Ge en gåva Jag minns händelsen som om det vore igår, den händelse som förändrade mig för alltid. Det var 1999, mitten av november, vi hade nationellt prov i svenska den dagen. Jag minns hur pappa väckte mig, jag minns hur min säng stod och jag minns att jag bara fortsatte dagen som om inget hade hänt, som om världen fortsatte snurra medan våra liv hade stannat upp för alltid. Min kusin orkade inte leva längre, och min farbror hade mist sitt barn.
Tänk om vi bara hade vetat, tänk om det hade funnits någon som såg honom, tänk om nätet hade varit så utbrett, som det är i dag och allt stöd hade funnits en knapptryckning bort. Jag tror det var där jag bestämde mig för att om jag kunde hjälpa bara en person att inte gå den vägen, bara se en person, så var jag nöjd.
1999 var jag 18 och han var 16, vad visste vi om livet? Vi hade inte byggt upp en massa copingstrategier ännu, vi var mitt i ”slå dig fri”-fasen där livet ska vara sådär enkelt och lekande lätt, där man har en fot i vuxenlivet och en i barnlivet. Man vet inte vad man vill med livet mer än att “något ska det nog bli av mig”. Precis just där och då, slogs benen undan.
Ni vet det där avgrundsvrål som man ser i filmer, när föräldrarna får det där hemska beskedet som ingen vill delge men man måste? Det skriket finns på riktigt och jag minns fortfarande ekot av det inom mig; är min farbror med en tom blick gick emot mig med armarna redo för en kram, när kramen var ett faktum och han kunde känna trygghet kom skriket.
Jag har tillåtit mig själv att känna alla känslor genom åren, ilska, glädje, sorg, vrede – ja allt och lite till. Sorgen försvinner aldrig, jag har lärt mig leva med den, om man tillåter sig att känna alla känslor.
I somras var jag och hälsade på kusinen, jag försöker göra det varje gång jag är i den delen av landet där han ligger begravd. Vissa år har jag inte klarat av att besöka graven, något år var jag för arg; arg för allt kaos han lämnade efter sig, arg för att vi aldrig hann hjälpa honom eller ens förstod hur dåligt han mådde. Men det är okej att känna så, det är okej att låta tiden ha sin gång genom hela sorgeprocessen. Jag brukar ha något med mig till graven som påminner om mig, detta året var det jordgubbar från hans pappas gård. Det fick symbolisera de bär och frukter han och jag åt från vår farmor och farfars trädgård när vi var små.
Ingen ska behöva känna så som kusinen, och ingen ska behöva känna som de som står kvar med alla frågor och en avgrundssorg. Vad kan vi göra för att stötta och finnas där? Vi kan se bakom beteendet och försöka se vad personen försöker säga utan ord. Som min lärare så fint uttryckte sig: ”bakom varje negativt beteende finns ett behov som inte är tillfredsställt”. Jag vill se de behoven, finnas där så ingen mer ska behöva höra avgrundsvrål och känna hur benen förvandlas till kokt spaghetti.
Tack för att ni tog er tid att läsa denna text, tack för att just du finns och gör världen så unik och fantastisk. Kärlek till er alla, och glöm inte att le och säga hej till nästa person ni möter, för tänk om det leendet och hälsningen är det som får hen att stoppa de mörka tankarna och välja en annan väg.
/Anna