Ge en gåva För några månader sedan tatuerade jag ett semikolon med frasen Not today på armen. Ett semikolon används i skrivsammanhang när en skribent kan avsluta en mening med en punkt, men istället väljer att sätta ett semikolon och fortsätta meningen; alltså en metafor för att en människa kan välja att avsluta sitt liv men istället väljer att fortsätta leva. Min tatuering var för mig ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag skulle från och med nu säga Inte idag till suicidala tankar, Inte idag till självskada, Inte idag till destruktiva avsikter. Och om jag tatuerade det på min hud skulle det bli så lätt att påminna mig om mitt ställningstagande, eller?
Tatueringen försatte mig i en kris. Eller, det var inte tatueringen, utan tanken bakom den som överraskade mig med sin kraft. Jag var inte förberedd på att känna så mycket. Det var trots allt en del av mig själv som jag skulle säga nej till. En del av mig själv som inte skulle få existera mer. Den sjuka delen, men ändock en del som hade följt med mig den största delen av mitt liv och som hjälpt mig igenom stormar, eldslågor och allt däremellan.
Texten nedan skrev jag 10 maj som ett försök att samordna mina tankar och känslor som befann sig i något som liknade ett uppror. Nyligen läste jag den och insåg att jag kanske kände sorg. Det nya innebar att jag tog farväl av något gammalt. Ja, så kändes det faktiskt; som att ta farväl.
***
Att välja livet; Att rista in det i min hud. Det är inte fyrverkerier och regnbågar, inte sväva över molnen och inte att skåla med bubbel.
Det är en tryckande känsla. Det är tårar och känslan av att inte få luft. Att kvävas i sin egen ångest och att sjunka ner i mörkret. Det är att vilja dricka en hel flaska sprit och försvinna i dimman. Osynlig. Ouppnåelig.
Att välja livet; Att göra ett ställningstagande. Det är att känna allting på en och samma gång, och att vilja fortsätta känna trots smärtan.
Det är att veta att människor jag bryr mig om kommer att lämna mitt liv, och att jag måste finnas kvar och se på. Det är att säga till mig själv att jag överlever det såsom så många gånger jag har överlevt förut.
Att välja livet; Att acceptera att döden kommer komma till mig på sina egna villkor. Det är vetskapen att jag kan bli gammal, att jag kan bli sjuk och att jag kan förlora den är. Men att finna en värkande acceptans i det.
Det är att gång på gång påminna mig själv om att jag kan läka. Att upprepa det tillräckligt många gånger tills det blir min nya sanning. Och om jag kan läka, kan även världen runtomkring mig göra det. Det behöver jag förstå.
Att välja livet gör mer ont än vad jag hade föreställt mig; Det är en process utan slut. Ja, den insikten är viktig. Jag har lyckats finna den och jag befinner mig mitt i processen, och den kommer att pågå och pågå och pågå …
Det är att ha möjligheten att kunna sätta en punkt och avluta här och nu; men att välja ett semikolon och fortsätta gro. Jag gror. Jag växer så att det gör ont, men jag växer och förvandlas till min egen bättre version.
Att välja livet är att gå sönder och läka; samtidigt och ständigt.
/Shaha