Ge en gåva Kommer jag att bli frisk från mitt självskadebeteende och eips (emotionell personlighetsstörning)? Är en fråga jag ställer mig ofta. Kanske lite för ofta. Det finns så mycket som talar för att jag aldrig kommer att bli det. Men även mycket saker som bevisar att jag kan bli det.
Men det är svårt att känna sig övertygad när jag mått dåligt hela mitt liv på ett eller annat sätt. Där är så många personer i min omgivning som är övertygade om att jag kommer att klara mig. Men jag kan inte tro på dem. Och det gör mig så ledsen. För utan tro och hopp så finns det inte så mycket kvar. Jag har hoppats och kämpat men någonstans måste det finnas någon gräns.
Men vården har (och har haft) svårt att hjälpa personer med denna problematik och jag förstår inte riktigt varför. Vad är det dem inte kan? Vad är det för kunskap som saknas? I min tid inom vården så har jag upplevt att man inte har något tålamod för patienter med allvarligt självskadebeteende. Man tröttnar på dem helt enkelt. Speciellt inom slutenvården, när jag har skadat mig där har jag blivit bemött med suckar, irritation och ingen plan för hur jag ska undvika det. “Du måste säga till när det blir svårt” har jag nog hört tusentals gånger av skötare när jag varit inlagd. Det har aldrig fungerat för mig vilket har varit väldigt tydligt, så varför har man inte försökt hjälpa mig på något annat sätt?
Jag upplever att det inte finns något intresse för att försöka förstå sig på patienter med självskadebeteende. En gång när en sådan här situation uppkom så blev skötaren riktigt arg på mig. Hon blev arg för att jag skadade mig. Och jag tycker att det känns som något av det första man bör lära sig, givetvis kommer självskador att öka när man blir förnedrad av någon som borde hjälpa en. Många personer som skadar sig behöver trygghet. Närhet. En känsla av förståelse och validering. Jag tror att det hade hjälpt mig mer än att bli förbannad på mig för att jag lider. Och det låter så självklart för mig. Därför förstår jag inte varför psykiatrin har så lite kunskap om mänskligt bemötande och möjligheten att testa olika metoder. Dem metoderna jag upplevt är injektioner, bältning och sura miner. Inte så hjälpsamt.
Många gånger har sjukvården till slut gett upp på självskadepatienter och skickat dem till rättspsykiatrin där dem fått sitta med dömda brottslingar. Hur tusan man tänkte där förstår jag verkligen inte heller. Isolering och straff för varje gång dem skadade sig i en förödande miljö som är till för personer som blivit dömda av staten. Hur? Hur tror man att det skulle hjälpa? När har det hjälpt någon individ någonsin att bli torterad? Det finns mycket funderingar kring detta ämnet och jag hade kunnat skriva och prata om det i timmar för det är något som är riktigt fel med psykiatrin i många fall. Därför vill jag också tipsa om boken “Slutstation rättspsyk” som är skriven av Sofia Åkerman med Thérèse Eriksson (två av grundarna till SHEDO) där dem skriver om självskadepatienter som blivit skickade till rättspsyk. Om hur, varför samt vad dem upplevde där. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag läste den boken men den är så himla bra. Man får följa Sofia och Thérèse kamp mot Socialstyrelsen och riksdagen för att bojkotta detta fruktansvärda beteende. En liten spoiler är att Socialstyrelsen visste vad som pågick, men dem gjorde ingenting
// Nathalie