Viljan att leva

”Jag vill leva, egentligen vill jag ju det. Bara inte idag och kanske inte imorgon eller veckan efter men sen vill jag nog leva igen. Betyder det att jag vill dö?’’

Jag minns så väl när jag skrev denna text. Jag hade precis börjat gå hos en ny psykolog som ställde mig den rutinmässiga frågan jag aldrig hade trott att jag skulle vänja mig vid: ”Har du tankar på att ta ditt liv?’’. ”Nej, eller alltså jag har ju inga planer på att ta mitt liv men helst vill jag inte leva just nu, helst hade jag velat slippa det för ett tag’’. Psykologen tittade på mig med en blick som fick mig att förstå att dessa tankar kanske var allvarligare än jag hade trott. Fram tills dess hade jag aldrig sett mig som någon med självmordstankar men den dagen insåg jag att jag hade levt med det till och från i tio års tid. Det var tungt att komma till den insikten och än idag gör det ont att skriva om det, jag kastas tillbaka till varenda litet ögonblick av den där överväldigande känslan av att inte orka mer och vill inget hellre än att spela upp en liten bit av nutiden för den där lilla tjejen som var jag.

Men till och med när du tror att du inte orkar ta ett endaste andetag till så orkar du, du orkar då och du orkar ännu längre än så. Du kommer orka för att det någonstans djupt inne i dig finns en kraft starkare än du kan föreställa dig. Det som tagit dig hit, det som gör att du sitter och läser denna text i just denna stund. Någonstans där inne bor en vilja av att leva, en önskan om att ta dig till andra sidan av vad det än är för mörker du befinner dig i. Du kommer klara det, du kommer klara det för att du vill det även när du inte vet om det själv.

Det tog långt tid för mig att förstå att den där önskan om att leva ett liv på andra sidan mitt mörker funnits med mig hela tiden. Jag trodde länge att jag hade överlevt för mammas skull men idag kan jag med facit i hand säga att jag gjorde det för min egen skull, utan att ens veta om det själv. För innerst inne visste jag att det fanns mer för mig än destruktivitet och sorg. Jag läste en gång att alla svar vi söker finns inom oss, och det faktum att jag sökte anledningar till att orka överleva vittnade om att jag redan hade bestämt mig. Jag skulle inte överleva för mamma, jag skulle leva för mig.

/Josefin