Att leva med bipolär sjukdom

Om allt bara är som det ska, normalt, rullar livet på ungefär sådär som för alla. Det kan gå flera år mellan skoven, eller så har du flera skov per år.

Så händer det. Ett par veckor upp till ett par månader är du full av energi, idéer, projekt, intensiv och kanske ett väl högt självförtroende. Det ökar successivt och blir tillslut ohållbart. Saker kan inte gå fort nog och motgångar och hangups irriterar och skapar frustration, där kan ilskan träda in. Periodens längd är beroende på intensitet, egen eller andras observation och kunskap samt när sociala konsekvenser uppstår.

Eller så händer det andra. På en vecka eller två så blir du allt tröttare. Livet känns tungt och allt det där vardagliga blir en kamp. Du är ledsen. Ångesten smyger sig på. Den där ångesten som antingen gör så ont att du gör vad som helst för att slippa smärtan eller så blir du helt handlingsförlamad. Sömnen blir rubbad, du sover mer eller mindre än vanligt. Du vaknar och hinner kanske stiga upp ur sängen innan det känns som att ett tåg kör över dig. Du gråter dig igenom dagarna och orkar inte se andra människor i ögonen. Oförberedda ljud och mycket människor blir läskiga. Att få i sig näring blir en kamp. Att svara i telefon, svara på alla sms, bara det kan vara för mycket. Men både de obesvarade samtalen och alla hjärtan betyder så mycket för den som mår dålig.

När det börjar gå åt rätt håll, då blir det ofta lättare framåt kvällen. Du orkar titta upp. Ta en dusch. Prata lite med andra människor. Sen får man ge det tid, tid att sakta läka igen. Åter blir sig själv.

Bipolär sjukdom syns inte alltid på utsidan, men ibland gör den det.
Ibland behöver man hjälp på sjukhus. Ibland klarar man det själv hemma.

OAVSETT ÄR DET INGENTING ATT SKÄMMAS FÖR.

Så om du har någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa eller om du gör det själv, kom ihåg att det alltid kommer en dag när du åter kan se upp. Se ljuset och livet i ögonen igen. Kunna återgå till det liv som är vanligt, och det mina vänner och medmänniskor är det viktigaste att komma ihåg.

/Sofie.