Att våga stå kvar vid svåra svar

Att våga prata om det svåra, en tanke kring att våga be om hjälp som patient, men också att som anhörig eller vårdgivare våga stå kvar och lyssna.

Jag har många gånger hört “du måste bli bättre på att be om hjälp, våga be om hjälp när du behöver den”. Jag har nickat, tänkt att jag ska bättra mig, att jag ska våga gå emot rädslan som sätter sig som en förlamande tyngd i bröstet och i kroppen. Tänkt att det har ju varit mitt eget fel, alltid, att det destruktiva mönstret återupprepas vid tyngre perioder. Såhär i efterhand har jag dock noterat en annan faktor som bidragit till motståndet i att be om hjälp. Nämligen mottagarens reaktion när jag öppnar upp och berättar om det som cirkulerar i mitt huvud.

För en utomstående kan detta såklart te sig skrämmande, mörkt och den första impulsen blir att trycka på den röda stoppknappen. Den som kallar på jourläkarens uppmärksamhet, den som drar in polisen i handräckning när patienten av rädsla drar sig undan vården istället för att närma sig den. En sådan reaktion, hur välmenande den än må vara, kan istället förstärka känslan av att det är farligt att be om hjälp eftersom det kan få oönskade effekter i form av den dramatiska utryckningen. Många gånger har jag istället önskat en lugnare reaktion.

En nyfiken, men likväl allvarsam reaktion som istället hjälper mig att nästla i de tankar som finns, eller som helt sonika bara sitter med och lyssnar. Det kräver såklart mod, kanske erfarenhet att våga stå kvar och kunna bedöma om och när det är läge att trycka på den där knappen. Jag önskar dock att det inte var den första reaktionen, att det mänskliga mötet, den lugnande rösten, den nyfikna omsorgen istället kunde få ta mer plats. Om jag visste, att den jag vågade berätta för, också vågade stå kvar där med mig utan att springa iväg, skulle jag också våga be oftare om hjälp. Tankar kan ofta vara just bara tankar, ibland behöver man bara lite hjälp att få lyfta ur dem ur hjärnan för att kunna gå iväg med lättare steg.

/Lisa

Bokstävernas kraft

Så befann jag mig plötsligt hemma igen. Hemma och ute i frihet. Friheten jag så innerligt önskat mig under alla de långa dagarna, veckorna, månaderna innanför tvångsvårdens låsta dörrar. Nu var jag fri!

Men hemma fanns hörnen kvar. Mörka hörn och skrämmande vrår där det svarta, obehagliga och olustiga väntade på mig. Ångesten hade väntat på mig under all denna tid, och svältfödd på min närvaro kastade den sig nu hungrigt över mig. För när jag väl klev in i hemmet, tycktes de mörka hörnen krypa inpå och närma sig mig precis som förut.

Jag hade under min inlåsta tid på något vis intalat mig att allt skulle vara annorlunda då jag kom ut igen. Kanske hade jag till och med glömt bort att där fanns mörker och obehag utanför de låsta dörrarna. Friheten hägrade som en skimrande skattkammare för inlåst levde jag också i ständig ångest. Så i mina fantasier växte ett paradis upp med ständigt solsken, bubblande skratt, glittrande ögonblick. När jag i min ångest skrek och bankade där inne trodde jag att bara jag blev frisläppt skulle allt bli lättare. Bara de släppte ut mig skulle allt bli bättre.

Så kom den dagen då jag stod på andra sidan den låsta dörren. Fri. Äntligen. Och långt, långt borta i ett avlägset dis fanns orsaken till att jag först blev inlåst. Men det var dåtiden. Nu var det ett nytt kapitel.
Jag kom alltså hem till sist och det fria livet skulle börja. Men ganska snabbt kom mörkret fram ur hörnen, hungrigt ville det sluka mig. Och vad skulle jag göra då?
Jag saknade de små vita pillren som inte längre fanns i min medicinlista. Vad skulle jag nu ta för att trycka tillbaka den värsta oron? Hur skulle jag få alla tankar att tystna?
Jag sneglade på de vassa föremålen som jag plötsligt hade fri tillgång till här hemma. Skulle jag låta dem hjälpa mig nu?
Jag visste att jag skulle kunna bemästra oron om jag lät bli att stoppa maten i munnen och istället började gå mil efter mil. Skulle detta bli min strategi igen?

Besvikelsen var stor, men sorgen var större, över att min frihetsdröm varit en illusion. För ångesten jag lämnade hemma för så länge sedan fanns ju kvar när jag återvände, och vad skulle jag göra nu? Skulle jag återigen ta till mina destruktiva metoder för att klara det? Och vart skulle det till sist leda mig?

Ångesten skulle troligtvis alltid förfölja mig, men svält, självskada och piller skulle inte kunna stävja den i det långa loppet.

Vad skulle jag göra?

Mörkret, ångesten och alla påträngande tankar var outhärdligt, jag behövde göra något för att bryta. Jag klarade inte av att stå ut i ångesten även om det var vad jag fått lära mig att jag skulle för att den till sist skulle minska.

Desperat tog jag upp en bok som låg på skrivbordet. Jag slog upp den och tvingade mig att läsa första meningen. Och andra och tredje. Fortsätt läsa, manade jag mig själv. Och jag läste mening efter mening tills jag plötsligt befann mig i en annan verklighet. Historien i boken stod vid min sida, och mörkret omkring mig drog sig sakta tillbaka in mot hörnen. De högröstade tankarna tystnade något.

Sedan dess har jag fyllt mig själv med mängder av bokstäver. Böckerna har blivit inte bara mina närmsta vänner utan även min medicin. När jag tidigare hade sprungit till tablettkartan och tryckt ut en snabb ångestlindring tar jag nu genast fram boken och försöker erövra bokstäverna och historien tills dess att den värsta oron har lugnat ned sig.

I min ensamhet finns boken som sällskap där det tidigare funnits vårdpersonal att vända sig till.

I mitt begär efter att självskada tvingar jag mig själv att först läsa ett eller två kapitel innan jag gör slag i saken – och då har behovet oftast stillnat något och jag kan stå emot.
Efter maten slår jag upp boksidorna och läser för att glömma bort att jag ätit och att jag borde gå ut och promenera bort skammen över matintaget.
När tankarna är allt för påträngande och vägrar lämna mig ifred försöker jag mota bort dem genom att fylla huvudet med böckernas ord istället.

Jag har alltid varit en läsande person. Men det här är något nytt. Det är ett nästintill tvångsmässigt läsande, men det är ett icke-destruktivt tvång.
Jag läser för att jag inte har självskada, svält eller tabletter som alternativ. Och det som till en början var ett sätt att hantera den värsta ångesten har nu blivit något som hjälper mig att våga leva en dag till.

Tack vara de nya världar jag får kliva in i genom böckerna vågar jag existera även i den verkliga världen. För jag vet att jag regelbundet kan pausa från det verkliga och från alla starka tankar, genom att låta mig uppslukas i bokens värld. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också en möjlighet att få uppleva sådant jag missat och missar i min sjukdoms snäva värld.

Att fylla mig själv med bokstäver är ett sätt att hindra mörkret från att ta över.

/Miriam

När andra slutar tro

Jag har också stått där. Med så många olika verktyg i min hand, för att skada min egen kropp i syfte att lugna den ångest som härjat inuti. Jag har suttit i skogen, i duschen, legat i fosterställning på rummet på den slutna psykiatrin eller suttit ihopkrupen mot en vägg och hyperventilerat eller knappt kunnat andas på grund av den där nedrans ångesten. Jag har kämpat mot anorexi, bulimi och kompensatoriskt beteende i försök att kontrollera ångest relaterat till mat och vikt. Jag har tränat sönder min kropp till den sa stopp i form av skador och utmattning. Jag har varit där, i det djupaste av de djupaste träsken som sväljer dig helt och hållet, utan att ha känt att det funnits någon utväg, och gjort otaliga försök att avsluta mitt liv.

Men det har vänt. Hur osannolikt det än låter, hur klyschigt fånigt det än ringer i dina öron, så hände det för mig också. Den där viljan vars glöd tycktes vara utplånad, pyrde plötsligt inombords. Det tog visserligen ett tag, men det förändrade något som ingen vårdpersonal hittills lyckats med. Jag visste inte då vilket liv jag egentligen ville ha, hur det skulle se ut. Men jag visste att det liv jag hade, med självskador, ätstörningar, ångest och panik, inte var ett liv som var hållbart. Så jag letade, ömsom skräckslaget, ömsom lite nyfiket, efter något att ersätta det med. Det tog tid, och jag föll, så många gånger. Jag visste inte längre om omgivningen trodde att jag skulle klara det, några tvivlade, men jag vägrade ge upp. Jag visste inte ens om jag var “värd” det nya livet, men allt var bättre än bältning och den instängda miljön på psykiatrin.

Min envishet var mig till gagn, och den tog mig långsamt framåt, även i de stunder som jag var totalt skräckslagen för den nya värld som stod framför mig, okänd och ny. Men det var värt det.

I dag är jag fri från självskadning, ätstörningar och hanterar eventuell ångest på helt nya sätt. Jag flyttade från min hemort, jag studerar på universitet inom något jag anser vara intressant, och engagerar i saker jag brinner för. Jag har en dotter som jag älskar mest av allt, en bil och en egen lägenhet. Det bästa av allt är att jag har drömmar, och jag vågar möta saker som känns läskigt.

Våga drömma, våga lita på att du kan även om det känns som att ingen annan gör det. Och våga låta det ta tid.

//Lisa

Fri tillslut

Den andra april 2015 skrev jag på ett kontrakt om mitt liv. Om att försöka leva. Kontraktet som skulle ta mig tillbaka, ge livet en chans. Det handlade inte om att aldrig mer självskada eller uppleva mörker, för det skulle vara för stort och för svårt just då. Det handlade om att inte ge upp för jag hade gett upp så länge. Jag skulle sluta fly och istället börja kämpa. Hitta något som väger tyngre.

Innerst inne visste jag nog att det liv jag levde inte var hållbart i längden, att det hindrade mig från att leva. Jag orkade inte längre inte orka. Ville skratta på riktigt, möta dagen med lättare steg, göra vad jag vill när jag vill. Kunna bli fri. Jag ville kunna säga att jag är fri tillslut. Och jag visste att jag ville bli fri från självskador för att kunna säga att jag är fri tillslut.

Vägen till ett liv utan självskador är inte utan hinder och svårigheter. Den är krokig och skrämmande. Många gånger känns vägen för stor, för mörk och oviss. Man måste hitta något att hålla fast vid för att orka fortsätta. Våga tro och hoppas, våga släppa på kontrollen, våga kämpa, våga ta emot hjälp. För mig tog det många år innan jag tog mig upp från botten, men efter att ha överlevt på botten är jag nu starkare och jag lever. Jag kämpar fortfarande med impulser och ett tidigare beroende som gör sig påmind ibland, men jag vet att livet vinner och att jag inte är ensam. Att kärlek och värme finns runt omkring om man bara öppnar ögonen.

Till dig som kämpar vill jag säga att du är så stark och så modig. Du kanske inte tror mig eller ser det just nu, men jag tror på att du också kommer kunna säga att du är fri tillslut. Och glöm aldrig, aldrig, aldrig att du inte är ensam.

/ Maja Christiansson

Spegel på väggen

Jag står och ler vid spegeln, förbereder mig på att ta på den där berömda masken.  Försöker få det att inte lysa igenom. Min sorg och olycka, min ångest och rädsla, samt bilderna från det förgångna. Jag betraktar min spegelbild om och om igen, tittar på min kropp, inte en skråma. Inte då, inte än. Ändå var jag fortsatt trasig. Hela min kropp var som I tusentals bitar som nu förväntades bli hel, precis som ett pussel. Men det ännu ingen såg var att bitar fattas. För vem vill lägga ett trasigt pussel?

Hela jag är som ett enda stort sår som bör läka men drabbas av infektion, där piller förväntas tas för att läka alla sår. Jag växer som i en bördig stinkande jord, under i det mörka. Vågar inte se ovansidan, inser inte att bladen kikar fram då och då. Vill inte förstå min egen tapperhet, ändock kan jag inte styra att kälken växer ovanför det öppna landskapet. Tvunget visar jag mig. Jag tror mig vara ogräs, trots att jag blir kvar, för det jag inte insåg var att jag är en blomma. En liten, liten fridlyst blomma, som inte inser det unika med sig själv som håller på att dö. Som några trampar på och som några försöker rädda.

De som inte vet vårt bästa strör oss med sin okunskap. Jag tittar två år senare i samma spegel, ler. Tittar på min kropp, trasig och itu, men något var annorlunda. Inte spåren från det förgångna, nej jag insåg att jag inte behövde försöka bära en fasad och gömma mig med huvudet under sanden. Jag brister ut i skratt. Lovisa, två år senare.  Spegel, spegel på väggen där, säg vem som modigast I världen är?

/Lovisa Lindström

Autistisk självskadare

Så många dagar, så många nätter som bestått av grubblande och ångest. Tankarna var en del av det som tärde mest. Men även känslan… Känslan av att inte passa in. Vara fel. Fel programmerad. Till en början tillsynes obemärkt. Det var nog de som gjorde det som svårast. Att människor hade krav på mig som jag utifrån min autism inte klarade av. Inte ens jag, visste då att jag var autistisk. ’Jag Lovisa Lindström har diagnosen autism’ kunde jag inte titulera förens 20 års ålder. Men lidandet, känslan av att inte klara av det som ”normalstörda” gjorde med lätthet gav en känsla av utanförskap. I 17 år bar jag på mitt lidande ensam. Men varje tår som föll i ensamhet var en tår av hopp om att någon skulle tända lampan i mitt mörka tillhygge och se mina instängda, inåtvända tårar och torka de blygsamma tårarna. Men ingen såg. Hur tydlig jag än tycktes mig vara såg ingen. Det var det som gjorde som ondast. Ensamheten, tankarna som aldrig fick göra sig uttryck och tystnaden. Den totala tystnaden och det fruktansvärda undvikandet jag gick tillmötes.

Ett hopp att någon faktiskt skulle se dog ut. Sakta, sakta dog de ut. Torkad av en kylig vind var det närmaste jag kom värme. Tårarna ändrade färg från genomskinlig till svart. Nu såg dem. Nu såg dem själva skadan på den felprogrammerade varan. Nu blev det synligt.  Även för dem men också för mig. Men dem hittade inte källan till varför varan inte fungerade, jag fungerade. Varför jag skadade mig, varför jag inte talade, varför jag plötsligt talade och till att sedan vara tyst igen. För omgivningen var jag ett enda stort mysterium. Men den jag var mest främmande för var mig själv. Vården började då sätta etiketter överallt. För att göra det begripligt och för att kunna laga varan, mig. Varför jag kallar mig för en vara är för att det är just det jag känt och känner mig inom vården. Alla fel dem gjort. För att ingen tagit sig tiden att se mig, lyssna. Jag tog till det jag var kapabel till att göra när orden var för komplicerade. För svåra att säga högt. Jag gjorde som jag någonstans alltid gjort men i olika former. Som nu blivit tillsynes livsfarliga. Jag är en autistisk självskadare men behandlas inte utefter det.

Jag har insett att psykiatrin saknar kunskapen att på rätt sätt kunna hjälpa mig. De vet om min autism men behandlar mig som en främling. Jag har insett att självskadorna varken handlar om smärta eller uppmärksamhet. Det är ett uttryck på något som är fel. Ett sätt att säga det på utan att behöva visa mimik som ska vara rätt, ord som ska placeras rätt och saker som skall sägas i rätt tidpunkt. Ögonkontakt, sorgen dem vill kunna se eller förväntar sig se kommer aldrig fram. Men nu har tårarna ändrat färg. Nu har handlingen talat. Det jag ville nå ut och berätta egentligen, göms bakom den färgade tåren eller den mörka handlingen. Och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Men även om det är ett sätt att berätta och få se det trasiga med blotta ögat har det också varit en betryggande del. En flykt från det onda och instängda.  Jag har insett att det är själva proceduren som är lugnande.  Att allt är metodiskt och känns förutsägbart även om det många gånger inte är det. Men någonstans känns det som om jag har kontrollen när jag egentligen tappar den. Det kanske det som är själva grejen att tappa kontrollen, ramarna och slippa vara Lovisa. Den autistiska delen i mig. Den är komplicerad. Självskadan och livet i destruktivitet har blivit ett invant mönster och ett tvång. Det går inte att bryta tanken på att skada mig när den väl är där. Envist tar jag till det jag tror mig vara som bäst på och lever i den världen. Men inser inte att det är ett mönster som leder mig rakt ner i en avgrund.

Att vara en autistisk kvinna inom psykiatrin är inte lätt. Men du är inte ensam. Hur mycket du än känner dig som en felprogrammerad vara är du inte det. Du är bara en annan typ av människa. Kanske några kopplingar annorlunda, inte fel eller rätt. Bara lite annorlunda. Men en människa. Och du är precis lika viktig som alla andra.

Det är inte du som ska lära ut till vårdpersonal hur autism fungerar egentligen. Det är inte menat att du ska pressa dig så mycket för att anpassa dig till en värld du egentligen inte är funtad för. Den ska anpassas för dig och du har rätt till att få stöd med det. Men ännu viktigare att tillägga är att hitta andra sätt att få smärtan att göra sig uttryck.

Men när du minst anar det dyker den där personen eller bekräftelsen du så länge drömt om. Ser dig på ett sätt du inte trodde var möjligt. Det I sig kan vara en tröst. Det kände jag. Men det växte också en sorg att våra samtal skulle endast vara temporära. Men ganska snart insåg jag att orden, minnet kommer kvarstå. Jag tillät det vara den där varma handen som torkar mina hoppfulla tårar. Låt mig torka din våta kind om endast med denna text. För en dag kommer du känna dig sedd. Antingen av någon annan, eller ännu finare. Av dig själv.

/ Lovisa L

Att känna alla känslor

Jag minns händelsen som om det vore igår, den händelse som förändrade mig för alltid. Det var 1999, mitten av november, vi hade nationellt prov i svenska den dagen. Jag minns hur pappa väckte mig, jag minns hur min säng stod och jag minns att jag bara fortsatte dagen som om inget hade hänt, som om världen fortsatte snurra medan våra liv hade stannat upp för alltid. Min kusin orkade inte leva längre, och min farbror hade mist sitt barn. 

Tänk om vi bara hade vetat, tänk om det hade funnits någon som såg honom, tänk om nätet hade varit så utbrett, som det är i dag och allt stöd hade funnits en knapptryckning bort. Jag tror det var där jag bestämde mig för att om jag kunde hjälpa bara en person att inte gå den vägen, bara se en person, så var jag nöjd. 

1999 var jag 18 och han var 16, vad visste vi om livet? Vi hade inte byggt upp en massa copingstrategier ännu, vi var mitt i ”slå dig fri”-fasen där livet ska vara sådär enkelt och lekande lätt, där man har en fot i vuxenlivet och en i barnlivet. Man vet inte vad man vill med livet mer än att “något ska det nog bli av mig”. Precis just där och då, slogs benen undan. 

Ni vet det där avgrundsvrål som man ser i filmer, när föräldrarna får det där hemska beskedet som ingen vill delge men man måste? Det skriket finns på riktigt och jag minns fortfarande ekot av det inom mig; är min farbror med en tom blick gick emot mig med armarna redo för en kram, när kramen var ett faktum och han kunde känna trygghet kom skriket. 

Jag har tillåtit mig själv att känna alla känslor genom åren, ilska, glädje, sorg, vrede – ja allt och lite till. Sorgen försvinner aldrig, jag har lärt mig leva med den, om man tillåter sig att känna alla känslor. 

I somras var jag och hälsade på kusinen, jag försöker göra det varje gång jag är i den delen av landet där han ligger begravd. Vissa år har jag inte klarat av att besöka graven, något år var jag för arg; arg för allt kaos han lämnade efter sig, arg för att vi aldrig hann hjälpa honom eller ens förstod hur dåligt han mådde. Men det är okej att känna så, det är okej att låta tiden ha sin gång genom hela sorgeprocessen. Jag brukar ha något med mig till graven som påminner om mig, detta året var det jordgubbar från hans pappas gård. Det fick symbolisera de bär och frukter han och jag åt från vår farmor och farfars trädgård när vi var små. 

Ingen ska behöva känna så som kusinen, och ingen ska behöva känna som de som står kvar med alla frågor och en avgrundssorg. Vad kan vi göra för att stötta och finnas där? Vi kan se bakom beteendet och försöka se vad personen försöker säga utan ord. Som min lärare så fint uttryckte sig: ”bakom varje negativt beteende finns ett behov som inte är tillfredsställt”. Jag vill se de behoven, finnas där så ingen mer ska behöva höra avgrundsvrål och känna hur benen förvandlas till kokt spaghetti. 

Tack för att ni tog er tid att läsa denna text, tack för att just du finns och gör världen så unik och fantastisk. Kärlek till er alla, och glöm inte att le och säga hej till nästa person ni möter, för tänk om det leendet och hälsningen är det som får hen att stoppa de mörka tankarna och välja en annan väg.

/Anna

Novembertema: Ångesthantering

Under i stort sett hela mitt liv har jag under perioder haft prestationsångest. En ångest som hela jag uppslukas av den och hela min vardag påverkas. Prestationsångesten är något som uppstår hos mig själv, ofta för att jag tenderar att sätta upp orimligt höga krav på mig själv. Inte heller blir det bättre av att jag även kan vara extremt självkritisk mot mig själv och i allt jag gör. När jag har en period av prestationsångest (och självkritik) kan jag påverkas på lite olika sätt. Ibland är det som att min hjärna bara ”stänger av” och jag har total avsaknad av energi. Andra gånger pressar jag mig själv så hårt att jag kunnat bränna ut mig själv. Att hitta någon balans under perioder med prestationsångest kan vara jättesvårt, men något jag försöker göra under sådana perioder är att arbeta mycket med mina tankar och beteenden. Nedan kommer jag att dela med mig några av mina sätt att försöka hantera prestationsångest och självkritik.

Att sätta upp en planering lagom med målsättningar. En planering för dagen och/eller för veckan kan fungera bra mig. Med en planering kan jag bestämma mig för hur mycket jag ska hinna med en dag. Den kan även fungera både som en motivation att komma igång såväl som att ”hindra” mig från att arbeta för hårt en dag.

Acceptera att det är okej att ha dåliga dagar. För mig kan dåliga dagar vara allt från att inte orka göra någonting, att inte hinna med allt jag tänkt göra och att känna att det jag gjort inte blev bra nog. I sådana lägen måste jag försöka påminna mig om att det är okej att ha dåliga dagar. Att det är mänskligt att ha dagar med energibrist, dålig motivation och att ingen person har full energi dygnet runt. Hinner jag inte med allt jag tänkt göra kommer jag kunna ta igen det en annan dag.

Att säga nej till mig själv. Perioder då jag pressar mig själv hårt måste jag försöka stanna upp och reflektera över om jag verkligen orkar, kan och vill allt jag planerat eller vill göra. Det kan vara allt från hushållssysslor, kurser jag blivit antagen till, förfrågningar av andra personer och träning bara för att nämna några saker. Är svaret nej på något så avstår jag att göra det, hur mycket jag än känner att jag bör eller vill göra en sak. Många gånger har det bästa beslutet varit att säga nej, om alternativet varit att jag kört slut på mig själv. Dessutom påminner jag mig själv att jag exempelvis alltid kan läsa den där kursen vid ett senare tillfälle, eller ta ett träningspass en annan dag. Det jag gör måste liksom kännas bra. Och något som kan stämma i det här sammanhanget är som det kinesiska ordspråket säger: ”när man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ”.

Ta hand om mig själv genom att sova, äta bra och röra på mig. Det har hänt många gånger att jag varit vaken på natten och haft tusen tankar om allt jag ska hinna med eller att jag kritiserar mig själv. Har jag haft svårt att sova försöker jag tänka att det inte är effektivt att tänka alla tankar på natten, då den medföljande tröttheten gör att jag inte kommer ha någon ork dagen efter, samt att jag kommer hinna ha samma tankar under dagtid istället. När det gäller att äta och röra på mig kan det hända att jag inte tar mig tid eller har motivationen till detta, beroende på hur prestationsångesten tar sig i uttryck. Men att ta mig tid till detta kan ändå få mig att må bättre i överlag, orka mer och kan även vara en välbehövlig paus.

Försöka söka (lagom med) bekräftelse hos andra. Jag kan bli mycket bekräftelsesökande när jag har prestationsångest, och behöver höra vad jag är bra på – särskilt då jag själv kan vara så självkritisk. Ibland kan det dock vara svårt att ta till sig det bra andra säger eller hålla med om det personen säger, men jag brukar försöka komma ihåg att ändå säga (eller i alla fall tänka) ”tack”. Andra personer säger antagligen inte positiva saker såvida de inte menar det, och att säga eller tänka tack kan göra att det är lättare att ta till sig det positiva.

/ Tina

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Att hitta stöd, och ha vägar vidare, är något som för mig är en pågående process oavsett om jag mår bra eller dåligt. Såklart kan behovet av stöd och vägar vidare variera väldigt mycket, och vara större när jag mår dåligt. I den här texten tänkte jag dela med mig av mina sätt att hitta stöd samt vägar vidare när jag inte mår så bra.

Läsa och lyssna. Något som har följt med mig ända sen mina tonår är att läsa böcker inom psykologi, hälsa och verklighetsbaserade berättelser. På senare år har jag även börjat lyssna på poddar inom dessa ämnen. Att läsa och lyssna om sådana ämnen gör att det på något sätt blir lättare för mig att hantera mitt eget mående och kan även ge mig styrka att ta mig vidare. En bonus är att jag dessutom lär mig mer om dessa ämnen och kan ha användning utav kunskapen i min vardag i övrigt.

Skratta. För några år sedan såg jag en dokumentärserie om personer som var väldigt sjuka på olika sätt. I ett avsnitt berättade en kvinna att hon, mitt i sin sjukdom och sina behandlingar, brukade försöka skratta och ha roligt för att hon ansåg det skulle gynna sitt tillfrisknande. Detta tankesätt fastnade hos mig – och när jag mår dåligt brukar jag tänka att skratt är viktigt för att jag ska kunna återhämta mig mentalt. Oftast kan jag se någon komedifilm och/eller serie eller på ”fail”-klipp på YouTube. Det kan förstås finnas dagar när jag mår dåligt då det kan verka omöjligt att över huvud taget kunna skratta och ha roligt, men jag brukar i alla fall försöka få in något ”kul” under en sämre period. Åtminstone ger det något annat att tänka på en stund.

Ta hand om basala behov. Att försöka ta hand om sig själv genom att äta bra, sova ordentligt och att röra på sig brukar jag tänka är ännu viktigare när jag mår dåligt. Ibland kan det vara svårt att hitta orken att röra på sig eller laga mer hälsosam mat samt att tankarna ibland kan leva sitt eget liv på natten vilket kan få mig att ligga vaken. Men jag brukar ändå försöka ta hand om mig själv, för om jag tar hand om min kropp så tänker jag att kroppen kommer orka hantera min psykiska ohälsa bättre och förhoppningsvis kommer även mitt sinne återhämta sig fortare.

Rita och skriva. Att rita har kunnat hjälpa mig att få tankarna på annat en stund. Det jag ritat har inte nödvändigtvis behövt relatera till hur jag mår, utan kunnat vara motiv som jag bara känner för att rita just där och då. Något som jag gjort ända sedan jag var liten för att få ut mina tankar och känslor är genom att skriva dagbok. Genom dagboken kan jag bara vräka ut alla mina innersta tankar och känslor, stort som smått, och sådant jag ibland känner att jag inte vill berätta för andra – och oftast brukar jag må bättre efter att jag skrivit av mig. Under min tonårstid skrev jag även mycket dikter, som även det hjälpte att ventilera mina tankar och känslor. Om jag haft svårt att uttrycka och formulera hur jag mår för någon annan har skrivandet även kunnat hjälpa mig att formulera hur jag mår på papper, och på så vis underlättat att berätta verbalt om mitt mående efteråt.

Prata med någon. Att prata med någon har jag i vuxen ålder tyckt kunnat vara ganska svårt av olika anledningar. Dessutom har jag även en negativ erfarenhet av vården vilket gör det tar emot att vända sig dit. Men att öppna upp för någon har kunnat vara det bästa jag har gjort, och till och med kunnat vara avgörande för att jag ska börja må bättre. Att kunna prata om mina känslor är jätteviktigt för att inte behöva bära på allt det jobbiga inuti på egen hand.

/Tina

Oktobertema: Var jag hittade stöd

”Vilken människa och vilket förtroende jag fick för henne! Fan vad bra saker hon sa, fan vad bra saker jag sa”. Så skrev jag i min dagbok för ganska exakt ett år sedan. Personen jag beskriver i texten var hon som gjorde mig frisk från min anorexi. Hon jobbade på slutenvårdsavdelningen där jag vårdades. Senare i min dagbok började jag kalla henne för ”Magiska Människan”, för det var precis vad hon var. Men vi kan i denna texten kalla henne för Emma.

Just den dagen då jag träffade Emma för första gången, hade jag haft en riktigt tuff dag med maten och jag tänkte väl alla ätstörda tankar man kan tänka. Jag var arg på alla i personalen och det kändes som att dem var arga på mig. Emma knackade på min dörr och frågade om hon fick lov att prata med mig och det enda jag tänkte var: ”jag inte orkar prata mer om mat”… Trots det svarade jag ändå ja.

Men det blev aldrig något prat om mat. Vi pratade om mig. Emma verkade nyfiken på vem jag var och ville förstå mina tankar och känslor. Det var faktiskt första gången som jag upplevde att någon såg mig, Marika, och inte ”anorektikern på rum 3”. För som patient är det väldigt lätt att känna sig som ett objekt. Man är en eller flera punkter på vårdpersonalens checklista och jag som individ, med egna tankar och upplevelser, glöms ofta bort.

Jag önskar att alla personer som lider utav någon form av psykisk ohälsa hade fått träffa en sådan person som Emma. Du som läser detta kanske hittar ”din Emma” i någon kompis, någon kompis förälder, någon lärare eller kollega. Någon som lyssnar och även om hen inte alltid förstår, i alla fall försöker förstå. En person som bekräftar dina framsteg och som alltid finns kvar när du upplever motgångar. Helt enkelt någon som du kan känna tillit för.

Tacka vare att Emma hjälpte mig att bli frisk, kan jag själv idag stötta andra tjejer och killar på sociala medier med att kämpa sig ur sin ätstörning. Men framför allt har jag börjat plugga till att bli sjuksköterska, för jag tänker minsann återvända till psykiatrin som personal istället för patient. Och min största drivkraft till det, är att jag tänker bli som Emma.

Sänder frivilliga kramar till dig som precis har läst om hur jag hittade mitt stöd!

/Marika Yngvesson

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Min numera stabila vardag har i många år kantats av kaos. Ett svart moln ovanför huvudet, axlar tyngda till avgrunden och mörker så långt man kan se. Det var jag, så länge. När jag var 16 år fick jag min första vårdkontakt inom psykiatrin. Det gav mig en större mängd medicin, fler frågor än svar och förtvivlade föräldrar. Men framför allt så kom inte bara förvirringen och glädjelösa dagar, utan värst av allt – ensamheten. Den kommer aldrig gå bort av sig själv, men den är fullt botbar.
Det var här självskadebeteendet utvecklades, och eskalerade i hög takt. Så kom anorexia. På en nanosekund hade jag nu min värsta fiende. Jag hängde inte med, klarade inte skolan, desto sjukare jag blev desto mer isolerad blev jag, ju fler kamper vunnen mot den vanliga världen och där alltså ett mål mat mindre, ju värre blev det. Stunderna hemma var mikrodelar av den tid jag befann mig tvångsinlagd på någon avdelning. Ensamhet därinne gör så ont. Man ser inga andra vägar ut, för värme och hjälp är alltför sällan erbjuden inom psykiatrin i Sverige idag. Alltför många lider, behöver hjälp, kan må bättre.
Det största man kan drabbas av i livet är kärleken. Den är farlig men härlig, stark men ljuv, stolt men absolut. Men framför allt är den vacker. Den kan uträtta mirakel och för mig var det det bästa som kunde hända. 2012 träffade jag min blivande sambo. Han har med sina diagnoser varit en krävande relation med tusentals lärdomar, många skratt och oändligt med stunder jag aldrig trodde jag skulle få. När jag självskadade var han aldrig anklagande, arg eller besviken – han var ledsen. När jag inte behöll maten eller sprang för långt var han istället omvårdande, uppmuntrande och framför allt; han behöll lugn och hopp när jag inte klarade det själv. När jag sedan påbörjade DBT-behandlingen var det han som fick mig att ens kämpa vidare, för det var svårt. Det är ett missbruk att vara i ett självskadebeteende, jag var det i 13 år. Det jag ångrar mest är alla jag svikit och alla jag aldrig tackat nog för att de stöttat, burit och kämpat för mig.
Min andra räddning kom i form av en terapeut inom det mest fantastiska psykiatrin har kommit på – DBT. Mina självskador minskade på alla sätt och vis, tumlades bort som tvätt i torktumlare. Kantstött och plågad – men mycket friare (och torrare med för den delen, mindre tårar). Det hade tagit nio år för mina vårdkontakter att förstå att alla vägar var testade att vandra på men aldrig lett till något som kunde hålla. Så fick jag en fantastisk terapeut, 2016, hon hade lett mig genom tunnlar och labyrinter, alla hinder som finns. Hon har varit min guide och vägledning, min stöttepelare och tröstare, den som uppmuntrade men ibland skällde lite lätt, ibland grät med mig, för att andra gånger lastade på pärm efter pärmar som hemläxa. Men för varje dag såg jag något nytt i mig själv, eller i min vardag. Jag lärde mig av de där pärmarna och insåg både de stora och de små sakerna i livet som betyder så mycket. Självskadebeteendet är nu ett avslutat kapitel, liksom DBTn, men man glömmer aldrig en stark hand och ett varmt hjärta som haft fighter med döden, Man glömmer inte heller kärleken som bär en när dagen är tung.
Så var jag hittade stöd? Helt enkelt sagt i två ord, partner och terapeut. Det var inte enklare än så, inte svårare än så heller. För idag lever jag. Jag har ett liv. Och för det, det tackar jag det stöd jag så lite ville ha men så mycket behövde få.
/Elin

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Självskadebeteende och ätstörningar är något jag lidit av i många år. Länge tog jag inte mina symtom på psykisk ohälsa på allvar, utan det var först när jag lyssnade på en föreläsning på min högskola som handlade om just psykiatriska diagnoser som jag insåg att jag själv passade in i den kategorin. Jag sökte hjälp och det var början på en resa med många olika vård- och samtalskontakter inom psykiatrin, vilka både har hjälpt mig och stjälpt mig.

Många gånger har jag blivit väldigt dåligt bemött, speciellt av viss personal inom slutenvården. Jag har efter självskador blivit utskälld och nedtryckt av dessa och bristen på stöttning har lett till ett ännu sämre mående. När jag inte blev validerad i mina känslor och tankar kände jag stor hopplöshet och blev ännu mer självdestruktiv. Samtidigt har jag vid inläggningar träffat några fantastiska skötare och sjuksköterskor som verkligen tagit sig tid till att sitta ned och prata med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig i lättare stunder.

Men den person jag har fått allra mest stöttning av för mitt självskadebeteende är min DBT-terapeut. Hon har sedan ett tag tillbaka varit min största trygghet att prata med. Hon har funnits där för mig i mina mörka stunder, men även i de glädjefyllda stunderna. Hon lyssnar på mig, förstår vad jag menar, uppmuntrar mig, ger mig nya perspektiv på saker och ting och förklarar hur jag kan hantera situationer som jag tycker är svåra. Jag kan alltid höra av mig till henne när det behövs och lita på att hon får mig på klokare tankar.

När jag började gå hos henne och ett tag framåt var jag i ett dåligt skick. Jag självskadade, gjorde suicidförsök och var inlagd på tvångsvård om vartannat. Jag var även sjuk i min ätstörning. Hon sträckte ut sin hand och försökte med allt hon kunde för att hjälpa mig men jag var ofta ovillig till förändring, även fast jag fortfarande ville gå i DBT. Till slut gav hon mig ett ultimatum som fick mig att tänka efter: ”arbetar du inte för att minska din destruktivitet så kanske du behöver vänta med terapin tills dess att du är villig att ta emot hjälpen. Jag kan inte göra hela jobbet åt dig.” Det var bara jag som kunde bestämma mig för att göra en förändring. Det krävdes en symbios där hon stöttade och vägledde mig medan jag använde verktygen jag fått av henne för att förändra mitt destruktiva beteende. Jag har nu varit självskadefri sedan den dagen, i cirka åtta månader. Jag har fortfarande mycket att jobba med, men hade hon inte sagt det hon sade vid det tillfället och verkligen fått mig att inse vad som krävdes så hade den negativa spiralen jag befann mig i då aldrig brutits och jag hade inte varit där jag är idag. Hennes ord var den bästa stöttning jag kunde få då eftersom det förändrade allt till det bättre i en tid där jag verkligen var på botten – och för det är jag henne evigt tacksam.

/J

Viljan att leva.

”Jag vill leva, egentligen vill jag ju det. Bara inte idag och kanske inte imorgon eller veckan efter men sen vill jag nog leva igen. Betyder det att jag vill dö?’’

Jag minns så väl när jag skrev denna text. Jag hade precis börjat gå hos en ny psykolog som ställde mig den rutinmässiga frågan jag aldrig hade trott att jag skulle vänja mig vid: ”Har du tankar på att ta ditt liv?’’. ”Nej, eller alltså jag har ju inga planer på att ta mitt liv men helst vill jag inte leva just nu, helst hade jag velat slippa det för ett tag’’. Psykologen tittade på mig med en blick som fick mig att förstå att dessa tankar kanske var allvarligare än jag hade trott. Fram tills dess hade jag aldrig sett mig som någon med självmordstankar men den dagen insåg jag att jag hade levt med det till och från i tio års tid. Det var tungt att komma till den insikten och än idag gör det ont att skriva om det, jag kastas tillbaka till varenda litet ögonblick av den där överväldigande känslan av att inte orka mer och vill inget hellre än att spela upp en liten bit av nutiden för den där lilla tjejen som var jag.

Men till och med när du tror att du inte orkar ta ett endaste andetag till så orkar du, du orkar då och du orkar ännu längre än så. Du kommer orka för att det någonstans djupt inne i dig finns en kraft starkare än du kan föreställa dig. Det som tagit dig hit, det som gör att du sitter och läser denna text i just denna stund. Någonstans där inne bor en vilja av att leva, en önskan om att ta dig till andra sidan av vad det än är för mörker du befinner dig i. Du kommer klara det, du kommer klara det för att du vill det även när du inte vet om det själv.

Det tog långt tid för mig att förstå att den där önskan om att leva ett liv på andra sidan mitt mörker funnits med mig hela tiden. Jag trodde länge att jag hade överlevt för mammas skull men idag kan jag med facit i hand säga att jag gjorde det för min egen skull, utan att ens veta om det själv. För innerst inne visste jag att det fanns mer för mig än destruktivitet och sorg. Jag läste en gång att alla svar vi söker finns inom oss, och det faktum att jag sökte anledningar till att orka överleva vittnade om att jag redan hade bestämt mig. Jag skulle inte överleva för mamma, jag skulle leva för mig.

/Josefin

Brev till mig själv.

Kära skolan och du tolvåriga flicka som går där. För dig krånglar orden, dem går verkligen inte ihop även fast du försöker. Detta börjar uttrycka sig mer och mer och ingen annan verkar förstå, att du inte förstår vad som står i böckerna eller vad lärarna säger. Böckerna kunde lika gärna vara på grekiska. Proven är lika med ångest och resultaten är lika med tårar. Du har en klump i magen som bara växer i skolan och du vet inte vad ångest är för något i den ålder du befinner dig i.

Kära sextonåriga flicka, du tragglar med orden och ångesten vid prov har lett till panik, och resultaten på proven är ännu fler tårar och tankar som ”jag är så jävla dum i huvudet” ekar i ditt huvud. Ditt självförtroende är i botten och din självkänsla lika så. Ångesten i dig utvecklas mer och mer, men kära 16 åriga flicka, du ger inte upp trots att du är helt slut. Lärarna ser att du kämpar, men de räcker inte riktigt ut den hjälpande stöttande handen. Du kära 16 åriga flicka, du håller dina svårigheter för dig själv och alla i klassen pratar om sina betyg och du jämför dig med dina klasskompisar, vilket leder till ännu fler ”jag är så jävla dum i huvudet” tankar. Din ständiga klump i magen växer.

Kära 23 åriga kvinna, du åkte till Australien trots att din engelska var kass, men vet du vad? Du utvecklades så mycket och ditt ordförråd bara växte. Och kära 23 åriga kvinna, nu har gått ett år på förskollärare utbildningen, och vet du vad, du har klarat det, tack vare din envishet. Du kommer studera två och ett halvt år till innan du kraschar. Du har även fått svar; du har dyslexi, det är en svårighet men inget hinder. Du har släppt lite på de ekande orden i huvudet. Ångesten din börjar dock bli svårare att hantera och du kommer halka efter. Stressen inom dig är som starka vindar. Klumpen i magen är stor nu.

Kära 31 åriga kvinna, den ålder du är i nu. Du har kämpat hela ditt liv, även fast du har velat ge upp flertalet gånger. Du som försöker hitta strategier för att handskas med livet. Ditt liv har präglats av psykisk ohälsa med svårigheter som autism, dyslexi, ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Det finns verkligen inga enkla svar på livet, men det går att komma framåt även fast man backar.

Du har en skrivarglädje som ingen lärare trots de har försökt lyckats döda. Du är envis men din självkänsla strular ibland och självförtroende sviktar emellanåt, du har drömmar om att ge ut en bok. Vet du vad kära 31 åriga kvinna? Ingenting är omöjligt.

Och kära du, vilken ålder du än är, du är inte dum i huvudet eller korkad – du har inte fått tillräckligt med bensin för att tanka din bil så att du får förutsättningarna att köra vidare, för alla har vi olika behov för att få våra förmågor att åka ut ur parkeringshuset, så kära lärare lite extra bensin skulle inte vara fel.

PS. Lärare, ge inte böcker på grekiska utan att förklara vad dem handlar om.

/Anneli

Mitt eget ansvar

Så många gånger under tiden när jag mådde som sämst fick jag höra att det var mitt eget ansvar att bli frisk, och att det var jag som var tvungen att rädda mig själv. Jag ville bara gömma mig ännu mer i det sjuka varje gång någon sa att det i slutändan var mitt ansvar att kämpa, mitt ansvar att stå emot självskadeimpulserna och mitt ansvar att använda de strategier jag borde kunna. ”Ingen annan kan bli frisk åt dig”, sa de och jag ville bara fly därifrån. Ansvar, det var ju det som var en av huvudorsakerna till att jag började må dåligt från första början.

Jag vägrade länge inse och acceptera att det var jag som var tvungen att göra jobbet. Istället för att tro på mig själv och bli min egen hjälte så hoppades jag länge på att räddningen skulle komma utifrån. Jag ville så gärna tro att just den där nya samtalskontakten skulle förstå, att just den där nya behandlingen eller medicinen skulle vara den rätta och att om jag bara skadade mig tillräckligt så skulle jag till slut få rätt hjälp. Men ingen annan kan rädda mig om jag inte själv är med och kämpar. Det kan kännas alldeles för svårt, men att det är mitt ansvar betyder inte att jag måste kämpa ensam.

Till en början kan det vara svårt att acceptera det egna ansvaret och att våga tro tillräckligt på sig själv. Jag minns att jag till en början inte var särskilt motiverad när andra försökte hjälpa mig. Eftersom jag hade mått dåligt en längre tid hade jag tappat tron på att det kunde bli bättre, det jag behövde mest från början var därför hjälp med att bygga upp mig själv. När jag så småningom började tro mer på mig själv och kunde se de resurser jag faktiskt hade så vågade jag successivt ta mer ansvar för mitt eget liv.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv, men jag har växt mycket i mig själv de senaste åren så jag vet ändå att jag kan klara mer än vad mina dömande och tvivlande tankar säger åt mig. Och nu är jag ändå tacksam att det är just jag som har huvudrollen i mitt eget liv.


/Jenny Wikner

Relax, nothing is under control.

”Slappna av, inget är under kontroll” är en fras som faktiskt får mig att slappna av. Den får mig att skratta till och påminner mig om att det faktiskt är så livet är. Därmed inte sagt att jag inte tycker att jag ska sträva efter en viss mån av kontroll, men när jag stressar upp mig har jag lätt att få ångest, tappa tidsuppfattningen och framförallt proportionerna. Så då är det bra med en påminnelse.

Men vem är jag att uttala mig? Jag diagnostiserades som bipolär för tjugo år sedan, jag har varit tvångsintagen fem gånger och tvångsmedicinerad två, under dessa år har jag hunnit gifta mig, skilja mig och gifta mig igen och mina barn har hunnit växa upp och flyga ut. Och om sjukskrivning vs heltidsarbete är något mått på hälsotillstånd så har jag jobbat heltid knappt nitton av dessa år. Men att klara av ett jobb är inte nödvändigtvis det samma som att må bra.

Som bipolär har det för mig mycket handlat om att försöka pendla mellan hypomani och melankoni, istället för mani/psykos och depression. Så visst behöver jag en ganska rejäl dos av självkontroll, där min utmaning har varit att veta när jag behöver gasa respektive bromsa. Det är inte så att det går helt på autopilot efter alla dessa år, men jag tror att min bästa metod är att se till att jag har lite luckor i tillvaron där jag hinner märka av om jag är på väg uppåt eller nedåt. Att vara ganska sträng men ändå förlåtande mot mig själv, så om något inte gått så bra att jag försöker stanna upp och lära mig något av det. Utan att för den skull fastna i grubbleri där jag inbillar mig att jag måste hitta en lösning direkt, mitt i när jag mår som sämst, eller som bäst för den delen. Som bipolär är topparna förrädiska, eftersom jag då känner mig friskare än frisk men tyvärr inte är en bra beslutsfattare.

Sömn är en annan viktig komponent. Jag kommer ihåg hur alla tjatade om vikten av sömn när jag först fick min diagnos, men det kan inte lyftas fram nog. Och rutiner. Det kan också låta tråkigt, men har hjälpt mig så många gånger. När hjärnan är ett stort kaos som definitivt inte går att lita på, då hjälper det mig att gå på autopilot så att hjärnan får en rimlig chans att vila upp sig. Tyvärr verkar det vara oundvikligt att en tur upp i det blå slutar med en nedåtdipp. För mig har det därför framförallt handlat om att få kontroll på topparna, för då försvinner med automatik de värsta dalarna. Men med åren har jag ändå lärt mig att mjuklanda lite bättre, genom att komma ihåg att inte springa ifrån en depression utan låta mig känna lagom doser av känslorna.

Det är ett ständigt parerande, men jag har lagt in luckor i min tillvaro för att veta om det är just gasa eller bromsa som gäller. Eller att bara vara och slappna av för: Relax nothing is under control.

/Betty Blue

Idag är jag inte längre rädd för mörker.

”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”

Denna text skrev jag när jag var påväg in i mitt mest nattsvarta mörker. Men den dagen då jag gick sönder helt började även min resa mot att bli hel igen – på riktigt.

För ja, jag har varit där och jag vet. Vet hur ensam en känner sig när man går vilse i all den där sorgen. Jag vet hur svårt det är att se när mörkret helt omsluter en. Jag vet hur det är att leva sekund för sekund – då när livet blir till ett konstant bottenlöst fall. Men jag vet också hur det känns när man glimtar sin första stråle ljus. Hur överväldigande det är att se den där ljusstrimman förvandlas till den klaraste av strålande solar. Och jag glömmer aldrig det ögonblick då jag för första gången skrattade på riktigt igen efter vad som kändes som en evighet av sorg.

Det är skillnad på att leva och att överleva. Så många år jag spenderat med att fokusera på just det – att överleva. Under perioden då jag skrev denna text så överlevde jag för mamma och idag så lever jag, på riktigt – för mig.

Ja, det är skillnad på att överleva och att leva men det ena utesluter inte det andra. Ibland räcker det att överleva för att en dag få leva igen. Det viktigaste är att komma ihåg att den dagen kommer, oavsett hur långt borta den känns, att komma ihåg att du inte är ensam, vi är aldrig ensamma. Och en vacker dag kommer vi mötas där ute i verkligheten, med våra händer höjda mot solen för att skydda våra kisande ögon och leenden som ingen kan sudda ut.

Ja, det finns ett efter och när vi vågar prata om allt det där som tynger oss så kan vi få hjälp att ta oss dit. Jag minns så väl en psykolog jag mötte som efter att jag delat med mig av min berättelse sa ‘’Josefin, ingen människa kan bära det du bär på själv, ingen ska behöva må såhär.’’ Där och då sträckte han ut sin hand och jag tog den, lät honom hjälpa mig att hjälpa mig själv, lät honom leda mig framåt på skakiga ben som växte sig starkare och starkare i takt med att tiden gick.

Det är det svåraste och bästa jag gjort på samma gång och idag sitter jag här i mitt efter, i min nya verklighet där jag är lätt och fri. Sorg och mörker knackar titt som tätt på, för det hör livet till. Skillnaden på då och nu är att jag idag vågar släppa in det och omfamna det för vad det är. Jag har hittat sätt att möta min smärta så att den inte längre blir till berg, lärt mig att prata om den och handskas med den så att det aldrig hinner slår rot i mitt lilla bröst. Idag är jag inte längre rädd för mörker, för glöm inte – ur mörkret föds ljus.

/Josefin Hulldin

Flyktkänslor

Citat från en text jag skrev för flera år sedan:
”Jag flyr. Så ofta flyr jag. Desperata försök att skjuta bort det som gör så ont. Allt för att slippa känna. Kanske borde jag leva, verkligen leva, istället. Och visst skulle jag egentligen kunna stå ut, leva mig igenom känslovågen. Men jag är feg och flyr istället. Kanske lär jag mig någon gång att acceptera livet, hela livet, både det ljusa och det mörka.”

 Alldeles för länge använde jag allt jag kunde för att fly från den verklighet som jag upplevde som så svår och kravfylld. Även om jag försökte tro på en framtid för mig så försvann mitt hopp gång på gång och allt som fanns kvar då var flykt. Desperata försök att försöka fly till ett ställe där jag inte längre behövde ha ansvar för mig själv, där jag kunde få vila i en kravlös värld och där andra fångade upp mig och tog hand om mig när jag inte orkade själv. Men tyvärr finns det ingen sådan plats att fly till. Man kan få vila och ta en paus, men det jobbiga försvinner inte om man inte tar itu med det på rätt sätt. Smärtan försvinner inte bara för att man inte ger den utrymme.

”Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it.”

– Albus Dumbledore

När man befinner sig mitt i allt det som gör ont är det svårt att se något annat än just det. Världen blir liten, begränsad och förvrängd när man mår dåligt och då är det svårt att se något annat än sitt eget mörker. När man tvivlat på sig själv under nästan hela sitt liv så är det svårt att tro att man klarar av allt man tänker att man borde. Jag såg bara allt jag inte kunde och allt jag inte var. Nu när jag mår bättre vet jag att jag inte alls var så feg och otillräcklig som jag kände mig då. Jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade just då.

Jag har fortfarande svårt för att fånga upp mina känslor och ta itu med dem i tid, men jag är mer medveten nu och istället för att försöka fly från känslorna så försöker jag förstå vad känslorna vill säga mig. Nu vet jag också att känslor inte är farliga och jag börjar bli bättre på att tillåta känslorna att finnas. Så länge har jag tvivlat på mig själv och varit min egen värsta fiende. Nu känner jag kärlek för den vilsna tjej jag var förut. Och när jag nu har mer av det som är bra är det lättare att acceptera hela livet, både det ljusa och det mörka.

 /Jenny Wikner

Våga hoppas!

Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår. Jag vet att det är smärtsamt när känslorna attackerar en inifrån, när ångesten blir övermäktig. Jag vet att det känns som att hoppet sinar, om det inte redan har försvunnit helt. Att krafterna lämnar din kropp och den enda känslan som finns kvar är att du inte orkar mer.

Jag har också varit där, i ett kolsvart mörker bakom stängda dörrar jag aldrig trodde skulle gå att öppna igen. Jag har också känt mig ensam, känt att ingen i världen förstår. Jag har också känt på smärtan av ångest som invaderar varje liten cell i ens kropp, av känslor som gör det svårt att andas. Jag har också känt hur hoppet sakta har lämnat min kropp och till sist försvunnit helt. Hur krafterna tog slut och lämnade mig att inte orka ta ett steg till.

Många talade om för mig att det skulle bli bättre. Att ljuset skulle tändas igen och att jag skulle hitta ut. Att smärtan skulle avta och hoppet skulle återvända. Att jag skulle återfå mina krafter igen. Jag trodde inte en sekund på vad de sa. Ingen människa kunde ha tagit sig levande ur det här. Eller?

Idag vet jag att de hade rätt. Slukad av mörkret kunde jag inte se det ljuset som de såg för mig men jag valde att ändå lita på dem. Varenda en av de hade rätt. Mörkret skingras, nya ljuskällor tänds och de stängda dörrarna börjar glänta. Vågar du öppna de helt och se vart de leder dig?

Känslan av ensamhet gav upp när jag lärde mig att det fanns många som faktiskt förstod mig, många som gått igenom samma typ av resa. Jag lärde mig också att det fanns många som gärna ville försöka förstå mig om jag bara ville ge de en chans och berätta. Smärtan är inte att leka med men inte heller den är omöjlig att komma undan. Den försvinner kanske aldrig helt men en kan lära sig att hantera den, styra över den och leva med den. Hoppet är ganska läskigt att ha att göra med och oftast handlar det kanske inte om att hoppet dör, utan om att vi inte längre vågar hoppas.

Men våga! Våga hoppas på att du kan, våga hoppas på att du orkar. Våga hoppas på att mörker, ensamhet och smärta inte behöver vara konstanta, våga hoppas på att du kommer starkare igenom vad det än är du befinner dig i.

Vi är många som gjort liknande resor på stormiga hav och som idag står i land och väntar på dig. Vi tvivlar inte på att du hissar dina segel och tar dig i mål, hur trasiga dina segel än hunnit bli på färden. Tvivla inte du heller!

/Pia Ejeklint

Bättre långsamt bra än snabbt dåligt

Jag har alltid siktat högt och ofta tagit för stora steg när jag vill någonstans. Så var det när jag mådde dåligt och så är det nu när jag kämpar för att må bättre. De gånger jag verkligen vet var jag vill så vill jag dit på en gång. Men i princip alla sådana steg har blivit för stora så att jag förr eller senare har fallit tillbaka, behövt avbryta och aldrig nått dit jag ville. Jag var inte redo, jag orkade inte så mycket som jag ville och följden blev tyvärr att jag kände mig ännu mer misslyckad och besviken på mig själv. Detta gjorde att jag hamnade tillbaka i en mörk tillvaro med en överdrivet negativ syn på mig själv och låg tro på förändring. Det tog lång tid och många misslyckade försök innan jag började inse att jag behövde mer tålamod, jag behövde låta det ta längre tid än jag ville och ta många mindre steg på vägen mot det jag ville ha.

Jag vill fortfarande komma längre än jag egentligen kan och jag vill att det ska gå snabbare än vad som är realistiskt. Nu när jag till slut verkligen känner mig redo att lämna det sjuka och självdestruktiva så vill jag inte stanna upp utan jag vill ju gå framåt! Jag vill inte behöva gå den där långa, kämpiga vägen till framsteg och bättre mående. Jag vill bli bra inom det närmaste halvåret så att jag kan gå vidare på riktigt. Jag vill inte att det ska ta så lång tid och innebära så många steg. Men vad har jag för val? Att hoppa på något för stort och krävande för att sedan krascha – igen. Jag vet nu att risken är stor att det blir så och jag vet att det inte är någon bra idé. Bara för att jag skyndar mig och utmanar mig mycket betyder inte det att jag blir frisk på en gång. Det kommer inte att gå om jag tvingar fram framsteg och försöker att stressa fram min utveckling. Jag måste försöka ta hänsyn till mina begränsningar också. Jag har redan försökt skynda mig ett flertal gånger tidigare och det har inte fungerat. Det är bättre att det går långsamt bra än snabbt dåligt. Det är den utvecklingen som är mest hållbar.

/Jenny

Vändpunkter.

Del 2.

Jag kan känna igen mig i beskrivningar om en självbevarande del och en självdestruktiv del och hur dom kommer i konflikt med varandra. Dessa paradoxala tankar där en del vill sluta skada sig samtidigt som en annan del inte vill det. Dessa sidor kan vara olika starka i perioder. När den självdestruktiva delen är starkast reflekterar jag inte över andra möjligheter än att skada mig. Jag kommer ihåg en annan sak som psykologen på BUP sa. Hon frågade mig om jag verkligen ville gå i behandling eftersom jag inte använde mig av dom strategierna hon lärde ut, utan istället fortsatte att vända mig till självskador. Jag tyckte det blev svårare när den självbevarande delen blev starkare. Då blev det mycket fler inre konflikter och den självdestruktiva delen började känna sig hotad och gjorde allt mer väsen ifrån sig igen. Så fort jag gjorde något som jag gillade eller behövde var dom självförebrående tankarna där direkt. Under denna period behövde jag mycket stöd från min omgivning för att fortsätta fatta långsiktiga konstruktiva beslut och inte vända tillbaka till den falska tryggheten, till självskadebeteendet.

Under den perioden ställde jag mig ofta frågan: vem är jag? Sen skämdes jag för jag som inte haft ett så långvarigt eller allvarligt självskadebeteende hade börjat identifiera mig med det? Det kunde jag ju inte göra när det inte var på riktigt. Då måste jag skada mig mera. Idag kan jag ibland stanna upp och tänka är det en självdestruktiv röst som styr mig nu? Vad är det jag hoppas ska ske genom att jag skulle skada mig mera? Jag har egentligen inget bra svar på den frågan. Det känns bara som ett måste.

Jag har haft svårt att släppa taget om beteendet. Det har för mig blivit en sorgeprocess. Det har känts som ett misslyckande. Återigen fastnar jag i ordet tillräckligt. Tankarna säger att jag inte får sluta innan jag skadat mig själv tillräckligt men det finns inget som heter tillräckligt i detta sammanhanget. En klok person sa ”jag förstår hur du menar med att det känns som ett misslyckande. Men om du har nya mål nu så är det ju inte det. Det är ju bara ett misslyckande om du fortfarande innerst inne har som mål att skada dig. Att dö. Så frågan är om du själv känner att du har nya mål? Har du som nytt mål att inte skada dig så är det ju inget misslyckande, utan tvärtom. Om ditt mål tex hade varit att bestiga Himalaya och du tränade för det. Började bestiga berget i omgångar, men orkade inte hela vägen. Du fortsatte träna och sen efter ett tag kände du skit samma och att det inte var roligt längre, att du hellre lägger tid på annat. Då är det ju inget misslyckande. Du hade ju lyckats om du fortsatt men du har ett val och väljer att lägga tiden på annat.

Jag ser det inte som att jag misslyckas med något. Tvärtom. Nu har jag provat det där, då kan jag göra något annat kul nu. Jag har provat att skada mig. Jag har planerat min död. Jag gjorde det för att jag mådde väldigt dåligt. Nu vill jag istället må bra och göra saker med mitt liv. Använda mina erfarenheter till något positivt. Det betyder inte att jag är misslyckad vad gäller att dö, jag har bara viktigare saker för mig nu.

En annan vändpunkt för mig har varit att jag hittat en medicinering som jag numera vågar ta och tar regelbundet som fungerar. Och förhoppningsvis utvecklas jag med tiden. Tankesätt prövas med nya inputs. Jag vill hoppas att ödmjukheten träder in mer och mer och förståelsen för att allt inte är svart eller vitt utan det finns många gråskalor. Jag har också haft turen att ha en familj som har stöttat mig och tagit hem mig efter självskadehandlingar för att jag skulle slippa bli inlagd.

Jag vill inte säga att jag slutat för jag vet inte vad livet har i beredskap och hur jag kommer kunna hantera det, men jag försöker fylla på min verktygslåda med nya och andra copingstrategier som är mer konstruktiva. När jag vill skita i allt eller ambivalensen är stark brukar jag försöka validera mig själv genom att tänka, att självskada kan på kort sikt kanske ge mig hjälp, men på lång sikt är det inte vad jag vill ha i mitt liv och det kommer inte hjälpa mig framåt.

Jag brukar också fundera på vad det är jag saknar när jag inte gör mig illa och om jag kan uppnå det på något annat sätt. Oftast är det den snabba och enkla lindringen och att få plåstra om sig själv som jag saknar.

En sak jag vill skicka med er är; ”Kom ihåg! Psykisk smärta håller inte samma styrka under en längre tid. Förr eller senare klingar även de starkaste och mest akuta känslorna av. Det kommer lätta. Hjälp dig själv att vinna tid!” (ur Handbok för livskämpar)

/Hannah

Vändpunkter.

Del 1.

Jag försöker värka fram något. Vill så gärna skriva något viktigt, eller i alla fall något som känns värt att lägga tid på att läsa. Jag låser mig nästan. Trasslar in mig i tankarna och orden. Hur ska jag uttrycka mig så att det blir begripligt? Så att någon kanske kan känna igen sig. Jag ifrågasätter mig själv. Har jag verkligen något av vikt att dela? Tänker att jag skriver för mig själv, då kommer orden lättare.

Jag skriver ordet vändpunkt. Sedan funderar jag på vad som har varit min vändpunkt. Jag inser att jag har haft olika vändpunkter. Jag kan bara komma på en tydlig och det var när jag blev inlagd och fick elbehandling. Annars har det mest varit en process, en process som gått fram och tillbaka och som fortfarande pågår. ”Du kan inte förneka att du har haft ett relativt långvarigt självskadebeteende” sa psykologen jag träffade på bup. Jag förnekade inte. Jag tyckte bara inte det jag gjorde räknades som självskadebeteende.

”En person som lider av impulsivt självskadebeteende kan vara av den episodiska typen, som är utan insikt och förnekar att hon skadar sig själv. Självskadebeteendet sker oregelbundet och personen anser sig inte vara beroende av att skada sig själv.” (S. Åkerman, För att överleva). Där var jag och är nog fortfarande. Jag hade hittat ett sätt att hantera det där diffusa som kallas känslor. Ett sätt att få utlopp för allt det som gjorde så ont. Men sedan krävdes det mer för att uppnå samma känsla av lättnad.

Men jag vill också skriva om en annan sak. Något jag skäms över. Jag fastnar lätt i värderande tankar gällande mående. Jag kan fortfarande bli väldigt triggad om någon svälter eller skadar sig. Jag vet innerst inne att jag inte vill lägga tid på att vara sjuk och att livet krymper allt mer, ändå vill jag då backa, falla tillbaka i gamla mönster. Det var ju aldrig tillräckligt. Jag fastnade hårt i det där med tillräckligt. Detta påverkade känslan av lättnad. Skammen tog över. Jag skämdes att jag skadade mig för att hantera livet men sedan skämdes jag också för att det inte blev tillräckligt allvarligt. Det kändes som att jag hånade dom som skadade sig på riktigt om jag kallade det jag höll på med för självskadebeteende. Jag läste mångas historier och texter och ofta handlade det om långa inläggningsperioder. Jag kunde inte riktigt relatera för mitt beteende hade aldrig då tagit mig till sjukhus. Idag vet jag att det är inget att sträva efter. Det går inte mäta månde och känslor i förhållande till antal ärr, antal inläggningar eller hur lite man väger. Det behöver inte ha korrelation. Det viktiga är att flytta fokus från sår till känslor.

Även om jag skriver det här som att det vore en självklarhet och jag vet om det rent intellektuellt så kämpar jag fortfarande med det känslomässigt. En annan psykolog frågade om det var viktigt för mig att vara duktig och om jag även överförde det till att vara sjuk. Att det var viktigt att vara duktig på även det. Jag vet inte om jag tänkte så långt. Först och främst ville jag bara hantera livet men sen ville jag räknas med. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag har fått hjälp och stöd via vården både inom psykiatrin men även vårdcentralen och på ungdomsmottagningen. Jag har provat många olika mediciner, fått gå i terapi och sedan stödsamtal. Efter funderingar om olika personlighetsstörningar fick jag till slut min diagnos atypisk autism. Det har hjälpt mig att förstå mig själv bättre med styrkor och svagheter. Framför allt har jag slutat träna så hårt på det som jag har svårt med. Nu får jag istället stöd med det och det har också varit en form av vändpunkt. Nu försöker jag lyssna mer inåt och inte bara göra det jag tror förväntas av mig.

En annan vändpunkt för mig är min dagliga verksamhet. Där har jag fått ett sammanhang dit jag kan komma oavsett dagsform. Vi har anpassat dagen utifrån det. Jag har fått mycket stöd där. Min handledare och numera vän visade tidigt att alla känslor och tankar var okej och att hon tålde att höra vad jag än hade att berätta. Hon såg det som fungerade och hjälpte mig själv att se det och känna mig stärkt. Men framför allt har hon visat att dom finns kvar oavsett hur jag mår, om jag skulle skada mig eller inte. Jag har varit rädd för att bli utbytt, men nu ser jag det inte så längre. Ser bara att relationen förändras men den kommer fortfarande finnas kvar även om någon annan behöver mer stöd. Jag har skadat mig där men aldrig mötts av ilska eller skammande. Bara orden att jag får höra av mig närsomhelst, om vad som helst och att jag får skriva hur mycket som helst. Det har betytt väldigt mycket för mig. Vi har byggt upp tillit och jag vågar numera skriva om allt mellan himmel och jord. Jag har även vågat ringa några gånger så hon har hjälpt mig genom stunder av ångest och ibland även förhindrat självskador.

En annan del som varit viktig för mig har varit alla djuren på gården där jag är på den dagliga verksamheten. Under en sämre period kom dom hem till mig med hundar. Det betydde väldigt mycket. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och kastat tallrikar i marken för att uttrycka ilska och frustration eller bara att något diffust skaver, på ett mer konstruktivt sätt. Det känns som att jag har hittat en plats där jag får lov att växa i min takt. Ett citat om att hitta sin plats som jag tycker om är detta; Det kommer från boken den som hittar sin plats tar ingen annans.

”En människas förutsättningar för växtkraft är inte något hon styr helt själv. Det är sällan plantan det är fel på om växandet uteblir. Det är omgivningens, eller rättare sagt, kombinationen av förutsättningar i den omgivande miljön som förkrymper växten. Det är då man kan behöva bli omplanterad på annan plats. Detta är ingen smärtfri process; att ryckas upp, flyttas och rota sig igen. Att orka ta sig igenom tider då det måste bli sämre för att det ska kunna bli bättre. Alla livsprocesser innehåller perioder av sådan smärta. Ett slags livets växtvärk. /…/ För när man vet vart man vill så är det bara att börja gå, sätta sig i rörelse och lita på att kraften för den långa vandringen och de krävande uppgifterna kommer längs vägen. Energi är kraft i rörelse. Det avgörande är riktningen, inte steglängd eller hastighet. Det räcker med ett myrsteg om man går i sin längtans riktning, men man måste börja gå.”

/Hannah

BIP ERITA: Internetförmedlad behandling för ungdomar

Nu pågår rekryteringen av ungdomar med självskadebeteende till en nationell studie av ERITA. 

BIP ERITA står för emotion regulation indvidual therapy for adolescents och bygger på kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och emotionsreglerande terapi (ERGT). BIP ERITA består av två internetförmedlade delar: en del som vänder sig till ungdomar och en lite kortare del som vänder sig till ungdomars vårdnadshavare. Under hela behandlingen har både ungdomar och vårdnadshavare kontakt med en terapeut via internet. Under behandlingen får både ungdomar och vårdnadshavare möjlighet att lära sig nya sätt att hantera känslor och tankar på som har visat sig vara effektiva i flera vetenskapliga studier. I det långa loppet hoppas vi att projektet ska leda till att fler med självskadebeteende får tillgång till effektiv behandling.

BIP ERITA genomförs med stöd av Nationella Självskadeprojektet och drivs av barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting i samarbete med Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning.

Läs mer och lämna en intresseanmälan HÄR!

Att våga söka hjälp och stöd

Ett liv med ätstörningar kan se så olika ut. Vi kan leva i ensamhet där ingen annan vet om vår smärta, panik, ångest. Kanske vet vi inte ens själv hur vi mår? Det kan se olika ut men en sak har vi gemensamt – vi är värda att få hjälp.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Är jag verkligen sjuk? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Det är okej att vara rädd, att tvivla. Men det är värt det, att söka stödet. Att få hjälp med att ta sig ur mörkret och ätstörningens klor. För det går. Ibland är vården inte som vi önskar, men det finns bra hjälp att få. Ibland behöver en leta i hundra år, kriga och slåss. Och vem orkar det egentligen? Kanske ingen, men ibland måste vi i alla fall. För att överleva och få tillbaka våra liv.

Jag har varit en av dem som läkarna inte har tagit på allvar. Jag har under många år haft svårt att få hjälp både inom öppenvård, dagvård och slutenvård. Jag har blivit nekad, utslängd, runt skickad. Och det har gjort ont. Ibland har jag velat dö för att jag inte har orkat med vården. Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit när jag har mött läkare på sjukhuset som har skickat hem mig när jag precis har orkat berätta att jag knappt ätit något på flera veckor. Hur vi än blir behandlade i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när en inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Om du inte mår bra eller har självdestruktiva beteendet så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.Det är inte alltid lätt att hitta hjälpen, men den finns.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar. Innerst inne så vill du, för även om det kanske inte alltid känns så, så vill ingen må dåligt.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ingen är värd att må dåligt.

/Jessica

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Välkommen till SHEDOs blogg!

I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna på vår tidigare blogg.

Arkiv