Del 2.

Jag kan känna igen mig i beskrivningar om en självbevarande del och en självdestruktiv del och hur dom kommer i konflikt med varandra. Dessa paradoxala tankar där en del vill sluta skada sig samtidigt som en annan del inte vill det. Dessa sidor kan vara olika starka i perioder. När den självdestruktiva delen är starkast reflekterar jag inte över andra möjligheter än att skada mig. Jag kommer ihåg en annan sak som psykologen på BUP sa. Hon frågade mig om jag verkligen ville gå i behandling eftersom jag inte använde mig av dom strategierna hon lärde ut, utan istället fortsatte att vända mig till självskador. Jag tyckte det blev svårare när den självbevarande delen blev starkare. Då blev det mycket fler inre konflikter och den självdestruktiva delen började känna sig hotad och gjorde allt mer väsen ifrån sig igen. Så fort jag gjorde något som jag gillade eller behövde var dom självförebrående tankarna där direkt. Under denna period behövde jag mycket stöd från min omgivning för att fortsätta fatta långsiktiga konstruktiva beslut och inte vända tillbaka till den falska tryggheten, till självskadebeteendet.

Under den perioden ställde jag mig ofta frågan: vem är jag? Sen skämdes jag för jag som inte haft ett så långvarigt eller allvarligt självskadebeteende hade börjat identifiera mig med det? Det kunde jag ju inte göra när det inte var på riktigt. Då måste jag skada mig mera. Idag kan jag ibland stanna upp och tänka är det en självdestruktiv röst som styr mig nu? Vad är det jag hoppas ska ske genom att jag skulle skada mig mera? Jag har egentligen inget bra svar på den frågan. Det känns bara som ett måste.

Jag har haft svårt att släppa taget om beteendet. Det har för mig blivit en sorgeprocess. Det har känts som ett misslyckande. Återigen fastnar jag i ordet tillräckligt. Tankarna säger att jag inte får sluta innan jag skadat mig själv tillräckligt men det finns inget som heter tillräckligt i detta sammanhanget. En klok person sa ”jag förstår hur du menar med att det känns som ett misslyckande. Men om du har nya mål nu så är det ju inte det. Det är ju bara ett misslyckande om du fortfarande innerst inne har som mål att skada dig. Att dö. Så frågan är om du själv känner att du har nya mål? Har du som nytt mål att inte skada dig så är det ju inget misslyckande, utan tvärtom. Om ditt mål tex hade varit att bestiga Himalaya och du tränade för det. Började bestiga berget i omgångar, men orkade inte hela vägen. Du fortsatte träna och sen efter ett tag kände du skit samma och att det inte var roligt längre, att du hellre lägger tid på annat. Då är det ju inget misslyckande. Du hade ju lyckats om du fortsatt men du har ett val och väljer att lägga tiden på annat.

Jag ser det inte som att jag misslyckas med något. Tvärtom. Nu har jag provat det där, då kan jag göra något annat kul nu. Jag har provat att skada mig. Jag har planerat min död. Jag gjorde det för att jag mådde väldigt dåligt. Nu vill jag istället må bra och göra saker med mitt liv. Använda mina erfarenheter till något positivt. Det betyder inte att jag är misslyckad vad gäller att dö, jag har bara viktigare saker för mig nu.

En annan vändpunkt för mig har varit att jag hittat en medicinering som jag numera vågar ta och tar regelbundet som fungerar. Och förhoppningsvis utvecklas jag med tiden. Tankesätt prövas med nya inputs. Jag vill hoppas att ödmjukheten träder in mer och mer och förståelsen för att allt inte är svart eller vitt utan det finns många gråskalor. Jag har också haft turen att ha en familj som har stöttat mig och tagit hem mig efter självskadehandlingar för att jag skulle slippa bli inlagd.

Jag vill inte säga att jag slutat för jag vet inte vad livet har i beredskap och hur jag kommer kunna hantera det, men jag försöker fylla på min verktygslåda med nya och andra copingstrategier som är mer konstruktiva. När jag vill skita i allt eller ambivalensen är stark brukar jag försöka validera mig själv genom att tänka, att självskada kan på kort sikt kanske ge mig hjälp, men på lång sikt är det inte vad jag vill ha i mitt liv och det kommer inte hjälpa mig framåt.

Jag brukar också fundera på vad det är jag saknar när jag inte gör mig illa och om jag kan uppnå det på något annat sätt. Oftast är det den snabba och enkla lindringen och att få plåstra om sig själv som jag saknar.

En sak jag vill skicka med er är; ”Kom ihåg! Psykisk smärta håller inte samma styrka under en längre tid. Förr eller senare klingar även de starkaste och mest akuta känslorna av. Det kommer lätta. Hjälp dig själv att vinna tid!” (ur Handbok för livskämpar)

/Hannah

Ge en gåva Beställ material Bli medlem