Ge en gåva Jag tar mig ut på en promenad i den lilla byn jag bor i, inte ens 400 invånare bor här om jag inte minns fel. Ett par industriföretag finns här samt förskola och lågstadium. Och så de gamla loket som många kommer hit för att beskåda en gång om året när det är Tågdagarna. Vi har inte så jättemycket mer än så, vad jag vet. Förutom kyrkan då, en unik och vacker byggnad i ljusblått trä som är en samlingsplats för många häromkring, inte bara boendets i byn. På min lilla promenad ser jag ett anslag från just kyrkan på byns anslagstavla, en församlingsresa till Linköping. Jag är en väldigt ensam person, har svårt för sociala kontakter och trivs inte på platser jag inte känner till om jag inte är med människor jag är trygg med. Orolig för vad som komma ska om jag inte vet någonting i förväg. Likt väl lockade denna dagstur mig ordentligt. Frågade sambon om han tyckte jag vore konstig om jag anmälde mig och åkte med ensam. Förmodligen skulle bussresans resenärer vara pensionärer men det hindrade mig inte. Ett par dagar funderade jag och till slut gjordes en anmälan. Jag packade mig min fikaväska som vi skulle ha med oss då ett frukoststopp på vägen skulle göras. Nervös promenerade jag bort till kyrkan där bussen skulle utgå från. Som jag anade, en busslass full av glada pensionärer, prästen och diakonissan dock i medelålders, och så jag, 30+
Jag hade trott att det skulle finnas mycket plats i bussen så att jag skulle ha eget säte där jag kunde lyssna på en ljudbok och äta lite medhavd choklad och bara njuta av att jag vågade åka med. Såg fram emot att få gå in i Linköpings domkyrka som jag hört skulle vara magiskt vacker. Men bussen var full, jag hittade dock ett tomt säte så att jag själv skulle slippa slå mig ner bredvid någon, alltid lättare om någon annan fick sätta sig bredvid mig, och det gjorde diakonissan. Det blev inget lyssnade på ljudbok för vi pratade i princip hela resan fram. Om allt mellan himmel och jord. Jag berättade varför jag valde att åka med trots sociala fobin och otryggheten inom mig, hon berättade om sitt arbete.
Dagen var himla trevlig, domkyrkan var så vacker som den utlovades och jag vill gärna återkomma dit igen, god mat serverades på ett hotell intill kyrkan och jag fick även i ensamhet strosa en stund i Gamla Linköping och köpa med mig lite choklad från Cloetta. Under dagen fick jag även stifta bekantskap med de äldre som var med och de var riktigt roliga. Jag kände mig inte ensam en endaste stund och trivdes så tillsammans med de glada gamlingarna som bjöd på sig själva och var väldigt omtänksamma och familjära. När jag klev ur bussen hemma i byn igen på kvällen gjorde jag det med värme i hjärtat och stolthet över att jag vågade göra någonting jag så gärna ville, även om jag inte gjorde det tillsammans med någon jag kände. Att jag våga utmana mig och åka med utan att veta vad som direkt skulle hända. Jag ångrar mig inte. Verkligen inte, framförallt inte för att jag efter denna resan vågade ta steget mot min dröm jag haft sedan jag var 11 år.
Under ett av samtalen jag hade med diakonissan berättade hon nämligen om en kör som fanns i byn, de övar i lokalen som ligger granne med mig och nämnde att deras motto är “Det spelar ingen roll om du kan sjunga eller inte, huvudsaken du älskar att göra det”. Ja, det stämmer in på mig, jag älskar att sjunga, något av det bästa jag vet, men jag kan inte det. Jag vet inte hur man sjunger med magstöd eller vad toner och sådant heter, men jag sjunger av glädje. Jag blev himla nyfiken och gick dit veckan efter. Tanken var att kolla in vad det var för människor, hur de sjöng och vad för låtar de sjöng och sedan fundera om jag vågar komma med. Men jag kände mig så välkomnad redan på direkten så jag började sjunga med dom omgående och sedan dess har jag varit med. Det blev t.o.m en uppvisning i höstas och det kändes mäktigt för mig att stå på scen och sjunga för glatta livet, hade t.o.m en egen solostrof i en av sångerna. Underbar känsla. När jag var 11 år var jag med i en barnkyrkokör där jag är uppväxt men läraren där (en kantor) hyschade mig till tystnad under en sångövning då hon tyckte jag sjöng för högt. Efter lektionens slut välkomnade hon alla tillbaka men lade till att jag inte behövde komma igen eftersom jag inte kunde sjunga. Hallå, jag var 11 år och var i en kör för barn, med barn för att det var roligt och för att lära mig sången. Sedan dess vågade jag inte. Men nu, 26 år senare är jag en stolt medlem i kören i byn och tycker det är roligt som bara den att få vara med och sjunga en gång i veckan. Jag är stolt återigen att jag vågar trots mina svårigheter. Och ja, svårigheter finns det även om det är roligt, jag har nämligen den jobbiga ångesten kring mig som stoppar mig att ta mig utanför dörren ibland, även om jag vet hur glad jag blir av sången lyckas jag inte alltid komma iväg. Men jag kämpar ändå, eftersom detta är min dröm. Att få sjunga! Sedan om det låter bra är en annan femma, huvudsaken jag älskar det.
Jag vill uppmana dig till att våga ta steget och göra någonting du gärna vill men som du tänker kanske inte är för dig, eller att det är konstigt att göra för att du inte är i samma åldersspann eller som i mitt fall, du har ingen annan med dig. Låt inte det hindra dig. Vem vet, det steget du gör där kanske öppnar upp nya dörrar för dig och påverkar ditt mående till något bättre. Om du inte vågar ta steget kanske du inte upptäcker det som kan upptäckas. I mitt fall, om jag inte vågade anmäla mig och åka med församlingen till Linköping, inte vågade öppna upp mig om mitt mående och mina intressen för diakonissan hade hon inte tipsat om kören och då hade jag inte fått uppleva min dröm igen.
Avslutningsvis vill jag presentera mig lite kort. Marica heter jag, är 37 år och bor med min man och katt i det här lilla samhället i Halland. Jag är volontär i Shedos jourmail men har på grund av mitt egna dåliga mående en paus. Jag längtar dock tillbaka då det stärkte mig som människa att få finnas för andra, men kanske även på detta sättet kan jag hjälpa. Jag älskar som ni förstår att sjunga, men även att skriva, att läsa och att pyssla. Jag har i dagsläget ingen sysselsättning då måendet stoppade mig från att orka med studierna så de hoppade jag av, min man försörjer mig och jag försöker hålla mig ovanför vattenytan dagligen, med hjälp av mannen, vänner och psykolog. Och mig själv förstås, för om jag inte fortsätter kämpa så kommer jag inte alls klara av någonting.
Ta hand om dig
Kram från Marica