Mitt namn är Karin. Jag är 22 år och lever precis som de flesta andra i min ålder. Jag studerar till behandlingspedagog och arbetar inom Röda Korset. Idag är jag nöjd med mitt liv och med min vardag.
Men tillvaron har inte alltid varit som den är idag. Det var många faktorer som gjorde att jag en gång blev sjuk, bland annat ett flertal traumatiska händelser jag varit med om. Jag utvecklade tidigt ångest och jag var rädd för det mesta, speciellt för sådant som påminde mig om det som hänt. Jag utvecklade ett mycket svårt självskadebeteende för att mina minnen och min ångest var för smärtsam. Självdestruktiviteten blev ett sätt för mig att överleva och vid 15 års ålder bestod med liv enbart av självdestruktivt beteende.

Jag hade en samtalskontakt under flera år där jag fick fobiträning, för inledningsvis trodde man att jag led av fobi. Men när jag efter flera års kontakt med psykiatrin fick rätt hjälp så vände det.
Hjälpen jag fick var både bra och dålig. Både öppenvård och slutenvård har sina för- och nackdelar, tycker jag. Jag tillbringade flera perioder på en sluten psykiatrisk avdelning med flera olika mediciner och samtal. Sammanlagt var jag inlagd i 1,5 år och ibland känns det som att jag har missat väldigt mycket av mitt liv. Tiden på avdelningen var väldigt destruktiv och ångestfylld, men det fanns också bra stunder. Nu i efterhand ser jag tiden inom psykiatrin som en erfarenhet och som en resurs som jag kan använda mig av på ett positivt sätt.

Efter att ha bollats fram och tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin under några år fick jag äntligen träffa en terapeut som förstod min problematik. Jag fick rätt diagnos och även rätt behandling. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och även behandlig för det. Det som hjälpte mig var terapeuten som lyssnade och respekterade mig, och som förklarade att mitt beteende inte var konstigt med tanke på det jag utsatts för. Han lade inget fokus på mitt självskadebeteende, för egentligen var det inte självskadebeteendet som var problemet utan mina trauman som jag hade med mig i bagaget. Behandlingen var både samtalsterapi och EMDR- behandling i flera omgångar.

Idag har jag inga symtom på några diagnoser och jag har heller ingen kontakt med psykiatrin. Det finns hopp, även när det är som mörkast!