Födseln

Ingen vet vad som händer bakom de stängda dörrarna. Kampen om livet. Barnet som ännu inte skriker. Kramperna i magen som tar sig upp i halsen och ner i benen. De kommer som attacker och gör luften omöjlig att andas in. Jag är ensam men har samtidigt så många runt omkring mig. Ändå är det ingen som hör skriken, ekande tyst i mitt huvud. Ingen hör naglarna klösa mot den svarta mattan. Ingen ser håret som slits av i desperata försök att sansa mig. Ingen ser paniken blänka i mina tårfyllda ögon. Ändå fortsätter jag att andas och livet tar sin början. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Gång på gång börjar jag om med det som annars bara händer en gång. Livets början. 

//Disa