Ge en gåva Tänk dig en glasburk formad som en boll med en mycket liten öppning. Det här är en glasboll som ska symbolisera livet och det positiva vi väljer att fylla våra liv med. Självklart är livet fyllt även med negativa upplevelser, erfarenheter, möten och känslor men det negativa får ta plats någon annanstans, den bollformade glasburken är endast till för det färgglada och positiva.
När jag hade bestämt mig för att jag inte längre ville leva det destruktiva liv jag levt i så många år så började jag spara på varje litet framsteg, varenda skadefri dag, varje ny positiv känsla och alla viktiga lärdomar om mig själv. Vad jag mår bra av, vad som är viktigt för mig och vad jag behöver för att kunna leva, på riktigt. Jag sparade på alla de här viktiga faktorerna inombords precis som om jag skulle ha lagt en färgglad pärla i en glasburk för varje litet framsteg, varje skadefri dag. Ibland hann jag samla på mig ett par pärlor, pärlor som jag dessvärre mer eller mindre medvetet hällde ut ur den där glasburken om jag drabbades av ett bakslag eller ett återfall. Pärlorna var ju inte så många och därför kändes det inte heller som att jag förlorade så mycket då jag lite släppte taget om den fria och friska världen för att falla tillbaka i den trygghet som ångest, sjukhus och självskadebeteende ändå var för mig.
Jag återhämtade mig, gjorde ett nytt försök och började på nytt att samla färgglada pärlor igen. Så rullade det på tills jag insåg att jag behövde samla ihop så pass många pärlor att det faktiskt skulle kännas jobbigt att tömma glasburken på dem, att det skulle kännas som att jag faktiskt förlorade någonting som skulle bli svårt att bygga upp igen. Jag förstod att jag skulle behöva så många positiva anknytningar till den friska världen som möjligt för att det inte skulle bli lika enkelt och bekvämt att falla tillbaka på en destruktiv och falsk trygghet igen. Jag målar upp det som att jag åter igen började samla pärlor i en glasburk, den där bollformade glasburken med en mycket liten öppning. De gångerna jag tidigare tömt glasburken hade pärlorna varit för få för att jag skulle kunna känna att jag gick miste om någonting men den här gången hälldes inga pärlor ut och antalet i glasburken blev betydligt större än tidigare.
När halva glasburken var full förstod jag att jag skulle bli tvungen att krossa hela burken för att få ut pärlorna igen och det kändes genast jobbigt. Jag hade ändå samlat ihop en hel del pärlor och det skulle faktiskt kännas både snopet och sorgligt att behöva göra mig av med dem. Med den insikten fortsatte jag istället att samla fler och när ångesten, oron, rädslan och känslan av otillräcklighet knackade på dörren så skyddade jag glasburken i min famn medan jag andades mig igenom det som behövde syre tills det obehagliga sakta men säkert lämnade min kropp, och jag i lugn och ro kunde resa mig upp igen och fortsätta att samla pärlor.
Jag hade alltså fyllt min burk med så pass mycket viktigheter att jag, när mina svårigheter utmanade mig, fann det mer värdefullt att skydda det jag jobbat så hårt för och därför hellre valde att hantera det som behövde hanteras än att krossa glas, slänga bort pärlor, och kanske landa i det som en gång varit tryggt för mig och sedan bli tvungen att börja om från början igen.
Jag hade alltså alldeles för mycket att förlora nu och bara den vetskapen gjorde mig stark nog att ta mig igenom de utmaningar och svårigheter som, på både gott och ont, är obligatoriska i livet.
/ Pia Ejeklint