I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se
Idag är jag inte längre rädd för mörker
”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”
”Jag flyr. Så ofta flyr jag. Desperata försök att skjuta bort det som gör så ont. Allt för att slippa känna. Kanske borde jag leva, verkligen leva, istället. Och visst skulle jag egentligen kunna stå ut, leva mig igenom känslovågen. Men jag är feg och flyr istället. Kanske lär jag mig någon gång att acceptera livet, hela livet, både det ljusa och det mörka.”
Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår.
Jag har alltid siktat högt och ofta tagit för stora steg när jag vill någonstans. Så var det när jag mådde dåligt och så är det nu när jag kämpar för att må bättre.
Jag kan känna igen mig i beskrivningar om en självbevarande del och en självdestruktiv del och hur dom kommer i konflikt med varandra. Dessa paradoxala tankar där en del vill sluta skada sig samtidigt som en annan del inte vill det.
Jag försöker värka fram något. Vill så gärna skriva något viktigt, eller i alla fall något som känns värt att lägga tid på att läsa. Jag låser mig nästan.
Ett liv med ätstörningar kan se så olika ut. Vi kan leva i ensamhet där ingen annan vet om vår smärta, panik, ångest. Kanske vet vi inte ens själv hur vi mår?
Ge en gåva