägen.

När vi kommit in, hon somnat om i min säng. Lillasyster har kommit iväg till skolan lyckligt ovetandes om nattens händelser.

Så ser jag innan jag kryper ner bredvid min lilla lilla fjortonåring ett sms från henne. Som skickats två timmar innan jag vaknade samma natt vid köksbordet när det stod.

“Kan vi åka bil”

– Sofia Lundström

Krisplaner som fungerar

Häromdagen hade jag det krisigt, och då tog jag fram min krisplan som jag en gång i tiden hade tagit fram tillsammans med en behandlar inom psykiatrin. Den planen har uppdaterats i omgångar allteftersom jag upptäckt nya saker om t.ex. mina triggers och vilka strategier som fungerar för mig och inte bara ”bra-att-ha-med-strategier” som är allmänt kända som fungerande. Varningssignalerna har förändrats med nya insikterna om mig själv och mitt fungerande.

Krisplaner är ett levande dokument som kan komma till användning vid svåra livssituationer. För några år sedan skrevs krisplaner utan mitt engagemang, och då var de värdelösa. Men när jag skapade denna plan i syfte att faktiskt använda den har den varit hjälpsam. Så ge det en chans. Jag har min alltid i en ficka i min kalender för att komma ihåg att jag har en.

Så när jag läste den i veckan blev jag imponerad över det jag hade skrivit under en punkt som jag minns att jag lade till utöver de vanliga punkterna i mallen (jag har faktiskt skapat en helt egen mall). Det tänkte jag dela mig med förhoppningen att någon annan kan få användning av de tankarna.

  • Upprätthålla gott fungerande

Förebyggande för att ingenting av ovan ska behövas!

Följa mina rutiner och fullfölja terapi. Vara validerande och mentaliserande kring mina känslor, tankar och beteenden. Vara tillåtande och få in återhämtning och mental vila i vardagen. Upprätthålla goda vanor. Göra sådant som känns meningsfullt. Utmana självdömande och destruktiva tankar när de är lugnare. Göra sådant som utmanar min ångest när ångesten inte är som värst.

/Shaha

Det enda jag önskade var att någon stannade upp och frågade hur mår du?

Ångest, vad gör man när den äter upp en inifrån du får svårt andas panik du tror du ska dö. Det var vad jag trodde den där gången på gympan i gymnasiet när det för första gången var som det knöt sig i halsen på mig. Jag förstod ingenting helt plötsligt kunde jag inte andas fick ingen luft vad är det som händer de runtomkring verkade inte heller förstå vad som hände.

Det blev ett jäkla ståhej ambulans tillkallades skolan ringde efter min mamma. Jag åkte in till akuten med ambulans men inga fel hittades så fortsatte det vid flera tillfällen ingen förstod något vad var det som hände. Ångest visste man inte mycket om i slutet av 90 talet, den enda rekommendation jag fick var att alltid ha en liten fryspåse i fickan sitta nära dörren om det skulle hända igen. Det var inte mer synd om mig än om någon annan var det jag fick höra.

Det enda den unga Carolina 17 år önskade var att någon stannade upp och tog sig tid att fråga – hur mår du? Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde mitt i allt kaos som var runtomkring mig. Tänk om jag hade fått berätta för någon om rädslan över att min mamma skulle förlora kampen mot cancern och dö ifrån mig. Jag var 14 år när min mamma fick beskedet att hon hade cancer i livmodern. Jag var 14 år när jag fick bli vuxen vara den som tog hand om hem hus, lillasyster och hund. Jag stängde av blev den duktiga flickan som gjorde allt för att vara snäll så inte min mamma skulle dö för de hade jag fått höra var jag inte snäll så kan ju mamma faktiskt dö.

Min älskade mamma gick bort samma sommar jag fyllde 18 år. Jag var mitt i livet och skulle nu klara livet utan henne. Idag är jag 45 år, lika gammal som min mamma var den junikvällen när hon tog sitt sista andetag.

Några år efter detta så tog det stopp. Jag hade stängt av, kört på, jag vågade inte släppa fram sorgen och känna – hade jag gjort det då hade jag nog gått under. Eller hade jag det för några år senare så skulle det visa sig att en avstängd sorg blev vägen in till psykiatrin och diagnosernas värld. Jag blev hon den välkända patient som nog aldrig skulle bli frisk.  Hade någon funnits där flera år tidigare i de där viktiga åren kanske jag inte skulle ha suttit fast i psykiatrins och diagnosernas värld kanske hade jag sluppit vara tungt medicinerad bli institutionaliserad av att bo på slutenvården och senare på psykiatri boende. Min 30 års present var en förtidspension för inte skulle jag klara av ett arbete som 34 åring fick jag flytta in till det där första psykiatriboendet eller den där institutionen där jag var yngst och friskast utav de som bodde där.

Idag är jag så långt ifrån det livet jag var dömd till att leva jag tog mig loss tog mig tillbaka och sorgen efter min mamma har jag äntligen vågat släppa fram. Idag bär jag min mamma med mig är inte arg bitter saknaden finns där men hon finns med mig.  Jag kommer aldrig få svar om jag hade sluppit alla år i psykiatrin eller år av tung medicinering och idag vill jag inte vara utan de där åren. De är en del av mig har format mig till den är jag idag.

Min väg tillbaka var att jag till slut hittade personer som trodde på mig var beredda att hjälpa mig bara jag var beredd att göra jobbet som krävdes. De skulle finnas vid sidan av men jobbet fick jag göra själv. Idag är jag evigt tacksam för dessa personer som kom in precis vid rätt tillfälle.

Vem är då jag som ligger bakom detta inlägg?

Carolina heter jag, ganska nyss fyllt 45 år, bor i Borås. Det här var mitt första inlägg här på bloggen för SHEDO. Det ni fick ta del av var en liten inblick och bakgrund av min resa in och ut från psykisk ohälsa. Jag kommer i mina inlägg dela med mig av vägen ur min psykiska ohälsa hur jag lever idag. Hur jag med hjälp av det jag lärt mig om mig själv hantera livet när det blir tungt idag. För även om jag stängt dörren till en psykisk ohälsa har jag stunder när livet är kämpigt och tufft.

Kroppssymtom vid komplex PTSD

De senaste dagarna har jag haft det otroligt svårt med min ptsd. Jag har blivit ordentligt triggad under en lång tid, som för mig handlar om dagar. Vanligtvis när jag blir triggad så håller det i sig mellan 15 minuter till 2h. Men eftersom jag konstant blivit påmind de senaste dagarna så har min kropp och hjärna inte fått någon paus. Och det känns.

Jag har så sjukt ont i min kropp, hela ryggen, nacken och axlarna. Min ptsd handlar om rädsla, och när jag upplever kroppens fight or flight så spänns hela jag. Min kropp blir redo för att antingen gå till attack eller fly. Kroppen har varit redo i flera dagar men den får inget utlopp liksom. Spänningarna och stressen byggs på som tegelstenar på mig. Det är biologiskt för kroppen att agera så när jag inte agerar på rädslan så känns det som det blir kortslutning i min hjärna. Jag kan inte äta för min kropp prioriterar inte det, jag är för stressad. Ett exempel är om en tiger är rädd och behöver skydda sig, så kan den inte prioritera föda. Den behöver bli trygg först. Jag har skakat hela tiden vilket gör det svårt för mig att göra saker, det är obehagligt och irriterande att behöva skaka.

Jag är så trött. Jag är trött på att ha det såhär. Jag orkar inte. Jag vill bara att flashbacksen som jag upplever ska försvinna. Min ptsd tar livet ifrån mig. Jag ska påbörja en ptsd behandling i höst. Jag är så rädd för den. För det betyder att jag behöver säga högt det jag varit med om. Det skrämmer mig för jag har aldrig pratat om det, utan det finns i mitt huvud (och i skrift för mig själv). Att behöva berätta. Berätta om vad jag utsattes för. Högt och tydligt.

Samtidigt är jag så trött på att mitt fria liv tas ifrån mig varje gång jag får flashbacks. Jag är trött på att andras handlingar får mig att fortsätta må så fruktansvärt dåligt. Det är inte rättvist. Jag gjorde aldrig någonting fel. Så samtidigt som jag är livrädd, så vill jag göra behandlingen för att få mitt liv tillbaka.

//Nathalie

En störd ätstörningsvård?

Jag förundras över ätstörningsvårdens besatthet av vikt. Vården ser förbi patienten framför sig och försöker pressa denne i en mall. En mall som säger att all problematik kring destruktivt ätmönster handlar om vikt, när vikten i sig kan ibland vara sekundär för patienten. Jag skriver ibland för att jag vet att vikten och självbilden många gånger är den primära orsaken till utvecklingen av ätstörning. Jag förnekar inte detta och befinner sig patienten på en vikt som kan innebära en risk för hälsan så är motiverat att fokus ska ligga på att komma till en hälsosam vikt. Men jag vet också att så är det inte alltid.

Maten och kompensatoriskt beteende kan fungera som känslohanteringsstrategi. Då är det mer relevant att fokus ska ligga på just känsloreglering på ett konstruktivt sätt. Ätstörning kan uppstå som en konsekvens av rädsla för mat som kan utvecklas efter en somatisk sjukdom som har gjort att personen under en tid har behövt äta väldigt restriktivt. Då är det mer relevant att angripa rädslan och i patientens takt återintroducera fler livsmedel i kosten. Det finns fler andra orsaker bakom en ätstörning och, enligt min mening, mer hjälpsamma sätt än att ställa sig på en våg och äta ett visst antal måltider på vissa bestämda klockslag.

Jag har själv många goda erfarenheter från psykiatrin när det gäller andra tillstånd. Patientcentrerad vård däremot verkar ha fallit bort inom ätstörningsvården. Det finns vissa på förhand bestämda koncept som ska tillämpas för alla. Det är min upplevelse i alla fall. Det hade varit intressanta att ta del av andras upplevelser och erfarenheter, och hur de ställer sig till det jag tar upp.

/Shaha

Besvikelse

Häromdagen var jag och fixade mina naglar. Då kom det in en annan kund (ca 40år) som satte sig två platser bort och jag såg att hon tittade på mina ärr. Hon fortsatte att titta flera gånger och längre tid varje gång. Jag började stirra på henne för att markera att jag ser att du tittar och då log hon och vände bort blicken.

När kunden hade gått kom det in en annan som var i en liknande ålder. Hon stirrade på ärren och även om jag tittade flera gånger på henne så släppte hon inte blicken.

Jag kände att min ilska steg inom mig, jag ville bara fråga “Kan jag hjälpa dig med någonting?” Men det hade blivit en väldigt obekväm situation eftersom vi båda skulle sitta där en stund.

Jag förstår att man tittar. Det är jag okej med. Men att göra det flera gånger förstår jag inte. Vad är det man inte ser första gången som gör att man behöver titta flera gånger till? Tror folk att det magiskt ska dyka upp nya ärr medan de tittade bort eller? Jag förstår verkligen inte konceptet.

Jag upplever att äldre människor tittar mer och längre. När jag mött unga personer så tittar de på dem men sedan vänder de blicken och fortsätter med det de gör. Jag blir så trött på dessa situationer. Är samhället verkligen så outbildade i självskadebeteende? Jag vet inte, jag kräver kanske för mycket.
Det jag vet är att hade jag sett någon med ärr, vare sig det är självförvållat eller av andra anledningar, så hade jag knappt tittat. För det intresserar inte mig och har inte med mig att göra.

// Nathalie

Det finns bra människor där ute

Det finns faktiskt bra människor där ute

På senare år har jag mött flera människor som har överraskat mig på ett positivt sätt. Då har jag frågat mig var de har varit i alla dessa år. Efter att ha ställt den frågan många gånger kom jag fram till att de alltid har funnits. Jag har bara varit för avskärmad för att lägga märke till det.

Ta till exempel början på det här året som också var starten på terminen på mina universitetsstudier. Jag kraschade och blev inskriven på psyk. Jag halkade efter med studierna och missade en inlämning. Jag skrev till kursansvarig och frågade om det kommer ett om-inlämningstillfälle vilket det gjorde. När det datumet började närma sig var jag kvar på sjukhuset och insåg att jag inte skulle hinna lämna i tid. Här hade jag två alternativ: 1. Att strunta i uppgiften och göra den nästa termin 2. Att förklara läget för läraren för att se om jag kunde få lämna uppgiften senare. Jag valde alternativ 2 och fattade mig kort i ett mejl där jag förklarade att jag var sjukhusinlagd och inte kommer hinna lämna i tid, och berättade att jag kunde lämna ett intyg.

Jag låter hans svar tala för sig självt:

Hej,

Vad tråkigt att du lagts in på sjukhus! Jag hoppas att du är okej och att du mår bättre snart! Det är lugnt. Jag förlänger tiden för inlämningen så att du kan lämna in uppgiften när det passar dig.

Säg till om det är något mer jag kan göra kring uppgifterna för att du ska slippa stressa. Krya på dig!

Vänligen,

Satt jag på min säng i det kala rummet och grät? Ja det gjorde jag. Han visste inte ens vad det var för typ av inläggning eller vad som hänt, men han bemötte det med exakt de orden jag behövde just då. Två månader senare blev jag äntligen klar med den uppgiften och lämnade in den, och nu flera månader senare blev slutbetyget på den kursen VG. Hur gick det ens till!

Det jag vill säga är att om jag inte hade öppnat mig så hade jag aldrig fått veta vilken sympatisk lärare han är. Och det är därför jag hade missat alla bra människor som fanns där ute; för att jag gav dem aldrig en chans att visa vänlighet mot mig. Men på senare år har något förändrats inom mig. Den stora förändringen tror jag handlar om att jag har slutat bry mig så j**** mycket om vad alla andra skulle tänka om mig, vilket i sin tur har gjort att jag vågar lyssna till och uttrycka mina behov. Och vilken skillnad det gör för måendet att ens komma till insikten att jag har egna behov jag med.

/Shaha

Depressionen var som en toxisk romans som ljög för mig hela tiden

‘’Psykisk ohälsa är ett eget val’’ hävdar vissa människor. Som att leva med ett kompakt mörker och ett inre skrik som gör en handlingsförlamad i ett samhälle som skriker att man ska vara allt annat än just det är något man frivilligt hade velat anamma.

Jag kan hålla med till en viss del att man faktiskt i slutändan måste välja själv inte vad man har varit med om, men hur man ska börja för att försöka förbättra det. Det är bara det att de flesta människor försöker ju just med det. Men alla människors tidslinje ser olika ut och man måste ju börja där man står, där man är – inte där människan som försöker få dig att må dåligt när du berättar om att du mår dåligt är någonstans i sig själv. Vi kan helt enkelt inte hålla på att jämföra oss med varandra eftersom vi både har olika förutsättningar, livshändelser, diagnoser och gener.

När jag var som mest deprimerad trodde jag att jag inte ville leva, i själva verket kanske det någonstans bakom det bara handlade om att jag inte ville leva så som jag levde – men att vägarna ur det kändes som blockerade. Jag valde att försöka få hjälp och nå ut, men det tog väldigt lång tid innan hjälpen faktiskt nådde fram och jag förstod att den psykiatriska hjälpen inte heller var hela grejen.

Idag mår jag bättre. Såklart inget är perfekt men jag har helt slutat tro att livet någonsin kan bli det, det är upp och ner, för det är så det är att vara människa. Men det är inte katastrofalt och nattsvart som de tidigare varit.
Jag såg depressionerna lite som att vara kär – fast tvärtom. När du är förälskad ser du bara de bra sakerna i en person till en början, med tiden avtar nykärsfasen och man kanske börjar se fler sidor av en människa, vilket ju såklart är naturligt, för vem är perfekt?

Depressionen fick mig att se allt ur ett mörker. Hade något sagt något positivt hade jag direkt översuttit de i enlighet med mina mörka tankar. Jag var fast i detta mörka tillstånd och fann inga vägar ut, försökte ropa på hjälp, sedan döva den på andra sätt. Som att fastna i en hiss på bottenplan och inte veta vägarna ur. Kanske man kan försöka ringa en väktare för att öppna hissen men kanske man då hade behövt möta en utgång som gav en ljus fast du ännu var fast traumatiserad i hissen och de ljusa då snarare bländade dig.

Idag vet jag att min depression och min destruktiva sida, liksom va med mig överallt, som en toxisk romans nästan. Men sådana måste man ju göra slut med, på något sätt. Men aldrig att du klarar det ensam. Att livet aldrig skulle kunna bli bättre och att det inte fanns några vägar ur det var en fet lögn. Kanske vägarna fanns hela tiden men att du just nu även behövde bearbeta någonting innan du gav dig ut på gropiga äventyrliga vägar som du inte var redo för. Kanske du när du hållit tillbaka så länge stegvis förstår att du måste ta dig ut i trafiken med hjälp av de hjälpmedel du har.

Livet kan bli bättre, livet är inte katastrofalt, men livet blir inte bättre av att du skuldbelägger dig för andras förväntningar, för att du stressar ihjäl dig för att vara andra till lags när t.om proffsen säger att du behöver vila. Du måste ta hand om dig själv, vilket även kan innebära att omfamna din skörhet. Om du lär dig spela gitarr så
börjar du inte med de svåraste ackorden, du börjar med dem lättare och upprepar dem tills de sitter, sedan trappar du upp. Det kommer liksom att bli bra. Jag är inte längre förblindad av depression, kanske jag i stället börjar bli lite förblindad av hur det var.

Men är det något jag ändå kan stå för är att när jag mådde som allra sämst, när jag var behov av som mest vård och var i det djupaste mörkret – då man fick ta emot som mest fördomar och stigmatisering, det var då jag kämpade som mest. Nu när jag mår bra och saker ser bättre ut utåt fungerar liksom de andra sakerna på ett helt annat sätt. Det är lättare att göra saker när man inte lever med ett inre kaos inuti. Så ta hand om dig, för du är inte lat, du mår bara inte så bra just nu. Tillsammans måste vi försöka hjälpa varandra.

//Elin Persson

Att prata om det som inte går att prata om

Vi står utanför gymmet, jag och min vän. Vi har precis avslutat ett härligt träningspass, och på vägen ut fastnat i ett samtal om självskadebeteenden och dess funktion. Vi kommer in på familj, varpå min vän uttrycker att det inte går att säga till föräldrar att de är en direkt bidragande orsak till att deras barn självskadar. Jag tar ett djupt andetag och fattar mod, och möter henne.

“Fast jo. Det går. Är det något jag önskar av hela mitt hjärta är det att psykiatrin hade insikt och mod nog att göra just det.” Orden landar tungt mellan oss, men min vän nickar medan hon tar in tyngden i det jag just sa.

Jag fortsätter, berättar mer av de delar hon redan hört förut, men med fler detaljer och en blandning av både frustration, sorg och distanserad insikt.

Mitt självskadebeteende och min ätstörning var, likt många andras, komplex. Trots att jag själv hintade till psykiatrin om påverkande faktorer, hamnade fokus ändå till största delen på mig och ansvaret jag hade för att reglera min själv. Vilket såklart var en viktig del, att kunna reglera känslor på ett mer konstruktivt sätt. Men det de inte tog hänsyn till, var hur svårt det var att reglera känslor i en miljö som inte bara kontinuerligt invaliderade dessa känslor, utan också triggade igång stormen som antingen svepte med mig helt eller gjorde att jag stängde av.

Det var få som fångade upp de små tecknen på att något inte var helt rätt i vår familj. De få som gjorde det klarade ändå inte av att lägga pusslet, eftersom vi till ytan såg så pass välfungerande ut. Vi hade alla hjälpt till att putsa vår familjs fasad, både barn och föräldrar. Det var kanske inte så konstigt att ingen såg, när det skadliga var så subtilt och endast syntes innanför hemmets skyddande väggar. Men jag minns känslan. Känslan av att psykiatrin skulle se och förstå, men också kliva in och hjälpa till. Tyvärr, fastnade psykiatrin i att jag var en patient som inte gick att behandla, medan min familj vande sig vid att mina självdestruktiva beteenden och ätstörningar helt enkelt var en del av min personlighet.

Jag är glad över att jag i dag kan säga att jag motbevisade dem alla. Varken ätstörningen eller självskadebeteendet var dömt att förevigt vara en del av mitt liv. Det krävdes att jag frigjorde mig från den toxiska miljön och vardagen på min hemort, och med stapplande steg byggde upp ett eget liv i frihet.

Konsekvenser

Alla val vi gör har en konsekvens.

Jag minns det som igår den där dagen, i mitt rum, i London där jag bodde vid den tiden. Hur jag läste en insändare i en tidning och insåg att insändaren beskrev min vardag. En vardag kantad av självskadebeteende och ätstörning.

Jag valde då att ta till mig det som insändaren skrev. Tipset att söka hjälp.

Någon vecka senare hade jag ett inbokat besök hos min ”GP”, min husläkare. Det var en inbokad tid för något helt annat som jag behövde hjälp med.

Jag tänkte att ”jag ska bara nämna det där med ätstörningen i förbigående, för att se hur det landar…”

Dagen för besöket kom. Jag var mer än nervös. Gick och övade på det jag skulle säga så att ”det där i förbifarten” skulle låta exakt rätt. Som att jag bara kom på något ytterligare att säga sådär lagom käckt, i sista minuten, innan besöket var över, liksom.

Besöket.

Jag sitter i hennes besöksstol. Vi har avklarat det som skulle avklaras, den egentliga anledningen till besöket.

Jag samlar ihop mig, ställer mig upp, tvekar, inväntar hennes brukliga ”was there anything else…?” och trogen sin vana, japp, där kom det. Hennes fråga, ställd i artighet, tiden för besöket egentligen slut.

Men min vana inte trogen säger jag inte ”no, I´m good” utan istället den replik jag övat i en veckas tid: ”well, yes, actually, there is one more thing. I´m wondering if there is any help for someone like me, someone who has a hard time with food and eating…?”

Jag glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck.

Hon stelnade till, tittade på mig lite föraktfullt uppifrån och ned och fnyser sitt svar: ”well, you look perfectly normal. What, are you telling me you are anorexic?”

Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

Alla inre dörrar jag hade börjat glänta på, dörrar till min ångest, till min oro, till alla orsaker bakom mitt självskadande beteende smälldes igen i den stunden. Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

”You look perfectly normal.”

Ja. Absolut. Alltid. Min kropps storlek alltid inom ramen för vad som betraktas som ”normalt”.

Den där kommentaren gjorde att det tog ytterligare 6-7 år innan dörrarna på nytt började stå på glänt. 6-7 år av eskalerande sjukdom. 6-7 år av lidande. Ytterligare 6-7 år i matmonstrets klor.

Alla val vi gör har en konsekvens.

Min val att, husläkarens dumma kommentar till trots, tillåta att dörren till den smärtfulla ångesten glida upp ytterligare en gång.

Mitt val att, trots husläkaren föraktfulla kommentar, 6-7 år senare återigen gräva mig upp ur hålan och söka hjälp. Och denna gång få den.

Valet av att tacka ja. Valet att börja vara snäll mot mig själv, även de gånger behovet av att vara självskadande i tanke eller handling tar över.

Valet att öppna upp dörrarna till mitt inre.

Valet att gå in i ångesten, inte fly den. Valet att umgås med ångesten, förstå den och se den krympa för varje gång.

Valet att börja leva ”normalt”, vad nu det betyder.

Våra val ser olika ut, vi är alla individuella.

Men jag vill ändå, på detta sätt, påminna dig om att vi är många som varit på den resan du kanske befinner dig på nu. Vi har en kompass. Vi har en slags individuell karta. Vi har tagit oss igenom träsket och har hittat en kontinent där vi kan leva utan självskadebeteendet. Utan ätstörningen.

Och kan jag, kan du. Det vet jag. Jag hoppas du väljer att tro på det, du med.

//Erika Dittmer5

Sommar

Hej!

Jag heter Saga och jag är 27 år. Jag fick möjligheten att skriva blogginlägg hos SHEDO, vilket jag är tacksam för. Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år, ungefär 18 år. Jag har även haft självskadebeteende i många år.

Våren och sommaren är inte lätt för mig, världen vaknar till liv och för mig känns det som att världen skriker. Det är sol i ögonen, flygfän som surrar i öronen, bilar som tutar och hår som blåser i ansiktet på mig. Det är att svettas i långärmader för jag har inte lärt mig orka stå ut med blickar som nyfiket kollar in min hud. Det är att få ångest för jag klär mig för varmt och ångest för jag är inte bekväm med tshirts.

Jag hamnar ofta i svackor, och våren och sommaren brukar ofta vara påfrestande för mig. Det jag känner är viktigt för mig med just detta blogginlägg är att få visa lite hur det känns för mig att hamna i en svacka, och hur det är för mig att hantera det.

Jag känner ofta stark hopplöshet i mina svackor, och det tar hårt på mig. Fast förstås, hopplöshet tar hårt på vem som helst. Men för mig är det viktigt att vara en positiv och tacksam människa, men samtidigt ärlig. Så när hopplösheten kommer, kommer skammen och skulden som släptåg. Jag känner att jag förlorar värde som människa. Samtidigt som hopplösheten kommer, kommer skulden att jag inte kan bidra med mer till samhället, skammen att jag vet att jag sprider negativitet men kan inte få mig själv att hålla tyst. Sorgsna, tunga-att-höra kommentarer sipprar ur mig, för jag blir överbelastad. Då kommer skulden igen, för jag vill inte tynga ned någon. Och jag känner att jag borde kunna hantera situationen bättre. Då kommer isoleringen. Jag känner mig som en börda, jag mår dåligt och jag tappar energi. Ångesten blir värre. Vill inte umgås, för jag känner att jag borde orka mer. Så ensamheten blir värre. Och sen kommer faktumet att jag i många år mått väldigt dåligt, och trots mina framsteg så har jag fortfarande saker kvar att bearbeta och lära mig hantera. Då är vi tillbaka till hopplösheten igen, och cirkeln fortsätter.

Tills det blir bättre igen, för det blir det alltid.

Men något jag önskar, det är att få känna att jag har rätt till min hopplöshet. Jag vill inte låta den ta över mig och förstöra min framtid, men jag vill inte behöva försvara den.

Jag går igenom en cirkel av tunga känslor, och om jag någonsin råkar låta det sippra ut, så ber jag om ursäkt. Men jag vet redan att jag har det bra på många sätt, och jag vet att många har det sämre.

Men ibland mår jag dåligt, och jag vill inte behöva försvara det.

Jag kan inte bryta mitt dåliga mående med positivt tänkande och jag kan inte må bättre för att det finns folk som mår sämre än mig.

Absolut, positivt tänkande och tacksamhetstänkande har varit en stor hjälp för mig. Men det har aldrig tagit bort min depression, bara gjort det lite lättare att orka med den. Något jag fokuserar på just nu är att försöka uppmärksamma det jag är tacksam för i vardagen, och jag tänker smått. Jag tänker på att jag faktiskt älskar mitt kopp kaffe, jag tänker på att jag gillar kvällssolen för då gör det inte så ont i ögonen.

Och jag tänker på att jag kommer må bättre igen. Men tills dess får jag må dåligt, för den acceptansen är livsviktigt för mig.

//Saga

Leva

Det värsta med att börja må bättre är de enorma skuldkänslorna som kommer.

Känslan av att jag förlorat två år av mitt liv. Slösat bort det på allt det där mörkret. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde ta mig ur det, att jag var så blind och inte kunde se något annat. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde ta mig tillbaka till livet, allt det där som betyder något. Att allt jag ville var att dö. Hur kan man slösa bort livet så?

Samtidigt vet jag att jag inte kan hata mig själv på det sättet. Jag vet ju att när jag var i det där mörka så gick det inte att se något annat. Och jag vet att jag kämpade, med allt jag hade. Men det går inte att stå ut i det mörkret, det går inte. Kan man inte se vägen ut känns ibland den enda lösningen vara att förgöra sig själv. Bara för att hitta en väg ut.

Och det mörka bor i mig. Stråken av det mörka finns kvar, men det går att andas emellan, för jag kan se solljuset nu. Kan sitta på en bänk och känna vinden i håret, dricka en kopp kaffe, kan känns livet runtomkring mig och jag kan vara en del av det. Det är inte längre vara något långt, långt där borta som inte angår mig.

Jag vet inte helt hur vägen tillbaka ser ut. Jag har inte alla svaren. Vissa dagar vaknar jag och känslan är tillbaka, och jag vill inte leva. Men skillnaden är att jag vet nu, att den känslan inte är allt. Det kommer gå över. Och jag klarar av att stå ut i den, små bitar i taget, tills den glider undan. Jag har ingen ork. Bryter ihop av minsta stress, får dåligt samvete för att jag känner mig så värdelös som inte klarar mer. Men försöker säga till mig själv att det är lov jag gör mitt bästa.

Jag har inte skadat mig på flera månader. Inte försökt ta mitt liv. det enda som är kvar är att jag har svårt att äta, är rädd för att äta. Hatar min kropp, för allt som hänt finns ju fortfarande kvar i den. Och jag försöker bli ett med mig själv, acceptera min kropp som en del av mig, skula skyllda det som hänt på den. Det är inte min kropps fel.

Och jag ska inte dö, jag ska leva.

Jag finns och jag får finnas.

En dag i taget. Långsamt blir det lite lättare att andas.

Och jag tänker på vad du skulle ha sagt. Att jag klarar det. Att det går. Och när jag tänker på det så tror jag på det, jag med. Att det går.

/Agnes

Regn hos mig

Nu vankas det sommar. Sol, bad och sand mellan tårna. Blommiga klänningar och spilld glass. Solkräm och solbränd hy.

Men inte för mig.

Förut älskade jag sommaren innan jag blev sjuk. Jag kunde ligga i solen i flera timmar för det var så skönt och avslappnande. Jag badade i poolen och havet för jag var inte lika osäker på min kropp då.

Men nu finns det inget hellre jag vill undvika. Jag blir jättevarm när jag får ångestpåslag och panikångest så min kropp förstår inte skillnaden när jag är i solen. Svetten rinner och jag går konstant runt med hög puls. Jag vill bara gömma mig långt in i en frys.

Värmen gör mig osäker också. Hoppas ingen ser svetten som rinner i ansiktet eller svettningarna under armarna.. måtte ingen veta att jag är varm.

Jag har aldrig varit så obekväm och osäker i min kropp som jag är nu. Jag vill inte visa mig för någon. Jag önskar att det var höst och vinter för då kan jag gömma mig i svarta långärmade kläder. Det drar inte lika mycket uppmärksamhet till min kropp. Mina mängder av mediciner senaste åren har gjort att jag gått upp mycket i vikt, ofrivilligt. Det tär på mig så mycket för jag vill inte gå utomhus. Vill inte träffa vänner, vill inte gå på dejt, för jag är konstant rädd för att bli dömd. “Kolla hennes kropp. Så mycket fett hon har då, hon måste äta mängder. Hon är ju inte attraktiv alls.” Inbillar jag mig att de tänker. Inbillar att de gör narr av mig till sina vänner.

Mina synliga ärr gör mig obekväm i sociala sammanhang där det är personer jag inte känner. För de är ju personliga för mig. Det är den sårbaraste delen på min kropp och den är min. Ingen annans. Och att jag ska behöva dela den med främmande människor bara för att det är 25 grader ute.. nä jag stannar hellre inne. Jag är dock inte obekväm kring vänner och familj för de tittar inte. De vet ju att de finns där.

“Jag har hört på radion idag,
att vi har solsken
över hela vår stad
men det låter väldigt underligt
fär jag har bara
regn hos mig

Jag har talat
i telefon
med min syster
hon bor en bit härifrån
hon sade hon låg och solade

men jag har bara
regn hos mig”

// Nathalie

Att våga släppa in andra

Visst är det läskigt? Att släppa in någon innanför de där murarna som du så omsorgsfullt har byggt upp? Varje sten innehåller en hel värld av minnen, besvikelser, smärta, gråt, skrik som ingen tog hand om, ensamhet och det där lilla barnet vars ansikte finns inristat i fler stenar än du önskar. Det lilla barnet som bär samma namn som ditt. Barnet som påminner dig om riskerna varje gång du försöker anknyta till någon. Hur tröstar du det barnet?

Att komma nära någon innebär en risk att bli övergiven. Jag har inte alltid förstått hur rädslan över att bli lämnad styrde mina handlingar. Under stora delar av mitt liv har jag stängt ute alla i min omgivning. Jag sa till mig själv att jag inte behövde andra i mitt liv. Sådan var jag, inte en människo-människa! Åren när jag var som mest självdestruktiv var också åren då jag var som mest ensam och isolerad. Jag visste att ingen skulle stå ut med mig. Knappast jag stod ut med mig själv.

Så mina murar växte på höjden och på bredden. Jag dekorerade dem med taggtråd och installerade ett helt varningssystem. Varningen uppmärksammade mig på fara, så att jag kunde agera i tid. Agera i tid innebar att ta ett steg bakåt, bli mera avskärmad och pusha iväg den som hade vågat närma sig. För att det var lättare att hantera ensamheten, än att stå ut med vetskapen att jag kunde bli lämnad.

Mitt system höll mig trygg, tills jag förstod att tryggheten jag levde i var skör. Mitt system fungerade dessvärre även som en självuppfyllande profetia. Gång på gång såg jag på när andra inte orkade hålla kontakten. Många år senare förstod jag att det var svårt att nå mig där jag var.

Jag vet inte om jag gjorde något konkret för att våga bryta det mönstret, men till slut bröts det. Kanske för att han kämpade för mig? Nästa gång var tröskeln lika hög, men jag vågade. Kanske för att hon var genuint intresserad av att lära känna mig? Om jag ändå ska vara självvaliderande så måste jag säga att mitt mönster har gjort att de jag har valt att släppa in i mitt liv är de som verkligen betyder något för mig, och jag vet att jag betyder något för dem. Det är jag så tacksam för. Magiska saker händer när man vågar ta det där steget utanför trygghetszonen.

//Shaha

Att prata med anhöriga

Att prata om min psykiska ohälsa med mina anhöriga har alltid varit svårt för mig. Det är det nog för många. Det som blivit enklare med åren är det generella pratet kring mitt mående. Liksom vad mina diagnoser är, vad för terapi jag går och liknande. Men jag tycker det är så himla svårt att prata med mina anhöriga om mitt självskadebeteende. Jag har försökt förklara så gott jag kan många gånger men det är så svårt att prata om något som är så svårt att förstå för många. Det är svårt för mig också att förstå varför jag har det beteendet emellanåt. Det finns så mycket fördomar kring det också som samhället fortfarande tror på.. det är problemet med fördomar, man tar gärna det som fakta när det inte är det. Det är svårt att bevisa motsatsen liksom.

Jag går i terapi för mitt självskadebeteende och har alla samtal jag behöver kring det med min psykolog. Jag behöver inte “prata ut” med mina anhöriga om det, vilket är skönt och hjälpsamt.

Men det gör så ont i mig när jag ser pappas ledsna blick när han förstår att jag gjort mitt problembeteende, utan att jag behövt säga det. En blick som är tom, sorgsen och hjälplös. Han vet ju om att det kvittar vad han säger, han kan inte hjälpa mig med det här. Jag vill så gärna skydda honom från allting för tanken på hur det måste kännas för honom att ha en dotter som mår så pass dåligt gör mig ångestfylld… samtidigt är det jag som lider och inte han.

Min fina pappa, jag önskar att jag kunde skydda dig från allt det här. Precis som du vill göra för mig.

// Nathalie

Forskning och undersökningar kring psykisk hälsa

Den senaste tiden har jag medverkat i olika undersökningar som har med psykisk ohälsa att göra. Jag har börjat medverka i alla jag hittar som är relevanta för mig och undersökningen. Jag har insett att det ger mig mycket, att få chansen till att berätta och dela med mig av mina erfarenheter. Om jag kan hjälpa till att få samhället att reagera, agera och utvärdera så kan jag ha på mitt samvete att jag gör det jag kan för att skapa förändring. Jag kan inte påverka och göra allt som jag önskar men jag kan bidra med det jag kan. Och det räcker för mig.

Jag brukar hitta dessa undersökningarna på facebook, dem dyker upp för att jag följer olika sidor som har med psykisk hälsa att göra. Exempel är NSPH- nationell samverkan för psykisk hälsa, RSMH- riskförbundet för social och mental hälsa, Lunds Universitet/Karolinska institutet samt organisationer som Mind och Suicide Zero.

Jag har deltagit i fyra stycken undersökningar senaste halvåret. NSPH gjorde en undersökning kring tvångsvård/tvångsåtgärder samt handräckningar av polisen till psykiatrin. Den var extremt viktig för mig då jag lider av C-PTSD från händelser som har med det att göra. Det kändes otroligt bra att få berätta om bristerna. Slutresultatet av undersökningen skickade dem in till socialstyrelsen för att visa att det sker mycket vårdskador pga bemötandet och händelser vid tvångsvård.

Nyss medverkade jag i en forskning kring ätstörningar från Karolinska som fortfarande är pågående vilket betyder att ni kan vara med om det är relevant för er! Dem ska forska kring hur ätstörningar kan fortsätta att påverka en i livet trots att man blivit frisk. Dem blandar även in genetik i forskningen.

Idag medverkade jag i ett examensarbete från en person på Lunds Universitet (via zoom vilket är superbra, att slippa ta sig någonstans) som skriver om hur primärvården hanterar psykisk ohälsa. Där jag fick berätta om mina erfarenheter om vad som var bra och om vad som kan göras bättre. Jag var många svängar inom primärvården innan jag kom till vuxenpsykiatrin.

Häromdagen fick jag ett mejl av en journalist som önskade hjälp med hur överviktiga personer upplever praktiska hinder i samhället. Då jag har varit överviktig och är pga mina mediciner så kände jag att jag ville delta. Det är mycket i samhället som inte är inkluderande för överviktiga personer. Ex att flyga, vissa personer behöver boka två stycken stolar för att få plats och behöva betala dubbelt pris. Åka karuseller kan vara svårt då sätena ofta är väldigt små. Stolar på restauranger, säten på tågen och liknande. Jag kan ju säga att jag vågar inte åka till en nöjespark med tanken om att åka karuseller då även med min normalvikt upplevt sätena som små.

Medverkade även i en större forskning där man ville att personer med psykisk ohälsa skulle fylla i vilka frågor/tillstånd som det behövs satsas mer på. Att om man tycker att det satsas på fel slags vård, vart man anser att krutet skall läggas.

Så om ni är intresserade, håll utkik! Desto mer människor vi är som deltar desto bättre kan framtiden bli.

/ Nathalie

Ljuspunkt – beslutet att välja livet

Hur förklarar man det som saknar ord? Hur hittar man ord för det ordlösa? Hur beskriver man det som gör så ont, det som är svart och trassligt långt inuti, som snärjer en med sina trådar tills man inte kan andas? Hur förklarar man?

För det syns inte utanpå. Det syns inte. Och då är det som om det inte finns.

Jag har alltid fått lära mig att det vikigaste är att fungera. Allt ska vara som vanligt. Man måste fungera. Vara glad. Det får inte synas, det får inte märkas – det är lika med livsfara. Jag har blivit så bra på det att jag lurar mig själv, säger åt mig själv att det där svarta trassiliga – det mörka, sorgsna inuti, inte finns. För det får inte finnas. Och jag har blivit expert på att göra allt det jag borde göra, det jag vill göra. Kanske har det varit en hjälp, men det har också stått i vägen.  För jag är inte hel, och det går inte bli hel om man hela tiden springer och aldrig stannar upp.

Jag har delat mig själv itu, förbjudit de delar av mig som inte får finnas, och det går inte att leva som en halv människa. Jag tänker inte leva längre som en halv människa. Nu måste jag bli hel. Och första steget är att våga se det där mörka som jag gömmer, våga möta det trasiga och låta det få finnas. Efter ett tag blir det inte lika farligt då, det stryper en inte mer, till slut behöver man inte göra allt i sin makt för att fly från det, istället kan man låta det få finnas.

Det är i alla fall vad jag säger till mig själv. Varje dag.

Jag möter min egen avvaktande blick i spegeln. Varje dag är en kamp att inte fly på de sätt jag flytt så länge. De enklaste, mest vardagliga saker som de flesta gör utan att tänka på, måste jag lämpa för att klara.

Jo, jag får äta idag. Jag ska äta. Varje tugga är en kamp.

När de svåra känslorna kommer vill jag stänga ned dem, fly från dem, skada mig själv – göra allt jag kan för att trycka undan det som inte får finnas. Istället över jag mig på att vara kvar, små, små stunder i taget. Även om varje andetag skär i strupen.

Jag får syn på min egen siluett i spegeln, eller kanske i ett skyltfönster på stan, och blir äcklad av mig själv. Ser ju att jag tynat bort, blivit till ingenting. Jag kan inte fortsätta såhär.  Jag måste tillbaka till livet.

En ny morgon. Idag måste jag äta. En frukost. En tugga.

Idag får jag finnas. Jag ska inte fly mer.

Det har tagit mig en livstid men jag är äntligen på en plats där jag kan stanna upp, i alla fall små stunder i taget. Jag kan se solljuset genom fönstret. Försöker vara i det som är fint och betyder något. Försöker bli vän med mig själv, min kropp som jag hatat bara för att den finns. Jag har alltid känt att det är kroppens fel, för det som är trasigt bor i min kropp, och jag hatar det. Det är ju det som inte får finnas. Men jag vet ju att det inte stämmer. Jag vill bara ha någon att skylla på, det känns bättre då. Bara för att jag inte kan lägga skulden där den hör hemma, det är så mycket lättare att lägga det på mig själv. Då har jag kontroll.

Nu måste jag släppa den kontrollen för nu vill jag leva.

Ingen mer flykt. Jag måste bomma igen alla flyktvägar. Jag ska inte skada mig själv mer. Jag får finnas.

En ny dag. Idag ska jag äta. Idag får jag finnas. Idag ska jag möta solen som kikar fram mellan hustaken.

Möter min egen blick i spegeln och viker inte undan. Jag tar ett skälvande steg framåt.

/Agnes

Forskning och undersökningar kring psykisk hälsa

Den senaste tiden har jag medverkat i olika undersökningar som har med psykisk ohälsa att göra. Jag har börjat medverka i alla jag hittar som är relevanta för mig och undersökningen. Jag har insett att det ger mig mycket, att få chansen till att berätta och dela med mig av mina erfarenheter. Om jag kan hjälpa till att få samhället att reagera, agera och utvärdera så kan jag ha på mitt samvete att jag gör det jag kan för att skapa förändring. Jag kan inte påverka och göra allt som jag önskar men jag kan bidra med det jag kan. Och det räcker för mig.

Jag brukar hitta dessa undersökningar på facebook, dem dyker upp för att jag följer olika sidor som har med psykisk hälsa att göra. Exempel är NSPH- nationell samverkan för psykisk hälsa, RSMH- riskförbundet för social och mental hälsa, Lunds Universitet/Karolinska institutet samt organisationer som Mind och Suicide Zero.

Jag har deltagit i fyra stycken undersökningar senaste halvåret. NSPH gjorde en undersökning kring tvångsvård/tvångsåtgärder samt handräckningar av polisen till psykiatrin. Den var extremt viktig för mig då jag lider av C-PTSD från händelser som har med det att göra. Det kändes otroligt bra att få berätta om bristerna. Slutresultatet av undersökningen skickade dem in till socialstyrelsen för att visa att det sker mycket vårdskador pga bemötandet och händelser vid tvångsvård.

Nyss medverkade jag i en forskning kring ätstörningar från Karolinska som fortfarande är pågående vilket betyder att ni kan vara med om det är relevant för er! Dem ska forska kring hur ätstörningar kan fortsätta att påverka en i livet trots att man blivit frisk. Dem blandar även in genetik i forskningen.

Idag medverkade jag i ett examensarbete från en person på Lunds Universitet (via zoom vilket är superbra, att slippa ta sig någonstans) som skriver om hur primärvården hanterar psykisk ohälsa. Där jag fick berätta om mina erfarenheter om vad som var bra och om vad som kan göras bättre. Jag var många svängar inom primärvården innan jag kom till vuxenpsykiatrin.

Häromdagen fick jag ett mejl av en journalist som önskade hjälp med hur överviktiga personer upplever praktiska hinder i samhället. Då jag har varit överviktig och är pga mina mediciner så kände jag att jag ville delta. Det är mycket i samhället som inte är inkluderande för överviktiga personer. Ex att flyga, vissa personer behöver boka två stycken stolar för att få plats och behöva betala dubbelt pris. Åka karuseller kan vara svårt då sätena ofta är väldigt små. Stolar på restauranger, säten på tågen och liknande. Jag kan ju säga att jag vågar inte åka till en nöjespark med tanken om att åka karuseller då även med min normalvikt upplevt sätena som små.

Medverkade även i en större forskning där man ville att personer med psykisk ohälsa skulle fylla i vilka frågor/tillstånd som det behövs satsas mer på. Att om man tycker att det satsas på fel slags vård, vart man anser att krutet skall läggas.

Så om ni är intresserade, håll utkik! Desto mer människor vi är som deltar desto bättre kan framtiden bli.

/ Nathalie

Det var längesedan jag skrev

Det var längesedan jag skrev här. Längesedan jag skrev något alls faktiskt, trots att det är en av dem sakerna jag älskar allra mest. Det har varit några tuffa månader för mig och ett tag trodde jag inte att jag skulle ta mig ur det. Från att ha varit relativt stabil i ca 6 år så fick jag en dipp. En dipp som inte bara varade en dag eller två, utan nu snackar vi en riktigt jävla dipp. Det som jag blir så förundrad över, nu när jag står i slutet av den, är hur jag klarade det. Hur jag faktiskt klarar av det varenda gång det sker. Sedan jag var 12 år har jag fått kämpa mot många saker; depression, ångest, anorexia, självskadebeteende, suicidtankar och handlingar samt alla de svårigheter som kommer med min emotionella instabila personlighetsstörning. Men jag har klarat mig ur det. Jag tog mig ur depressionen, jag lärde mig hantera ångesten, jag lärde mig reglera känslorna, jag lärde mig färdigheterna och jag lärde mig att sluta självskada.

Nu är jag snart 32 år och jag fick en dipp och var på väg att ge upp. Så många år med detta kämpande; ”jag orkar inte en gång till!” *stampar i golvet som ett barn*. Men jag orkade en gång till. Min förundran får mig att fundera… vad är det som gör att jag hittar orken? Vad är det i mig som gör att jag aldrig ger upp? För inte kan det väl vara någon biologisk överlevnadsinstinkt som tar över? Är det min envishet? Är det min rädsla för att misslyckas? Är det min familj? Nej. Helt ärligt tror jag det handlar om erfarenhet. Jag vet att jag kan och därför kan jag. För visst kan det väl vara så att mitt liv som varit ganska svårt, faktiskt också har ökat min tro på mig själv? Förmågan att lyckas bryta tankespiralen ”jag kan inte, det blir ju ändå aldrig bättre” för att i stället hitta styrkan och bemöta dippen med ”okej, då var jag här igen. Jag vet vad jag ska göra”, den förmågan har inte kommit gratis.

Och till dig som befinner sig i dippen just nu: jag tror att det är viktigt att du ser det. Att se alla de gånger du klarat av det. Alla de situationer när du suttit där med alldeles för mycket känslor och tänkt att ”det är fan OMÖJLIGT att äta den här glassen” eller ”det är fan OMÖJLIGT att ta mig ur sängen” eller vad det nu kan ha varit som känts OMÖJLIGT. Som du ändå, trots allt, gjort möjligt. För det är ingen annan som gjort det. Det är du. Så ta en liten stund för dig själv och var stolt, du klarade det den gången. Du vet att du kan och därför kan du. Så vad hindrar dig nu?

/Isabella

En ond insikt – jag självskadar med socker!

Jag kommer inte ur det. Ger jag upp för lätt? Eller är det bara så att det jobbiga är för starkt att jag helt enkelt inte orkar fokusera? Är det en ursäkt? Får man säga så? Jag har alltid tröstat mig med mat & godis. Genom alla åren. Dessutom har mat och fika fått agera belöning när jag utfärdat något bra eller att någonting kul händer.  Så fort en högtid är på ingång, så fort det är semester, så fort jag bjuder över en kompis går tankarna “Vad ska vi äta? Vi måste ha någonting gott”. Jag kan inte fira högtid för att det är högtid, jag klarar inte av att umgås med vänner och bara sitta och snacka. Jag måste alltid äta, jag förknippar alltid allt med maten.

På samma sätt som när jag inte mår bra, när ångesten river i bröstet och jag bara vill somna för att vakna väldigt långt senare. Då har jag väldigt nära till maten och framförallt det söta, fika, glass, godis, snacks. Jag har alltid sett detta som min bästa vän vid jobbiga stunder. Beror det på att jag aldrig haft en riktig vän (förrän nu, som 37 åring?) och att jag då applicerar godiset som en vän att lita på, för det finns ju alltid där för mig, oavsett vad. Hade jag gjort andra val om en riktigt äkta vän fanns vid min sida då? Har detta beteende blivit en ond vana som jag nu inte kan sluta med trots jag har en bästa vän nu?

Jag försöker lever en livsstil där maten inte är så central men nyttig, för att helt enkelt må så bra jag kan. Men, när jag mår som sämst, när jag är i en svacka, ett djupt hål som jag är just nu, då allt känns meningslöst och bortkastat, då är det oerhört svårt att fokusera på att äta rätt. Då blir det istället kaos. Jag dövar det onda med socker. Socker. Och ännu mer socker. Och så får jag ångest över att jag inte klarar det jag önskar. Men hur ska jag orka när all min energi går åt till att överleva dagen? Jag tror detta är en form av skadebeteende. Jag har alltid varit sockerberoende, I know. Men jag har inte förrän nu insett att detta är ett beteende som är dåligt, som skadar mig. Men ändå klarar jag inte att stå emot. Jag skadar mig själv, är det medvetet? Hur kan jag sluta?

TURSAMMA EFFEKTER – DEL II

När jag var liten var det ingen som brydde sig om att ta reda på vem jag var. Varför saker skrämde mig. Varför jag alltid var glad, aldrig grät, alltid var snäll, alltid presterade på topp. Alla bara ryckte på axlarna och sade att ”Erika är en så´n snäll flicka” och visst, det kanske jag var. Också. Men förutom snäll, då? Var det någon som fattade hur jag höll på när ingen såg på? Var det någon som brydde sig att ta reda på vem Erika var bakom fasaden av ”glada flickan med toppbetyg?”

Nej, tyvärr inte. Sanningen har kommit som en chock för många när min bok släpptes 2021.

Min självinsikt är ett pågående arbete. När jag var liten trodde jag att det var så det skulle vara. Att jag ensam skulle förstå mig själv och mina behov. Att jag var ensam.

När jag fick hjälp för min ätstörning fick jag lära mig förstå och acceptera att mina föräldrar hade felat mig. Att ansvaret var deras, inte mitt, då när jag var liten. Ansvaret att ta hand om och hjälpa mig, ansvaret att finnas där. Vara de vuxna. Ansvaret att inte lämna mig ensam med all förvirring och rädsla.

Så idag ser jag det som en gåva, ansvaret att ge mina egna barn så mycket kunskap om sig själva som jag bara kan. Det är faktiskt min skyldighet som förälder. Att finnas där, i det stora och det lilla.

När de var små gick jag ned i tid, arbetsmässigt. Maken och jag lade om våra jobb, våra levnadskostnader och levnadsstandard för att kunna vara en familj som tillbringar mycket tid tillsammans.

Barnen har gått hos dagmamma från det att de var 3-4 år, några timmar i veckan. Inte på heltid utan när det var nödvändigt för mig eller maken att ta ett uppdrag. Visst har vi varit panka stundtals, men däremot har vi varit rika på närhet och gemenskap. Mina barn tar det för givet just nu, men jag är säker på att en dag kommer de inse vilken gåva de fått.

Äldsta dotterns trivsel i sin kropp och det numera konstanta goda självförtroendet är en positiv sidoeffekt av den nya skolans storlek och pedagogik.

Kommer barnen fortsätta att utveckla en sund självbild? Ett gott förhållningssätt till sig själva? Jag hoppas det, men är samtidigt beredd på motsatsen. Vem vet vilka bollar livet kommer kasta åt dem? Min uppgift är att ge dem så mycket kunskap och verktyg jag bara kan, sedan måste jag backa undan den dagen de börjar bli redo för det. Annars blir jag deras största krycka och hinder, trots de bästa av intentioner.

Men till skillnad från min egen uppväxt, eller för all del den uppväxt min mamma hade, är mina döttrar är inte ensamma. De har varandra och de har två stadiga och nyktra föräldrar som står pall när det blåser hårt.

Och har man inte det, får man ge sig ut med lampa och lykta efter goda vänner och deras familjer, så som jag gjorde när jag var liten. Omedvetet, visst, men ändå. Effekten kvarstod. De familjernas kärlek till varandra visade mig vad som var möjligt och även om jag inte förstod det då, räddade det livet på mig.

Så mitt tips till dig är att se ljusglimtarna i vardagen. De finns. Överallt. Stäng av nyheterna och bjud över vännerna på middag eller en fika istället. Uppmuntra samtal som handlar om roliga saker. Upplyftande saker. Äventyrliga saker. Och känn hur glädjen får ta plats. Glädjen som sprider ringar på vattnet och lyfter oss som korkar när livet stormar.

/Erika Dittmer

TURSAMMA EFFEKTER – del I

Jag har två barn. Döttrar båda två. De vet att jag har skrivit en bok, en självbiografi. Att den handlar om min uppväxt, att den var jobbig. De inte får läsa boken ännu, de behöver bli lite äldre först. Äldre för att förstå mer, inte bli chockade av det de läser, att barn kan ha det svårt. Att barn kan bli vuxna i förtid, bli illa behandlade och utnyttjade. Och att det finns vuxna i närheten som väljer att titta bort.

Mina barn märker att vi inte har kontakt med sin mormor. De vet att hon lever. De frågar om henne ibland. Jag har lärt mig balansera hur mycket jag kan berätta.

Jag har valt att i stort sett helt avstå från alkohol, har inget behov av att dricka vin på fredagskvällen. Inte lördagskvällen heller, för den delen. Maken dricker även han helst vatten. Skittråkiga är vi på det viset, men ändå ganska skönt, tycker jag.

Sett från barnens perspektiv vet jag inte, de har ingen annan referenspunkt. De har aldrig sett en berusad person. De har aldrig råkat ut för berusade händer som tar på dem på sätt man inte ska, på sätt de där händerna kanske inte skulle om inte alkoholen var inblandad.

Hur förklarar man för ett barn vad alkohol kan göra med vissa vuxna? Jag har valt att berätta ganska mycket fast lagt på deras nivå. Sagt att mormor inte var snäll när hon drack saker som kallas öl och vin. Att det finns något som heter alkohol i just öl och vin som påverkar människors hjärna och att vissa inte tål alkoholen så bra. Blir elaka, dumma, gör taskiga saker, säger elaka saker som de sedan inte kommer ihåg. Inte vill komma ihåg.

Mina barn förstår så gott de kan, sett från deras nivå, deras verklighet.

De vet ännu inte om att jag utvecklade en ät- och kroppsstörning och självdestruktiva beteenden långt innan jag hade blivit tonåring. Jag delger informationen om mig och min bakgrund i små doser, som en saga där kapitlen ibland blir djupa, något mörkare än tidigare, för att sedan lättas upp igen.

Vem vet om sättet jag och maken valt att hantera detta på är ”rätt”. Det kan endast tiden utvisa.

Jag vill inte gömma men vill samtidigt inte ge dem allt på en gång. Jag tror det skulle chocka dem. Jag vill inte chocka, jag vill informera. Ge dem fler pusselbitar än bitarna de får genom skolan och kompisarna.

När min yngsta dotter skulle börja F-klass skulle min äldsta börja 2:an. Jag hade då märkt att äldsta hade börjat prata elakt till sig själv i spegeln, kunde säga saker som ”jag är ful, varför är jag så ful?”

Sådana ord krossar ett mamma-hjärta. Vi pratade mycket om det där då, hon och jag. Om speglar, att de inte visar sanningen. Att de färgas av de tankar vi har i huvudet. Att vi har en elak röst och en snäll röst och att den elaka inte alltid är den som talar sanning men oftast är den som är högljuddast och vad kan man göra när den är så högljudd att man inte hör den tystare, snällare rösten?

Jag och maken funderade inte aktivt på att byta skola då. Men av olika anledningar så blev det så. Vi bytte till en mindre skola med en annan slags pedagogik. Mindre och färre klasser. En ”på landet-skola” fast i stan.

Det slog mig inte på en gång, men efter någon månad så var min äldsta dotter mer glad. Soligare i sinnet. När hennes initiala oro och ångest över att byta skola hade lagt sig tittade hennes grundläggande soliga sinne fram mer och mer.

En dag kom jag in i badrummet och såg henne stå framför spegeln och nynna för sig själv. Hållningen stolt, blicken rak och munnen i ett leende. Hon fipplade lite med håret, testade en frisyr. Så säger hon ”jag tycker jag är fin” och jag ville bryta ihop och gråta av lycka. Stenen som jag hade burit i mitt bröst föll bort. Jag skrattade med henne och sa ”vad härligt, det tycker jag att du är också! Världens finaste!” varpå jag fick en blick från henne som sa att ”gud vad du är töntig, mamma” även om hon såg nöjd ut. Lite i smyg, så där.

Tänk vad en miljö kan påverka oss. Bytet av skola var en slump och anledningen till bytet hade inte att göra med dotterns fulhetskänsla att göra. Ändå blev det en positiv effekt av bytet.

/Erika Dittmer

All världens dieter

av Chanette Andersson

”Jag såg något
Jag hörde flera gånger
detta som sög sig fast i min själ.
Något så onödigt
men som blev vardag
något som kom att prägla mig & mitt liv”

Jag har i hela mitt liv sett min mamma banta/dieta. Hört hennes nedvärderande ord om sig själv, sin kropp & utseende.

Att hon mådde dåligt av att se sig själv när hon var så stor (enligt henne själv).

Hur hon sa till sig själv att hennes siffra på vågen inte var ok.

Men vem var den inte ok för?

Jo för henne själv. Ingen annan brydde sig egentligen.  Hennes dåvarande make sa tom till henne att han älskade henne ” no matter” vad siffran på vågen visade.

Men i hennes huvud fastnade det inte.

Jag såg henne testa alla dieter man kan tänka sig som kostade massor av pengar.

Ja hon har testat all världens dieter.

Men inget har fungerat så som hon önskar. Kvittar vilket resultatet blev. Hon var aldrig nöjd.

Jag har bjudit hit henne på middagar eller kalas men då har hon suttit där & sagt:

– Nej jag får inte äta det där eller det där.

Vem får du inte det för?

Vem bestämmer det?

Jo hon själv.

Hennes dietdjävul som viskar i hennes huvud att hon inte duger om hon inte är smal. Men smal betyder inte att man per automatik är bättre eller duger mer än någon annan.

Jag växte upp med att se att vikten var allt. Detta påverkade mig mer än jag kunde tror. Jag visste att man ju faktiskt duger oberoende vad vågen visar för siffra.

Att vi alla ser olika ut i våra kroppar & det är ok. Men detta jag sett min mamma hålla på med i hela mitt liv präglade min egna syn på min kropp.

Tyvärr satte det sig fast. Yes jag fick tyvärr en egen dietdjävul som satt där & hackade på mig.

Jag höll på i perioder med dietande precis som min mamma gjort. (& även hennes mamma)

I många år, i rent för många år för att vara ärlig.

Men det blev kaos. Jag mådde inte alls bra av det.

MEN för x antal år sen så fick jag nog.

Varför ska jag plåga mig själv så här!

Varför inte njuta av livet istället!

Storleken på mig definierar ju inte vem jag är som person. Jag är samma Chanette oberoende vad vågens siffror visa eller vilken storlek jag har i kläder.

Där är tillräckligt förbud i denna världen än att jag ska behöva begränsa mig själv med egna förbud med vad jag intar för mat och dryck.

Jag tänker INTE bli som min mamma.

Jag tänker INTE låta detta med dietande bli som en arvs synd.

Det är dags att bryta mönstret.

Och börja njuta av livet istället.

Och detta gjorde jag & halle min da så underbart det är.

Ett beslut jag är så otroligt tacksamt till mig själv förr.

Frihet för kropp & knopp.

Välkommen till SHEDOs blogg!

I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna på vår tidigare blogg.

Arkiv