Ge en gåva När jag läste en artikel om att självskadebeteende har ökat så undrade jag vad jag skulle kunna göra för att dra ned statistiken.
Vad skulle jag vilja säga?
Kan mina erfarenheter hjälpa någon annan?
Jag vet ju att för mig spelade det ingen roll vad någon sa. Självskadebeteendet var ett beroende och det var det enda som höll mig vid liv, även när det höll på att ta mitt liv.
Flera sa till mig att jag kommer ångra mig i framtiden, men när jag mådde så dåligt att jag ville självskada hade jag liksom inte tid att tänka på framtiden.
Det är därför jag inte vet om det finns en poäng med att prata om det.
Jag hörde vad dom sa – men jag var inte i skick att lyssna.
Där kommer väl kanske sjukvården in – dom borde kanske hjälpt mig att inte självskada. Sett till att jag inte hade möjligheten. Tills jag också kunde se konsekvenserna av det.
Men istället blev det att när jag var inlagd så blev jag otroligt kreativ och vare sig jag hade dygnet runt bevakning eller inte – alltid hittade jag ett sätt att skada mig själv.
Där det finns en vilja finns det en väg. Tyvärr, i detta fall.
Jag är ytterst privat av mig angående min tidigare psykiska ohälsa. Det är ett kapitel jag gärna vill låtsas som att det inte finns.
Men jag tänker på i lördags när jag behövde dra upp armarna på tröjan för att diska där jag var volontär. Dom oändliga blickarna jag får. Frågorna.
Människor som tror att mina bleka ärr speglar vem jag är idag – när dom inte förstår att jag kan inte bli av med mina ärr.
Lever jag tills jag är 100 år – då är ärren kvar.
Men ärren och jag har nästan ingenting gemensamt längre, bland det enda vi har gemensamt är att vi delar samma kropp.
Mina ärr är ytterst privata, dom tillhör något väldigt skört inom mig.
Bara för att du ser dom, betyder inte att jag vill dela dom med dig.
Det är mitt kapitel, jag väljer ytterst få som får höra vad, varför och hur det skett.
Så vad skulle jag vilja säga? Vem skulle jag vilja säga det till?
Jag känner mig inte manad att prata med en person som självskadar. Det är ytterst komplext och jag är inte utrustad för att säga varken A eller B till en person med aktivt självskadebeteende.
Jag vet inte om jag känner mig manad att uppmärksamma andra människor heller kring denna problematik – men kanske, bara kanske, om jag delar lite kring mina tankar, kanske kan det väcka en vaksamhet hos dig, som gör att du som kanske är bättre utrustad än mig, kan hjälpa någon annan.
Något kan jag göra, även om jag inte kan direkt hjälpa någon med självskadebeteende, jag kan, vare sig jag vill det eller inte, med mina bleka ärr och med mina ord – påminna om denna problematik.
Så kanske du vet bättre än mig, vad man gör eller säger när man upptäcker att någon går med långärmad tröja i sommarhettan, kommer med ursäkter för att inte behöva byta om bland andra, ja kanske vet du vad man ska säga.
Så vad skulle jag vilja säga? Vill jag säga något alls?
Vad hade hjälpt mig?
Tid, resurser, framtidshopp, meningsfullhet, utlopp för det som smärtade, och hjälp att fatta bra beslut när jag inte var kapabel, det hade jag nog behövt.
Jag hade nog behövt vara inlagd mer än jag var, för att se till att ha människor runtomkring som kunde hjälpa mig fatta beslut för framtiden, när jag bara kunde fatta beslut för stunden. Samtidigt var sjukhusmiljön ytterst triggande för mig.
Särskilt på ungdomspsykiatrin – att sätta ihop flera ungdomar som mår dåligt – det är ju som skapt för katastrof. Det blev en tävling. Vem mår sämst? Vem gör värst? Och oj vad jag ville vinna.
Det var den sämsta tävlingen jag någonsin vunnit.
Men samtidigt, att skriva ut mig, med aktivt självskadebeteende – hur kan man göra så?
Självskadebeteende är farligt. Jag läste förut att det smittar. Inte som en förkylning, det är mer komplext än så. Men det smittar, och det har jag själv upplevt.
Det är något som gjort att jag inte vetat om jag ska våga prata om det, jag vill inte att någon som mår dåligt hör att det alternativet finns. För det är ett riktigt dåligt sätt att hantera dåligt mående.
Något jag vill belysa är att det är ett beroende.
Självskadebeteendet var en gång mitt skydd, min bästa vän, min överlevnadsstrategi.
På en dålig dag var det självskada jag såg fram emot. Idag om jag har en dålig dag skulle jag gå till kyrkan, umgås med min man, dricka en kopp kaffe och pusta ut. Sjunga, skriva, spela, gråta, prata av mig, ta en promenad.
Det finns alternativ som ger utlopp för svåra känslor, och som faktiskt är sunda.
Jag hoppas att det jag skriver kan belysa att självskadebeteende är ett beroende, det behöver enligt mig finnas bättre strategier för sjukvården att hjälpa folk med självskadebeteende och jag vill att du ska veta att dåligt mående är inte en tävling.
Du behöver inte bevisa att du mår dåligt – jag tror dig, jag ser dig, jag hör dig – men våga berätta att du mår dåligt.
Tack!