Ge en gåva För tio månader sedan var jag säker på att livet skulle ta slut. Jag mådde psykisk dåligt, blev utfryst på jobbet och vart väldigt nedstämd och ensam. Jag var inskriven på psykiatrin efter att ha tagit en överdos av tabletter. Jag fick ligga på en speciell medicinavdelning två dagar sen vart jag flyttade till en psykiatrisk avdelning. Jag sov och mådde dåligt ville inte lämna rummet. Jag kunde be om att få prata med någon. Personalen satt med mig och följd med mig ut på promenader (fick inte gå ut själv).
Sen träffade jag en kurator som jag kunde prata med om vad som hänt. Hon och läkaren hjälpte mig att ta kontakt med en biståndshandläggare så jag kunde få hjälp med min medicin. De vill ju inte att jag skulle ta en överdos till. Jag tyckte de var jättejobbigt, de kändes som jag tappade lite av mitt egenvärde. Min läkare, min bästa vän och en biståndshandläggare (vi var flera men minns inte vilken profession de hade). Träffades för att göra upp en plan.
Jag hade mycket ångest och tyckte de var jobbigt. Ansökte iallafall om stod med medicinhantering och om boendestöd. Fick båda beviljat. Min läkare och jag kom överens om vilka medicin de skulle gälla och hur ofta hemsjukvården skulle komma. Jag ville inte ha ett låst skåp med medicin hemma för jag visste att jag skulle ta mig in i de och ta en överdos till. Vi enades om att en sjuksköterska från hemsjukvården skulle komma en gång i veckan och hjälpa mig dela min dosett. Jag fick behålla ansvaret för mina allergi mediciner resten tog sjuksköterskan med sig. I perioder har inte tagit min medicin utan sparat undan den till en annan gång.
Sjuksköterskan och jag kom bra överens och vi hade ett litet samtal varje gång hon var hos mig. Tillslut byggde vi upp en trygghet och hon kunde fråga om jag sparat någon medicin. Så hon tag/fick med sig medicin vid ett par gånger och vi kunde prata om min känsla ”varför jag behövde ha extra mediciner hemma”. De var en trygghet för mig att ha extra mediciner hemma så vi kommer överens om att jag skulle få ha två extra doser. Samtidigt kom boendestöd in i mitt liv.
Alla dessa nya människor gjorde mig ångestfylld och jag hade svårt att anpassa mig till allt nytt. Jag har svårt att släppa ni nya människor i mitt liv så tätt inpå mig som detta krävde. Boendestöd och jag gjorde upp en plan på vad jag behövde och de hade en massa frågor om risker, vad som ska göras om jag inte öppnar eller svara när de kommer eller skickar sms till mig.
Sakta med säkert anpassade jag mig till min nya situation. Jag var i början heltidssjukskriven sen började jag jobba 50% men både hemsjukvården och boendestöd fanns kvar vid min sida. Nu efter 10 månader är jag heltidssjukskriven igen, min läkare har skrivit i mitt sjukintyg att jag inte ”bör gå tillbaka till nuvarande arbetsplats”. De var jobbigt att läsa samtidigt var de en befrielse.
Jag tillsammans med de personer runtomkring mig kunde sakta sakta börjar bygg upp mig och hitta mitt egenvärde och lusten att leva igen. De var tungt i början och kändes konstigt men nu längtar jag till att sjuksköterskan och boendestöd ska komma till mig. Vi pratar mycket och lägger upp en veckoplanering, hjälps åt med lite praktiska saker i hemmet och de följer med mig till bla läkaren och andra jobbiga möten.
Idag är jag mera tacksam för livet och min vän som stöttat mig på vägen. Hon har följt med mig till psykakuten när jag har behövt de och jag har varit hemma hos henne och hennes hundar. Tänk vad hundar kan vara terapeutiska. De kommer och gosar och vill ha kram, vill leka med bollen och de dömmer mig inte när jag har dåliga dagar. De blir alltid glada när jag kommer på besök. Min vän säger att de ser mig som deras familj nu.
Livet är lite lättare att leva och jag kan lite lite grann se en ljusare framtid. Jag har börjat titta på nytt jobb och vill jobba lite grann. Förut var de ångestladdat och tungt att gå till jobbet. De finns ett ljus i mörkret och kommer börja med olika behandlingar till hösten. En magnetisk behandling, lite som akupunktur och en grupp där vi pratar om återhämtning och avslappning mm. Jag vill leva och försöker verkligen ta emot de stöd och hjälp jag får. Självklart har jag svackor av sämre mående och har varit inlagd för återhämtning ett par gånger.
De är värt att fortsätt kämpa, livet svänger upp och ned. Ta hand om dig och försök ta hjälp av någon. Efter tio olika stödpersoner och erbjudande av olika terapi har jag kommit rätt och vänder mitt liv till ett lite bättre liv.
//Veronica