Ge en gåva För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.
Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.
Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.
Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.
/Amelie