Ge en gåva När många hör ordet självskadebeteende går tankarna ofta direkt till sådant som syns. Till det fysiska. Till det tydliga. Till det man kan sätta ord på direkt.
Men sanningen är att självskadebeteende kan vara så mycket mer än det.
Ibland syns det inte alls. Ibland handlar det om att gång på gång gå emot sig själv. Att göra sådant som skaver inuti. Att pressa sig själv fast man egentligen inte orkar. Att säga ja fast hela kroppen vill säga nej. Att bära sådant man egentligen inte borde behöva bära. Att leva med stress, oro, ångest eller krav som långsamt bryter ner en inifrån.
Det här gömmer sig ofta mitt i vardagen. Mitt i ansvar, relationer, måsten och förväntningar. Sådant som lätt blir normalt, bara för att det pågår länge. Man vänjer sig. Man tänker att det är så livet fungerar. Man intalar sig att man måste orka lite till, ställa upp lite mer, hålla ihop lite längre. Men bara för att något blivit vardag betyder det inte att det är snällt mot dig.
Det finns så många sätt att svika sig själv på, utan att man ens märker det i stunden. Genom att tysta sina egna behov. Genom att ignorera sina gränser. Genom att göra saker för att andra ska må bra, medan man själv blir allt tröttare på insidan. Genom att fortsätta trots att något inom en viskar att det här inte känns rätt.
Varje gång du går emot dig själv, fast det gör ont inuti, lämnar det spår. Kanske inte på utsidan. Men i känslan. I orken. I hjärtat. I tankarna. Det betyder inte att du är svag. Det betyder inte att du gör fel för att du är en dålig människa. Ofta handlar det om vana. Om rädsla. Om ansvarskänsla. Om att ha lärt sig att andra kommer först. Om att ha glömt bort att man själv också räknas.
Vi behöver bredda bilden. Vi behöver prata mer om det som inte syns. Om det tysta slitaget. Om allt det där som sker inombords när en människa gång på gång väljer bort sig själv. För smärta blir inte mindre verklig bara för att den inte syns utanpå.
Ibland börjar läkning inte med stora förändringar, utan med något mycket stillsammare: att börja lyssna på sig själv igen. Att våga känna efter. Att erkänna att något skaver. Att förstå att ens egna gränser, behov och känslor också har ett värde. Du behöver inte alltid kunna förklara exakt varför något känns fel. Ibland räcker det att det gör det. Och kanske är det där allting börjar. Inte i prestation. Inte i att bita ihop ännu mer. Utan i att sakta, varsamt, sluta svika sig själv.
För mig har den insikten blivit en viktig del av hur jag väljer att leva mitt liv idag. Och det är också därför jag engagerar mig som volontär för Suicide Zero och Föreningen SHEDO. Det kommer inte från teori. Det kommer från erfarenhet. Jag har själv levt ett liv med tungt bagage. Men jag har också lärt mig att även en maskros kan blomma. Vi kan själva skapa det liv vi vill ha – när vi vågar släppa taget om det som en gång bröt ner oss och börja bygga något nytt, utifrån hur vi själva vill leva.
//Sara