Ge en gåva Jag har alltid siktat högt och ofta tagit för stora steg när jag vill någonstans. Så var det när jag mådde dåligt och så är det nu när jag kämpar för att må bättre. De gånger jag verkligen vet var jag vill så vill jag dit på en gång. Men i princip alla sådana steg har blivit för stora så att jag förr eller senare har fallit tillbaka, behövt avbryta och aldrig nått dit jag ville. Jag var inte redo, jag orkade inte så mycket som jag ville och följden blev tyvärr att jag kände mig ännu mer misslyckad och besviken på mig själv. Detta gjorde att jag hamnade tillbaka i en mörk tillvaro med en överdrivet negativ syn på mig själv och låg tro på förändring. Det tog lång tid och många misslyckade försök innan jag började inse att jag behövde mer tålamod, jag behövde låta det ta längre tid än jag ville och ta många mindre steg på vägen mot det jag ville ha.
Jag vill fortfarande komma längre än jag egentligen kan och jag vill att det ska gå snabbare än vad som är realistiskt. Nu när jag till slut verkligen känner mig redo att lämna det sjuka och självdestruktiva så vill jag inte stanna upp utan jag vill ju gå framåt! Jag vill inte behöva gå den där långa, kämpiga vägen till framsteg och bättre mående. Jag vill bli bra inom det närmaste halvåret så att jag kan gå vidare på riktigt. Jag vill inte att det ska ta så lång tid och innebära så många steg. Men vad har jag för val? Att hoppa på något för stort och krävande för att sedan krascha – igen. Jag vet nu att risken är stor att det blir så och jag vet att det inte är någon bra idé. Bara för att jag skyndar mig och utmanar mig mycket betyder inte det att jag blir frisk på en gång. Det kommer inte att gå om jag tvingar fram framsteg och försöker att stressa fram min utveckling. Jag måste försöka ta hänsyn till mina begränsningar också. Jag har redan försökt skynda mig ett flertal gånger tidigare och det har inte fungerat. Det är bättre att det går långsamt bra än snabbt dåligt. Det är den utvecklingen som är mest hållbar.
/Jenny