Ge en gåva Det är 5 år sedan jag ansågs frisk ifrån min anorexi och skrevs ut ifrån öppenvården. Men det tog ytterligare några år innan jag egentligen kunde se mig själv som frisk. Innan de ätstörda tankarna helt och hållet hade släppt sitt grepp om mig och inte längre var delaktiga i några av mina beslut, oavsett vad i livet det gällde. Trots detta kan jag ibland – inte ofta – men ibland ta beslut baserade på gamla tankar och mönster. Inte så att det spelar någon roll längre men det är ändå någon typ av rädsla som ligger bakom beslutet. Några sekunders tveksamhet innan mitt svar kommer ifall jag vill ha en banan eller ett äpple.
Ibland kan det även bli så att jag låter majoriteten av mina beslut vara baserade på gamla tankar och mönster. Till den grad att det faktiskt spelar någon roll. Men jag anser inte det som ett misslyckande, snarare tvärtom. Det gör mig alert. Uppmärksam på mitt mående. Om jag slutar vara uppmärksam på mina tankar, hur ska jag då kunna fortsätta utvecklas? Ett litet snedsteg måste få vara okej att ta oavsett om det är 2 månader eller 10 år efter avslutad behandling. Problemet med snedsteg upplever jag oftast handlar om just känslan av misslyckande. ”Jag borde klara detta”, ”jag är värdelös som fortfarande gör så här”. Tankar där man helt och hållet slår ner på sig själv. Men man är inte misslyckad och man är definitivt inte värdelös. Det finns tillfällen och omständigheter som gör att man faller tillbaka och det positiva med det hela är att man oftast har alla verktyg för att ta sig upp igen. Man måste bara leta upp dem.
Ett återfall, snedsteg eller vad man nu vill kalla det väljer jag att se som ett framsteg. Framsteg? Tja, framsteg kanske är ett lite väl optimistiskt ordval då det uppenbarligen handlar om ett steg tillbaka. Men ett steg tillbaka är inte alltid fel utan kan faktiskt vara precis det man behöver. Något som får en att stanna upp, reflektera. Varför blev det så här? Vad är det i mitt liv som inte fungerar eftersom jag valde att agera på detta vis? Och medvetenheten i det, självinsikten som det kräver, ja, det går inte att uppfatta annat än positivt och optimistiskt. Och det är i slutändan det som kommer ta en framåt.
Så var snälla mot er själva om ni tar ett snedsteg. Det är bara ett steg fel, inte tusen. Ni hittar vägen igen.
Isabella