Ge en gåva På det smala skrivbordet ligger små pusselbitar utspridda. Stolen jag sitter på är hård. Träig. Obekväm. Jag försöker desperat byta sittställning för att komma till ro. Solens strålar letar sig in genom fönstret och gör dammet i rummet synligt. Än står dörren öppen och utanför går kvinnor i blåa kläder förbi. Jag orkar inte prata. Jag vill inte vara här men samtidigt har det varit mitt val att komma hit. Mil bort från min familj, min trygghet och mitt hem. Jag hade ett val men ändå inte. Nu sitter jag ensam i rummet med en röd fåtölj och en säng med påslakan hemifrån. Vita små duvor och rosa blommor. Frihet. Kommer jag någonsin komma dit? Kommer jag någonsin överleva helvetet? Kommer jag någonsin vara fri? Tankarna slungas som bollar i huvudet. Jag hör inte längre kvinnorna utanför som pratar. Jag hör inte ljuden från tv:n i rummet bredvid. Jag hör ingenting, bara rösten som skriker inombords. Den som fått mig att hamna här. Min bästa vän och min värsta fiende. Jag sluter mina ögonlock och vägrar släppa fram tårarna. Vill inte att någon ska se eller höra. Det är mitt helvete. Min värld. Mitt liv. Jag kan inte låta de komma in i den världen. Ingen får skadas av de tusen svärd som hugger och färgar mitt inre mörkt av rött blod och svart gyttja. De tusen soldater som ständigt håller mig vaken får inte höras av någon annan. Huggen i magen, stryptagen runt halsen, och trycket över bröstet får inte fly min kropp. Så jag sväljer tårarna och öppnar ögonen. Tar en gul pusselbit och placerar den så att början av en solros tar form på det bruna träbordet. I nästa sekund öppnas mina öron igen och ljuden sipprar in. Hon kommer och stänger dörren. Knackar inte, tittar bara på mig, möter min blick och avviker snabbt. Vi båda två vet att jag förstår vad som pågår. Hon vet att jag vet att detta är vad som krävs och jag har inget att säga till om. En nick och dörren smäller igen. Ekar i mina öron men ersätts snabbt av skriken. I rummen bredvid mig sitter andra tjejer, de hör också skriken. Vi lämnas ensamma på våra rum samtidigt som ett krig pågår utanför. ”Jag vill inte” ”Jag klarar inte mer” ”jag får panik” ”jag får panik” ”jag får panik”. Skriken ekar i hela byggnaden. Trots de tjocka dörrarna letar sig paniken in i rummet. Ett, två, tre. Jag andas, andas inte, andas, andas inte och andas sedan igen. Jag är 19 år och sitter inlåst på en avdelning. Jag vet vad som försiggår i rummet längst bort. Det rum där skriken kommer ifrån. Skriken som får en att tro att någon håller på att mördas. Tjejen med blåa ögon. Det är hon som skriker. Bakom ögonlocken spelas allting upp som på film. En brits med spännen, med bälte och ett tiotal personer. En liten tjej med höga skrik som hålls ner. Som tvingas och spänns fast samtidigt som personerna håller ner henne. ”Jag får panik” ”Jag klarar inte mer” skriken fortsätter. Hinner aldrig eka innan ett nytt skrik kommer. En liten tjej med total panik i ögonen förlorar alla sina rättigheter förutom en. Små silvriga spännen och bruna remmar skapar röda märken på hennes handleder och håret rufsas till i hennes försök att undkomma helvetet. Hon orkar inte mer men har inget val än att orka. Hon vill inte mer men har inte längre någon frihet. Hon dör snart men tvingas att leva. Jag sitter i ett litet rum vid ett bord med tusen pusselbitar och försöker andas normalt. I rummet bredvid mig så bältas en liten tjej, tvingas till tvångsåtgärder och förlorar alla rättigheter förutom en. Att leva. Att överleva. Så det gör hon, hon överlever men jag vet. Jag förstår bättre. Hon lever inte, hon är död inombords. Men de återupplivar henne gång på gång. Det hade kunnat varit jag. Det hade varit jag om jag vägrat. Så jag vägrar inte. Jag sitter ner när personalen kommer. Jag sväljer och tar nästa tugga. Jag lämnar inte platsen trots att min själ flyr. Personalen orkar när jag inte orkar. De fixar när jag inte kan. De får våra kroppar att överleva. Andetagen att gå in och ut, hjärtat att slå och ögonen att blinka.
Två månader senare går jag ut genom dörren och lämnar rummet för alltid. Dörren är inte längre låst och mina ben bär mig igen. Jag tar studenten, står och skriker på ett studentflak. Kramar om min släkt och ler när kameran kommer fram. Jag är fri och helvetet har upphört. Soldaterna skadar mig inte längre. Det finns röda ärr på min kropp men de ska aldrig mer blöda och färga pappret med röda små droppar. De kommer aldrig mer skada mig. Jag överlevde, blev fri och dödade alla tusen soldater. Jag tog mig hem, kramade min mamma igen och gick med mina egna ben. Jag överlevde, levde och fungerade. Tills en dag då jag inte längre gjorde det. Tills allting tog slut. Tills hjärtat slutade banka, andetagen slutade gå in och ut och världen upphörde men ändå stod kvar. Tills jag inte längre fanns mer. Tills jag följde ljuset, lät allting falla, slöt mina ögon, slutade andas och lät mig bli en av duvorna på mitt påslakan. Min kropp gav upp, själen flög vidare och hjärtat blev till aska. Men inte efter orden “Jag klarar inte mer, jag får panik” utan av “tack för livet, jag har levt”. Jag var 87 år och det var min tid att blekna. Min tid att säga tack. Inte en dag tidigare än vad min kropp velat. För livet är till för att levas. Mitt liv är mitt liv tills den dagen då det tar slut. Ett slut som är bortom min kontroll. Hejdå, nu är jag redo att gå.
//Disa