Ge en gåva Det är måndagmorgon klockan halv sju, jag borstar tänderna och berättar för mig själv vilken värdelös mamma jag är. Jag funderar på om det verkligen är bättre att vara en värdelös mamma än en död mamma. Jag funderar på att börja dricka igen. Det måste väl vara bättre att vara en alkoholiserad mamma än en död mamma. Men jag borstar ju mina tänder. Någonstans finns det fortfarande också en röst som talar om för mig att det går över, att det blir bättre. Det är för att jag inte sover. Jag kommer sova igen. Jag kommer andas igen. Jag kommer hata mig själv för att jag tänkt såhär igen.
Min dotter är åtta år och har en psykisk kris. Hon skriker ofta hela nätterna. Hon gnyr alltid hela morgnarna. Hon kan inte längre klä på sig själv eller äta frukost. Det är mitt fel. Det är all min skits fel; mitt själskadebeteende, min värdelösa självkänsla, min konstant återkommande jävla svärta, min outredda autism. Det är för att jag inte har fattat ett enda bra beslut i hela mitt liv, för att jag misslyckas med att ha en fast inkomst, för att jag inte klarade att vara gift, för att jag prioriterar mig själv för mycket, för att jag prioriterar mig själv för lite och för att jag har henne alldeles för långt inne i mitt eget hjärta. För att hon blev alldeles för mycket som jag.
Ganska ofta tänker jag att människor som jag borde förstå att vi inte ska skaffa barn. Det gäller egentligen inga andra människor som är som jag, bara mig själv. Andra människor som är som jag kanske istället blir väldigt empatiska föräldrar, som kan förstå sina barn när de uttrycker en förtvivlan som kanske egentligen är ganska rationell i ett hyperkapitalistiskt samhälle på väg mot miljökollaps. Men inte jag. Jag blir dum. Jag tappar tålamodet. Jag blir en värdelös mamma.
Vi skriker ikapp på nätterna, min dotter och jag. Vi vill samma sak. Vi vill att hela världen ska se att vi bara inte orkar mer, och att det ska finnas någon som kan göra något åt det. Det gör det inte. Vi skriker tills det är dags att gå upp. Jag borstar tänderna, hon låter bli. Sen släpar vi oss till skolan i alla fall. Vi gör ju alltid det. Jag dör inte. Jag ger inte upp och jag börjar inte dricka igen. Någonstans på vägen dit märker jag att det ändå blir lite ljusare varje dag, och sakta mjuknar tankarna till den där ganska coola känslan av att jag alltid orkar lite mer än jag tror.
Vi kommer fram och sätter oss i klassrummet innan alla andra kommit. Får i oss den där hopknölade frukostmackan nu istället. Jag gråter förlåt i hennes hår. Jag pratar om allt vi ändå klarade bättre den här natten och den här morgonen och lovar att vi aldrig ska ge upp. Åt mig själv skrek jag på hjälp tills rösten tog slut och jag fick lära mig hjälpa mig själv istället
Åt henne skriker jag på hjälp tills varenda läkarjävel i stan kommer springande och varenda kurator i sikte har hennes namn på sitt skrivbord. Hon ska få sin barndom tillbaks, hör ni det!
Det ska bli bättre!
Det ska bli bättre!