Jag har varit på resande fot den här helgen, har haft många besök och aktiviteter inbokade.

Men i lördags kväll tog programmet slut strax innan middagstid och jag hade fått tre tips på bra restauranger att gå till. Jag valde att gå till det ställe som hade varit rekommenderarens #1 choice.

När jag kliver in visar det sig att ett sällskap stunden innan hade avbokat. Jag fick alltså ett bord, trots att den här restaurangen alltid är fullbokad. Hurra!

Så, jag fick mitt bord, fick en meny och började titta igenom. Allt på menyn såg gott ut. Eftersom jag var lite nedkyld efter en lång promenad i blåsten beställde jag en kopp vitt te. Restaurangen var asiatisk, så de hade alla möjliga te-sorter att välja mellan. Jag valde den med minst koffein, eller snarare tein, teets motsvarighet till koffein, vitt. Varmt och gott. Najs.

Jag hade valt restaurang baserat på devisen ”vad äter jag mest sällan när jag går ut och äter” och svaret blev ”asiatisk fusion”, det här ställets specialitet. Jag valde rätter efter samma devis ”vad skulle jag aldrig tillaga själv hemma?”

Maten kom ganska snabbt och jag satt vid mitt bord med mina valda rätter och mitt te. Ingen mobil. Ingen bok. Bara jag, maten, drycken, restaurangens övriga gäster (det var ganska sorligt och samtalet vid bordet bredvid mitt fick mig att småskratta både en och två gånger). Jag åt min mat och var tacksam över rekommendationen att gå till det här stället, maten var riktigt god. Och mättande. Jag kunde inte äta upp allt utan lämnade en liten del. Vandrade tillbaka i blåsten till mitt hotell, jag tog en annan väg än den jag hade tagit när jag gick till restaurangen och lyckades hitta tillbaka utan att gå vilse i blåsten i flera timmar. Puh.

Mätt och belåten borstade jag mina tänder och gjorde mig redo för att lägga mig. Och då slog det mig, som så många gånger under det senaste decenniet. Att här är jag. Ensam en hel helg. Jovisst, många besök och aktiviteter, men ensam som i att min familj inte är med mig vid hotellfrukost, lunch eller middag. En gång i tiden hade en sådan frihet ”firats” med att bli besatt av matmonstret och sedan tillbringa natten i fosterställning med ångest och skuldkänslor.

Idag är jag kapabel att äta middag på en restaurang ensam. Utan bedövning i form av mobil eller bok. Bara jag och stunden. Bara jag, stunden och en god måltid. Bara jag, stunden, en god måltid och sedan en god natts sömn.

Jag förundras över detta, trots att det numera är min vardag. Trots att jag numera varit frisk i ett decennium. Det är inget mirakel, jag vet att det går att bli frisk. Jag vet hur man blir frisk. Jag känner till stegen, har verktygen, lär dessutom ut verktygen. Men ändå. För tjugo år sedan hade gårdagens middag på restaurang i ensamhet varit en omöjlighet. Värre ändå. Det hade varit något jag fnyst åt om någon sagt att ”du kommer vara där om några år”. Det fanns inte på kartan i min världsbild. Då. För alla dessa år sedan.

Förändring sker inte över en natt. Samtidigt börjar förändring med ett enda steg. Ett steg. Sedan ett till. Och så ett till. Förändring är möjlig. Jag är ett levande bevis för det. Och kan jag, kan du. Det vet jag.

/Erika Dittmer

Häromdagen hade jag det krisigt, och då tog jag fram min krisplan som jag en gång i tiden hade tagit fram tillsammans med en behandlar inom psykiatrin. Den planen har uppdaterats i omgångar allteftersom jag upptäckt nya saker om t.ex. mina triggers och vilka strategier som fungerar för mig och inte bara ”bra-att-ha-med-strategier” som är allmänt kända som fungerande. Varningssignalerna har förändrats med nya insikterna om mig själv och mitt fungerande.

Krisplaner är ett levande dokument som kan komma till användning vid svåra livssituationer. För några år sedan skrevs krisplaner utan mitt engagemang, och då var de värdelösa. Men när jag skapade denna plan i syfte att faktiskt använda den har den varit hjälpsam. Så ge det en chans. Jag har min alltid i en ficka i min kalender för att komma ihåg att jag har en.

Så när jag läste den i veckan blev jag imponerad över det jag hade skrivit under en punkt som jag minns att jag lade till utöver de vanliga punkterna i mallen (jag har faktiskt skapat en helt egen mall). Det tänkte jag dela mig med förhoppningen att någon annan kan få användning av de tankarna.

• Upprätthålla gott fungerande

Förebyggande för att ingenting av ovan ska behövas!

Följa mina rutiner och fullfölja terapi. Vara validerande och mentaliserande kring mina känslor, tankar och beteenden. Vara tillåtande och få in återhämtning och mental vila i vardagen. Upprätthålla goda vanor. Göra sådant som känns meningsfullt. Utmana självdömande och destruktiva tankar när de är lugnare. Göra sådant som utmanar min ångest när ångesten inte är som värst.

/Shaha

De senaste dagarna har jag haft det otroligt svårt med min ptsd. Jag har blivit ordentligt triggad under en lång tid, som för mig handlar om dagar. Vanligtvis när jag blir triggad så håller det i sig mellan 15 minuter till 2h. Men eftersom jag konstant blivit påmind de senaste dagarna så har min kropp och hjärna inte fått någon paus. Och det känns.

Jag har så sjukt ont i min kropp, hela ryggen, nacken och axlarna. Min ptsd handlar om rädsla, och när jag upplever kroppens fight or flight så spänns hela jag. Min kropp blir redo för att antingen gå till attack eller fly. Kroppen har varit redo i flera dagar men den får inget utlopp liksom. Spänningarna och stressen byggs på som tegelstenar på mig. Det är biologiskt för kroppen att agera så när jag inte agerar på rädslan så känns det som det blir kortslutning i min hjärna. Jag kan inte äta för min kropp prioriterar inte det, jag är för stressad. Ett exempel är om en tiger är rädd och behöver skydda sig, så kan den inte prioritera föda. Den behöver bli trygg först. Jag har skakat hela tiden vilket gör det svårt för mig att göra saker, det är obehagligt och irriterande att behöva skaka.

Jag är så trött. Jag är trött på att ha det såhär. Jag orkar inte. Jag vill bara att flashbacksen som jag upplever ska försvinna. Min ptsd tar livet ifrån mig. Jag ska påbörja en ptsd behandling i höst. Jag är så rädd för den. För det betyder att jag behöver säga högt det jag varit med om. Det skrämmer mig för jag har aldrig pratat om det, utan det finns i mitt huvud (och i skrift för mig själv). Att behöva berätta. Berätta om vad jag utsattes för. Högt och tydligt.

Samtidigt är jag så trött på att mitt fria liv tas ifrån mig varje gång jag får flashbacks. Jag är trött på att andras handlingar får mig att fortsätta må så fruktansvärt dåligt. Det är inte rättvist. Jag gjorde aldrig någonting fel. Så samtidigt som jag är livrädd, så vill jag göra behandlingen för att få mitt liv tillbaka.

//Nathalie

Häromdagen var jag och fixade mina naglar. Då kom det in en annan kund (ca 40år) som satte sig två platser bort och jag såg att hon tittade på mina ärr. Hon fortsatte att titta flera gånger och längre tid varje gång. Jag började stirra på henne för att markera att jag ser att du tittar och då log hon och vände bort blicken.

När kunden hade gått kom det in en annan som var i en liknande ålder. Hon stirrade på ärren och även om jag tittade flera gånger på henne så släppte hon inte blicken.

Jag kände att min ilska steg inom mig, jag ville bara fråga “Kan jag hjälpa dig med någonting?” Men det hade blivit en väldigt obekväm situation eftersom vi båda skulle sitta där en stund.

Jag förstår att man tittar. Det är jag okej med. Men att göra det flera gånger förstår jag inte. Vad är det man inte ser första gången som gör att man behöver titta flera gånger till? Tror folk att det magiskt ska dyka upp nya ärr medan de tittade bort eller? Jag förstår verkligen inte konceptet.

Jag upplever att äldre människor tittar mer och längre. När jag mött unga personer så tittar de på dem men sedan vänder de blicken och fortsätter med det de gör. Jag blir så trött på dessa situationer. Är samhället verkligen så outbildade i självskadebeteende? Jag vet inte, jag kräver kanske för mycket.
Det jag vet är att hade jag sett någon med ärr, vare sig det är självförvållat eller av andra anledningar, så hade jag knappt tittat. För det intresserar inte mig och har inte med mig att göra.

// Nathalie

‘’Psykisk ohälsa är ett eget val’’ hävdar vissa människor. Som att leva med ett kompakt mörker och ett inre skrik som gör en handlingsförlamad i ett samhälle som skriker att man ska vara allt annat än just det är något man frivilligt hade velat anamma.

Jag kan hålla med till en viss del att man faktiskt i slutändan måste välja själv inte vad man har varit med om, men hur man ska börja för att försöka förbättra det. Det är bara det att de flesta människor försöker ju just med det. Men alla människors tidslinje ser olika ut och man måste ju börja där man står, där man är – inte där människan som försöker få dig att må dåligt när du berättar om att du mår dåligt är någonstans i sig själv. Vi kan helt enkelt inte hålla på att jämföra oss med varandra eftersom vi både har olika förutsättningar, livshändelser, diagnoser och gener.

När jag var som mest deprimerad trodde jag att jag inte ville leva, i själva verket kanske det någonstans bakom det bara handlade om att jag inte ville leva så som jag levde – men att vägarna ur det kändes som blockerade. Jag valde att försöka få hjälp och nå ut, men det tog väldigt lång tid innan hjälpen faktiskt nådde fram och jag förstod att den psykiatriska hjälpen inte heller var hela grejen.

Idag mår jag bättre. Såklart inget är perfekt men jag har helt slutat tro att livet någonsin kan bli det, det är upp och ner, för det är så det är att vara människa. Men det är inte katastrofalt och nattsvart som de tidigare varit.
Jag såg depressionerna lite som att vara kär – fast tvärtom. När du är förälskad ser du bara de bra sakerna i en person till en början, med tiden avtar nykärsfasen och man kanske börjar se fler sidor av en människa, vilket ju såklart är naturligt, för vem är perfekt?

Depressionen fick mig att se allt ur ett mörker. Hade något sagt något positivt hade jag direkt översuttit de i enlighet med mina mörka tankar. Jag var fast i detta mörka tillstånd och fann inga vägar ut, försökte ropa på hjälp, sedan döva den på andra sätt. Som att fastna i en hiss på bottenplan och inte veta vägarna ur. Kanske man kan försöka ringa en väktare för att öppna hissen men kanske man då hade behövt möta en utgång som gav en ljus fast du ännu var fast traumatiserad i hissen och de ljusa då snarare bländade dig.

Idag vet jag att min depression och min destruktiva sida, liksom va med mig överallt, som en toxisk romans nästan. Men sådana måste man ju göra slut med, på något sätt. Men aldrig att du klarar det ensam. Att livet aldrig skulle kunna bli bättre och att det inte fanns några vägar ur det var en fet lögn. Kanske vägarna fanns hela tiden men att du just nu även behövde bearbeta någonting innan du gav dig ut på gropiga äventyrliga vägar som du inte var redo för. Kanske du när du hållit tillbaka så länge stegvis förstår att du måste ta dig ut i trafiken med hjälp av de hjälpmedel du har.

Livet kan bli bättre, livet är inte katastrofalt, men livet blir inte bättre av att du skuldbelägger dig för andras förväntningar, för att du stressar ihjäl dig för att vara andra till lags när t.om proffsen säger att du behöver vila. Du måste ta hand om dig själv, vilket även kan innebära att omfamna din skörhet. Om du lär dig spela gitarr så
börjar du inte med de svåraste ackorden, du börjar med dem lättare och upprepar dem tills de sitter, sedan trappar du upp. Det kommer liksom att bli bra. Jag är inte längre förblindad av depression, kanske jag i stället börjar bli lite förblindad av hur det var.

Men är det något jag ändå kan stå för är att när jag mådde som allra sämst, när jag var behov av som mest vård och var i det djupaste mörkret – då man fick ta emot som mest fördomar och stigmatisering, det var då jag kämpade som mest. Nu när jag mår bra och saker ser bättre ut utåt fungerar liksom de andra sakerna på ett helt annat sätt. Det är lättare att göra saker när man inte lever med ett inre kaos inuti. Så ta hand om dig, för du är inte lat, du mår bara inte så bra just nu. Tillsammans måste vi försöka hjälpa varandra.

//Elin Persson

Alla val vi gör har en konsekvens.

Jag minns det som igår den där dagen, i mitt rum, i London där jag bodde vid den tiden. Hur jag läste en insändare i en tidning och insåg att insändaren beskrev min vardag. En vardag kantad av självskadebeteende och ätstörning.

Jag valde då att ta till mig det som insändaren skrev. Tipset att söka hjälp.

Någon vecka senare hade jag ett inbokat besök hos min ”GP”, min husläkare. Det var en inbokad tid för något helt annat som jag behövde hjälp med.

Jag tänkte att ”jag ska bara nämna det där med ätstörningen i förbigående, för att se hur det landar…”

Dagen för besöket kom. Jag var mer än nervös. Gick och övade på det jag skulle säga så att ”det där i förbifarten” skulle låta exakt rätt. Som att jag bara kom på något ytterligare att säga sådär lagom käckt, i sista minuten, innan besöket var över, liksom.

Besöket.

Jag sitter i hennes besöksstol. Vi har avklarat det som skulle avklaras, den egentliga anledningen till besöket.

Jag samlar ihop mig, ställer mig upp, tvekar, inväntar hennes brukliga ”was there anything else…?” och trogen sin vana, japp, där kom det. Hennes fråga, ställd i artighet, tiden för besöket egentligen slut.

Men min vana inte trogen säger jag inte ”no, I´m good” utan istället den replik jag övat i en veckas tid: ”well, yes, actually, there is one more thing. I´m wondering if there is any help for someone like me, someone who has a hard time with food and eating…?”

Jag glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck.

Hon stelnade till, tittade på mig lite föraktfullt uppifrån och ned och fnyser sitt svar: ”well, you look perfectly normal. What, are you telling me you are anorexic?”

Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

Alla inre dörrar jag hade börjat glänta på, dörrar till min ångest, till min oro, till alla orsaker bakom mitt självskadande beteende smälldes igen i den stunden. Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

”You look perfectly normal.”

Ja. Absolut. Alltid. Min kropps storlek alltid inom ramen för vad som betraktas som ”normalt”.

Den där kommentaren gjorde att det tog ytterligare 6-7 år innan dörrarna på nytt började stå på glänt. 6-7 år av eskalerande sjukdom. 6-7 år av lidande. Ytterligare 6-7 år i matmonstrets klor.

Alla val vi gör har en konsekvens.

Min val att, husläkarens dumma kommentar till trots, tillåta att dörren till den smärtfulla ångesten glida upp ytterligare en gång.

Mitt val att, trots husläkaren föraktfulla kommentar, 6-7 år senare återigen gräva mig upp ur hålan och söka hjälp. Och denna gång få den.

Valet av att tacka ja. Valet att börja vara snäll mot mig själv, även de gånger behovet av att vara självskadande i tanke eller handling tar över.

Valet att öppna upp dörrarna till mitt inre.

Valet att gå in i ångesten, inte fly den. Valet att umgås med ångesten, förstå den och se den krympa för varje gång.

Valet att börja leva ”normalt”, vad nu det betyder.

Våra val ser olika ut, vi är alla individuella.

Men jag vill ändå, på detta sätt, påminna dig om att vi är många som varit på den resan du kanske befinner dig på nu. Vi har en kompass. Vi har en slags individuell karta. Vi har tagit oss igenom träsket och har hittat en kontinent där vi kan leva utan självskadebeteendet. Utan ätstörningen.

Och kan jag, kan du. Det vet jag. Jag hoppas du väljer att tro på det, du med.

//Erika Dittmer5

Det värsta med att börja må bättre är de enorma skuldkänslorna som kommer.

Känslan av att jag förlorat två år av mitt liv. Slösat bort det på allt det där mörkret. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde ta mig ur det, att jag var så blind och inte kunde se något annat. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde ta mig tillbaka till livet, allt det där som betyder något. Att allt jag ville var att dö. Hur kan man slösa bort livet så?

Samtidigt vet jag att jag inte kan hata mig själv på det sättet. Jag vet ju att när jag var i det där mörka så gick det inte att se något annat. Och jag vet att jag kämpade, med allt jag hade. Men det går inte att stå ut i det mörkret, det går inte. Kan man inte se vägen ut känns ibland den enda lösningen vara att förgöra sig själv. Bara för att hitta en väg ut.

Och det mörka bor i mig. Stråken av det mörka finns kvar, men det går att andas emellan, för jag kan se solljuset nu. Kan sitta på en bänk och känna vinden i håret, dricka en kopp kaffe, kan känns livet runtomkring mig och jag kan vara en del av det. Det är inte längre vara något långt, långt där borta som inte angår mig.

Jag vet inte helt hur vägen tillbaka ser ut. Jag har inte alla svaren. Vissa dagar vaknar jag och känslan är tillbaka, och jag vill inte leva. Men skillnaden är att jag vet nu, att den känslan inte är allt. Det kommer gå över. Och jag klarar av att stå ut i den, små bitar i taget, tills den glider undan. Jag har ingen ork. Bryter ihop av minsta stress, får dåligt samvete för att jag känner mig så värdelös som inte klarar mer. Men försöker säga till mig själv att det är lov jag gör mitt bästa.

Jag har inte skadat mig på flera månader. Inte försökt ta mitt liv. det enda som är kvar är att jag har svårt att äta, är rädd för att äta. Hatar min kropp, för allt som hänt finns ju fortfarande kvar i den. Och jag försöker bli ett med mig själv, acceptera min kropp som en del av mig, skula skyllda det som hänt på den. Det är inte min kropps fel.

Och jag ska inte dö, jag ska leva.

Jag finns och jag får finnas.

En dag i taget. Långsamt blir det lite lättare att andas.

Och jag tänker på vad du skulle ha sagt. Att jag klarar det. Att det går. Och när jag tänker på det så tror jag på det, jag med. Att det går.

/Agnes

Visst är det läskigt? Att släppa in någon innanför de där murarna som du så omsorgsfullt har byggt upp? Varje sten innehåller en hel värld av minnen, besvikelser, smärta, gråt, skrik som ingen tog hand om, ensamhet och det där lilla barnet vars ansikte finns inristat i fler stenar än du önskar. Det lilla barnet som bär samma namn som ditt. Barnet som påminner dig om riskerna varje gång du försöker anknyta till någon. Hur tröstar du det barnet?

Att komma nära någon innebär en risk att bli övergiven. Jag har inte alltid förstått hur rädslan över att bli lämnad styrde mina handlingar. Under stora delar av mitt liv har jag stängt ute alla i min omgivning. Jag sa till mig själv att jag inte behövde andra i mitt liv. Sådan var jag, inte en människo-människa! Åren när jag var som mest självdestruktiv var också åren då jag var som mest ensam och isolerad. Jag visste att ingen skulle stå ut med mig. Knappast jag stod ut med mig själv.

Så mina murar växte på höjden och på bredden. Jag dekorerade dem med taggtråd och installerade ett helt varningssystem. Varningen uppmärksammade mig på fara, så att jag kunde agera i tid. Agera i tid innebar att ta ett steg bakåt, bli mera avskärmad och pusha iväg den som hade vågat närma sig. För att det var lättare att hantera ensamheten, än att stå ut med vetskapen att jag kunde bli lämnad.

Mitt system höll mig trygg, tills jag förstod att tryggheten jag levde i var skör. Mitt system fungerade dessvärre även som en självuppfyllande profetia. Gång på gång såg jag på när andra inte orkade hålla kontakten. Många år senare förstod jag att det var svårt att nå mig där jag var.

Jag vet inte om jag gjorde något konkret för att våga bryta det mönstret, men till slut bröts det. Kanske för att han kämpade för mig? Nästa gång var tröskeln lika hög, men jag vågade. Kanske för att hon var genuint intresserad av att lära känna mig? Om jag ändå ska vara självvaliderande så måste jag säga att mitt mönster har gjort att de jag har valt att släppa in i mitt liv är de som verkligen betyder något för mig, och jag vet att jag betyder något för dem. Det är jag så tacksam för. Magiska saker händer när man vågar ta det där steget utanför trygghetszonen.

//Shaha

Den senaste tiden har jag medverkat i olika undersökningar som har med psykisk ohälsa att göra. Jag har börjat medverka i alla jag hittar som är relevanta för mig och undersökningen. Jag har insett att det ger mig mycket, att få chansen till att berätta och dela med mig av mina erfarenheter. Om jag kan hjälpa till att få samhället att reagera, agera och utvärdera så kan jag ha på mitt samvete att jag gör det jag kan för att skapa förändring. Jag kan inte påverka och göra allt som jag önskar men jag kan bidra med det jag kan. Och det räcker för mig.

Jag brukar hitta dessa undersökningarna på facebook, dem dyker upp för att jag följer olika sidor som har med psykisk hälsa att göra. Exempel är NSPH- nationell samverkan för psykisk hälsa, RSMH- riskförbundet för social och mental hälsa, Lunds Universitet/Karolinska institutet samt organisationer som Mind och Suicide Zero.

Jag har deltagit i fyra stycken undersökningar senaste halvåret. NSPH gjorde en undersökning kring tvångsvård/tvångsåtgärder samt handräckningar av polisen till psykiatrin. Den var extremt viktig för mig då jag lider av C-PTSD från händelser som har med det att göra. Det kändes otroligt bra att få berätta om bristerna. Slutresultatet av undersökningen skickade dem in till socialstyrelsen för att visa att det sker mycket vårdskador pga bemötandet och händelser vid tvångsvård.

Nyss medverkade jag i en forskning kring ätstörningar från Karolinska som fortfarande är pågående vilket betyder att ni kan vara med om det är relevant för er! Dem ska forska kring hur ätstörningar kan fortsätta att påverka en i livet trots att man blivit frisk. Dem blandar även in genetik i forskningen.

Idag medverkade jag i ett examensarbete från en person på Lunds Universitet (via zoom vilket är superbra, att slippa ta sig någonstans) som skriver om hur primärvården hanterar psykisk ohälsa. Där jag fick berätta om mina erfarenheter om vad som var bra och om vad som kan göras bättre. Jag var många svängar inom primärvården innan jag kom till vuxenpsykiatrin.

Häromdagen fick jag ett mejl av en journalist som önskade hjälp med hur överviktiga personer upplever praktiska hinder i samhället. Då jag har varit överviktig och är pga mina mediciner så kände jag att jag ville delta. Det är mycket i samhället som inte är inkluderande för överviktiga personer. Ex att flyga, vissa personer behöver boka två stycken stolar för att få plats och behöva betala dubbelt pris. Åka karuseller kan vara svårt då sätena ofta är väldigt små. Stolar på restauranger, säten på tågen och liknande. Jag kan ju säga att jag vågar inte åka till en nöjespark med tanken om att åka karuseller då även med min normalvikt upplevt sätena som små.

Medverkade även i en större forskning där man ville att personer med psykisk ohälsa skulle fylla i vilka frågor/tillstånd som det behövs satsas mer på. Att om man tycker att det satsas på fel slags vård, vart man anser att krutet skall läggas.

Så om ni är intresserade, håll utkik! Desto mer människor vi är som deltar desto bättre kan framtiden bli.

/ Nathalie

Den senaste tiden har jag medverkat i olika undersökningar som har med psykisk ohälsa att göra. Jag har börjat medverka i alla jag hittar som är relevanta för mig och undersökningen. Jag har insett att det ger mig mycket, att få chansen till att berätta och dela med mig av mina erfarenheter. Om jag kan hjälpa till att få samhället att reagera, agera och utvärdera så kan jag ha på mitt samvete att jag gör det jag kan för att skapa förändring. Jag kan inte påverka och göra allt som jag önskar men jag kan bidra med det jag kan. Och det räcker för mig.

Jag brukar hitta dessa undersökningar på facebook, dem dyker upp för att jag följer olika sidor som har med psykisk hälsa att göra. Exempel är NSPH- nationell samverkan för psykisk hälsa, RSMH- riskförbundet för social och mental hälsa, Lunds Universitet/Karolinska institutet samt organisationer som Mind och Suicide Zero.

Jag har deltagit i fyra stycken undersökningar senaste halvåret. NSPH gjorde en undersökning kring tvångsvård/tvångsåtgärder samt handräckningar av polisen till psykiatrin. Den var extremt viktig för mig då jag lider av C-PTSD från händelser som har med det att göra. Det kändes otroligt bra att få berätta om bristerna. Slutresultatet av undersökningen skickade dem in till socialstyrelsen för att visa att det sker mycket vårdskador pga bemötandet och händelser vid tvångsvård.

Nyss medverkade jag i en forskning kring ätstörningar från Karolinska som fortfarande är pågående vilket betyder att ni kan vara med om det är relevant för er! Dem ska forska kring hur ätstörningar kan fortsätta att påverka en i livet trots att man blivit frisk. Dem blandar även in genetik i forskningen.

Idag medverkade jag i ett examensarbete från en person på Lunds Universitet (via zoom vilket är superbra, att slippa ta sig någonstans) som skriver om hur primärvården hanterar psykisk ohälsa. Där jag fick berätta om mina erfarenheter om vad som var bra och om vad som kan göras bättre. Jag var många svängar inom primärvården innan jag kom till vuxenpsykiatrin.

Häromdagen fick jag ett mejl av en journalist som önskade hjälp med hur överviktiga personer upplever praktiska hinder i samhället. Då jag har varit överviktig och är pga mina mediciner så kände jag att jag ville delta. Det är mycket i samhället som inte är inkluderande för överviktiga personer. Ex att flyga, vissa personer behöver boka två stycken stolar för att få plats och behöva betala dubbelt pris. Åka karuseller kan vara svårt då sätena ofta är väldigt små. Stolar på restauranger, säten på tågen och liknande. Jag kan ju säga att jag vågar inte åka till en nöjespark med tanken om att åka karuseller då även med min normalvikt upplevt sätena som små.

Medverkade även i en större forskning där man ville att personer med psykisk ohälsa skulle fylla i vilka frågor/tillstånd som det behövs satsas mer på. Att om man tycker att det satsas på fel slags vård, vart man anser att krutet skall läggas.

Så om ni är intresserade, håll utkik! Desto mer människor vi är som deltar desto bättre kan framtiden bli.

/ Nathalie

Jag kommer inte ur det. Ger jag upp för lätt? Eller är det bara så att det jobbiga är för starkt att jag helt enkelt inte orkar fokusera? Är det en ursäkt? Får man säga så? Jag har alltid tröstat mig med mat & godis. Genom alla åren. Dessutom har mat och fika fått agera belöning när jag utfärdat något bra eller att någonting kul händer.  Så fort en högtid är på ingång, så fort det är semester, så fort jag bjuder över en kompis går tankarna “Vad ska vi äta? Vi måste ha någonting gott”. Jag kan inte fira högtid för att det är högtid, jag klarar inte av att umgås med vänner och bara sitta och snacka. Jag måste alltid äta, jag förknippar alltid allt med maten.

På samma sätt som när jag inte mår bra, när ångesten river i bröstet och jag bara vill somna för att vakna väldigt långt senare. Då har jag väldigt nära till maten och framförallt det söta, fika, glass, godis, snacks. Jag har alltid sett detta som min bästa vän vid jobbiga stunder. Beror det på att jag aldrig haft en riktig vän (förrän nu, som 37 åring?) och att jag då applicerar godiset som en vän att lita på, för det finns ju alltid där för mig, oavsett vad. Hade jag gjort andra val om en riktigt äkta vän fanns vid min sida då? Har detta beteende blivit en ond vana som jag nu inte kan sluta med trots jag har en bästa vän nu?

Jag försöker lever en livsstil där maten inte är så central men nyttig, för att helt enkelt må så bra jag kan. Men, när jag mår som sämst, när jag är i en svacka, ett djupt hål som jag är just nu, då allt känns meningslöst och bortkastat, då är det oerhört svårt att fokusera på att äta rätt. Då blir det istället kaos. Jag dövar det onda med socker. Socker. Och ännu mer socker. Och så får jag ångest över att jag inte klarar det jag önskar. Men hur ska jag orka när all min energi går åt till att överleva dagen? Jag tror detta är en form av skadebeteende. Jag har alltid varit sockerberoende, I know. Men jag har inte förrän nu insett att detta är ett beteende som är dåligt, som skadar mig. Men ändå klarar jag inte att stå emot. Jag skadar mig själv, är det medvetet? Hur kan jag sluta?

Jag har två barn. Döttrar båda två. De vet att jag har skrivit en bok, en självbiografi. Att den handlar om min uppväxt, att den var jobbig. De inte får läsa boken ännu, de behöver bli lite äldre först. Äldre för att förstå mer, inte bli chockade av det de läser, att barn kan ha det svårt. Att barn kan bli vuxna i förtid, bli illa behandlade och utnyttjade. Och att det finns vuxna i närheten som väljer att titta bort.

Mina barn märker att vi inte har kontakt med sin mormor. De vet att hon lever. De frågar om henne ibland. Jag har lärt mig balansera hur mycket jag kan berätta.

Jag har valt att i stort sett helt avstå från alkohol, har inget behov av att dricka vin på fredagskvällen. Inte lördagskvällen heller, för den delen. Maken dricker även han helst vatten. Skittråkiga är vi på det viset, men ändå ganska skönt, tycker jag.

Sett från barnens perspektiv vet jag inte, de har ingen annan referenspunkt. De har aldrig sett en berusad person. De har aldrig råkat ut för berusade händer som tar på dem på sätt man inte ska, på sätt de där händerna kanske inte skulle om inte alkoholen var inblandad.

Hur förklarar man för ett barn vad alkohol kan göra med vissa vuxna? Jag har valt att berätta ganska mycket fast lagt på deras nivå. Sagt att mormor inte var snäll när hon drack saker som kallas öl och vin. Att det finns något som heter alkohol i just öl och vin som påverkar människors hjärna och att vissa inte tål alkoholen så bra. Blir elaka, dumma, gör taskiga saker, säger elaka saker som de sedan inte kommer ihåg. Inte vill komma ihåg.

Mina barn förstår så gott de kan, sett från deras nivå, deras verklighet.

De vet ännu inte om att jag utvecklade en ät- och kroppsstörning och självdestruktiva beteenden långt innan jag hade blivit tonåring. Jag delger informationen om mig och min bakgrund i små doser, som en saga där kapitlen ibland blir djupa, något mörkare än tidigare, för att sedan lättas upp igen.

Vem vet om sättet jag och maken valt att hantera detta på är ”rätt”. Det kan endast tiden utvisa.

Jag vill inte gömma men vill samtidigt inte ge dem allt på en gång. Jag tror det skulle chocka dem. Jag vill inte chocka, jag vill informera. Ge dem fler pusselbitar än bitarna de får genom skolan och kompisarna.

När min yngsta dotter skulle börja F-klass skulle min äldsta börja 2:an. Jag hade då märkt att äldsta hade börjat prata elakt till sig själv i spegeln, kunde säga saker som ”jag är ful, varför är jag så ful?”

Sådana ord krossar ett mamma-hjärta. Vi pratade mycket om det där då, hon och jag. Om speglar, att de inte visar sanningen. Att de färgas av de tankar vi har i huvudet. Att vi har en elak röst och en snäll röst och att den elaka inte alltid är den som talar sanning men oftast är den som är högljuddast och vad kan man göra när den är så högljudd att man inte hör den tystare, snällare rösten?

Jag och maken funderade inte aktivt på att byta skola då. Men av olika anledningar så blev det så. Vi bytte till en mindre skola med en annan slags pedagogik. Mindre och färre klasser. En ”på landet-skola” fast i stan.

Det slog mig inte på en gång, men efter någon månad så var min äldsta dotter mer glad. Soligare i sinnet. När hennes initiala oro och ångest över att byta skola hade lagt sig tittade hennes grundläggande soliga sinne fram mer och mer.

En dag kom jag in i badrummet och såg henne stå framför spegeln och nynna för sig själv. Hållningen stolt, blicken rak och munnen i ett leende. Hon fipplade lite med håret, testade en frisyr. Så säger hon ”jag tycker jag är fin” och jag ville bryta ihop och gråta av lycka. Stenen som jag hade burit i mitt bröst föll bort. Jag skrattade med henne och sa ”vad härligt, det tycker jag att du är också! Världens finaste!” varpå jag fick en blick från henne som sa att ”gud vad du är töntig, mamma” även om hon såg nöjd ut. Lite i smyg, så där.

Tänk vad en miljö kan påverka oss. Bytet av skola var en slump och anledningen till bytet hade inte att göra med dotterns fulhetskänsla att göra. Ändå blev det en positiv effekt av bytet.

/Erika Dittmer