Ge en gåva Så många dagar, så många nätter som bestått av grubblande och ångest. Tankarna var en del av det som tärde mest. Men även känslan… Känslan av att inte passa in. Vara fel. Fel programmerad. Till en början tillsynes obemärkt. Det var nog de som gjorde det som svårast. Att människor hade krav på mig som jag utifrån min autism inte klarade av. Inte ens jag, visste då att jag var autistisk. ’Jag Lovisa Lindström har diagnosen autism’ kunde jag inte titulera förens 20 års ålder. Men lidandet, känslan av att inte klara av det som ”normalstörda” gjorde med lätthet gav en känsla av utanförskap. I 17 år bar jag på mitt lidande ensam. Men varje tår som föll i ensamhet var en tår av hopp om att någon skulle tända lampan i mitt mörka tillhygge och se mina instängda, inåtvända tårar och torka de blygsamma tårarna. Men ingen såg. Hur tydlig jag än tycktes mig vara såg ingen. Det var det som gjorde som ondast. Ensamheten, tankarna som aldrig fick göra sig uttryck och tystnaden. Den totala tystnaden och det fruktansvärda undvikandet jag gick tillmötes.
Ett hopp att någon faktiskt skulle se dog ut. Sakta, sakta dog de ut. Torkad av en kylig vind var det närmaste jag kom värme. Tårarna ändrade färg från genomskinlig till svart. Nu såg dem. Nu såg dem själva skadan på den felprogrammerade varan. Nu blev det synligt. Även för dem men också för mig. Men dem hittade inte källan till varför varan inte fungerade, jag fungerade. Varför jag skadade mig, varför jag inte talade, varför jag plötsligt talade och till att sedan vara tyst igen. För omgivningen var jag ett enda stort mysterium. Men den jag var mest främmande för var mig själv. Vården började då sätta etiketter överallt. För att göra det begripligt och för att kunna laga varan, mig. Varför jag kallar mig för en vara är för att det är just det jag känt och känner mig inom vården. Alla fel dem gjort. För att ingen tagit sig tiden att se mig, lyssna. Jag tog till det jag var kapabel till att göra när orden var för komplicerade. För svåra att säga högt. Jag gjorde som jag någonstans alltid gjort men i olika former. Som nu blivit tillsynes livsfarliga. Jag är en autistisk självskadare men behandlas inte utefter det.
Jag har insett att psykiatrin saknar kunskapen att på rätt sätt kunna hjälpa mig. De vet om min autism men behandlar mig som en främling. Jag har insett att självskadorna varken handlar om smärta eller uppmärksamhet. Det är ett uttryck på något som är fel. Ett sätt att säga det på utan att behöva visa mimik som ska vara rätt, ord som ska placeras rätt och saker som skall sägas i rätt tidpunkt. Ögonkontakt, sorgen dem vill kunna se eller förväntar sig se kommer aldrig fram. Men nu har tårarna ändrat färg. Nu har handlingen talat. Det jag ville nå ut och berätta egentligen, göms bakom den färgade tåren eller den mörka handlingen. Och vi är tillbaka på ruta ett igen.
Men även om det är ett sätt att berätta och få se det trasiga med blotta ögat har det också varit en betryggande del. En flykt från det onda och instängda. Jag har insett att det är själva proceduren som är lugnande. Att allt är metodiskt och känns förutsägbart även om det många gånger inte är det. Men någonstans känns det som om jag har kontrollen när jag egentligen tappar den. Det kanske det som är själva grejen att tappa kontrollen, ramarna och slippa vara Lovisa. Den autistiska delen i mig. Den är komplicerad. Självskadan och livet i destruktivitet har blivit ett invant mönster och ett tvång. Det går inte att bryta tanken på att skada mig när den väl är där. Envist tar jag till det jag tror mig vara som bäst på och lever i den världen. Men inser inte att det är ett mönster som leder mig rakt ner i en avgrund.
Att vara en autistisk kvinna inom psykiatrin är inte lätt. Men du är inte ensam. Hur mycket du än känner dig som en felprogrammerad vara är du inte det. Du är bara en annan typ av människa. Kanske några kopplingar annorlunda, inte fel eller rätt. Bara lite annorlunda. Men en människa. Och du är precis lika viktig som alla andra.
Det är inte du som ska lära ut till vårdpersonal hur autism fungerar egentligen. Det är inte menat att du ska pressa dig så mycket för att anpassa dig till en värld du egentligen inte är funtad för. Den ska anpassas för dig och du har rätt till att få stöd med det. Men ännu viktigare att tillägga är att hitta andra sätt att få smärtan att göra sig uttryck.
Men när du minst anar det dyker den där personen eller bekräftelsen du så länge drömt om. Ser dig på ett sätt du inte trodde var möjligt. Det I sig kan vara en tröst. Det kände jag. Men det växte också en sorg att våra samtal skulle endast vara temporära. Men ganska snart insåg jag att orden, minnet kommer kvarstå. Jag tillät det vara den där varma handen som torkar mina hoppfulla tårar. Låt mig torka din våta kind om endast med denna text. För en dag kommer du känna dig sedd. Antingen av någon annan, eller ännu finare. Av dig själv.
/ Lovisa L
