Ge en gåva Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår. Jag vet att det är smärtsamt när känslorna attackerar en inifrån, när ångesten blir övermäktig. Jag vet att det känns som att hoppet sinar, om det inte redan har försvunnit helt. Att krafterna lämnar din kropp och den enda känslan som finns kvar är att du inte orkar mer.
Jag har också varit där, i ett kolsvart mörker bakom stängda dörrar jag aldrig trodde skulle gå att öppna igen. Jag har också känt mig ensam, känt att ingen i världen förstår. Jag har också känt på smärtan av ångest som invaderar varje liten cell i ens kropp, av känslor som gör det svårt att andas. Jag har också känt hur hoppet sakta har lämnat min kropp och till sist försvunnit helt. Hur krafterna tog slut och lämnade mig att inte orka ta ett steg till.
Många talade om för mig att det skulle bli bättre. Att ljuset skulle tändas igen och att jag skulle hitta ut. Att smärtan skulle avta och hoppet skulle återvända. Att jag skulle återfå mina krafter igen. Jag trodde inte en sekund på vad de sa. Ingen människa kunde ha tagit sig levande ur det här. Eller?
Idag vet jag att de hade rätt. Slukad av mörkret kunde jag inte se det ljuset som de såg för mig men jag valde att ändå lita på dem. Varenda en av de hade rätt. Mörkret skingras, nya ljuskällor tänds och de stängda dörrarna börjar glänta. Vågar du öppna de helt och se vart de leder dig?
Känslan av ensamhet gav upp när jag lärde mig att det fanns många som faktiskt förstod mig, många som gått igenom samma typ av resa. Jag lärde mig också att det fanns många som gärna ville försöka förstå mig om jag bara ville ge de en chans och berätta. Smärtan är inte att leka med men inte heller den är omöjlig att komma undan. Den försvinner kanske aldrig helt men en kan lära sig att hantera den, styra över den och leva med den. Hoppet är ganska läskigt att ha att göra med och oftast handlar det kanske inte om att hoppet dör, utan om att vi inte längre vågar hoppas.
Men våga! Våga hoppas på att du kan, våga hoppas på att du orkar. Våga hoppas på att mörker, ensamhet och smärta inte behöver vara konstanta, våga hoppas på att du kommer starkare igenom vad det än är du befinner dig i.
Vi är många som gjort liknande resor på stormiga hav och som idag står i land och väntar på dig. Vi tvivlar inte på att du hissar dina segel och tar dig i mål, hur trasiga dina segel än hunnit bli på färden. Tvivla inte du heller!
/Pia Ejeklint