Ge en gåva Idag var jag i öppenvården på min gruppterapi som jag har varje vecka. Samma dag och samma tid som vanligt. Men när jag kommer ut ifrån toaletten på mottagningen så möter jag en överläkare som jag har haft svåra upplevelser med. Jag blev helt chockad för jag har inte sett han sedan jag var inlagd i slutenvården samt att han jobbar där och inte i öppenvården. Han tittar på mig en gång sedan en gång till och utbrister “Nämen Nathalie!!” och klappar mig på axeln. Jag fryser till is och ler lite obekvämt. Han frågar hur det går för mig och jag säger att jag kämpar på. Då säger han i stil med “Ja det är klart du gör du är bra på det”. Jag vet inte orden exakt för jag får ett enormt påslag av flashbacks och går sedan in till grupprummet. Jag tittar på min psykolog och säger chockartat att jag precis stötte på honom. Hon vet hur jobbigt jag har det med min ptsd från slutenvården. Hon säger någonting men jag hör inte utan går ut i korridoren, hon följer efter och när hon tar min hand så brister jag ut i gråt. Hela jag gråter och skakar och har panik.
Denna läkare har använt tvångsåtgärder på mig som jag har fått trauma av. Han har sagt invaliderande och hånande saker till mig under inläggningar. Det är upplevelser som jag drömmer mardrömmar om. Som jag ständigt är rädd för ska hända igen. Och helt plötsligt står han där framför mig och ler. Glad att se mig men ovetandes om skadorna han åstadkommit i mitt liv. För jag ler inte när jag tänker på minnena av bältning och injektioner. Eller alla gånger han sagt “du är en ung söt tjej du ska leva” efter mina suicidförsök. “Varför mår du dåligt? Du är en vacker tjej du ska leva” är inte det mest rimligaste att säga till någon som lider och är suicidbenägen. Jag vet inte vad mitt utseende har med mitt lidande att göra.
Min psykolog försöker få mig att fokusera på henne. “Vart är du nu?” Frågar hon och efter mitt svar upprepar hon “det händer inte nu.” Mina fruktansvärda minnen händer inte nu. Hon ber mig beskriva hennes ansikte, vad jag ser. Vi kämpar tillsammans en bra stund och till slut kommer jag ner i känsla. Jag är med på terapin men dissocierar den största delen av tiden för jag använder det ofta som försvarsmekanism. Min psykolog har koll på mig och ber mig säga till om det blir jobbigt igen.
Efter en stor ptsd flashback så är jag helt slut mentalt. Saken med traumatiska upplevelser är att kroppen inte glömmer. Detta var bra att människan hade på savannen för att inte sätta sig i farliga situationer igen, att kroppen ger en påminnelse. Kroppen går in i ett fly/attack-läge för den anar fara. Men så som vi lever idag så kan jag varken fly eller attackera. Jag behöver jobba emot den naturligaste instinkten en människa har.
När jag kom hem somnade jag direkt. Nu har jag varit vaken i några timmar och jag känner mig så trasig och ledsen. Vården som skulle hjälpa har stjälpt mig istället. Jag kommer aldrig kunna rättfärdiga det han utsatte mig för.
//Nathalie