Ge en gåva ”Slappna av, inget är under kontroll” är en fras som faktiskt får mig att slappna av. Den får mig att skratta till och påminner mig om att det faktiskt är så livet är. Därmed inte sagt att jag inte tycker att jag ska sträva efter en viss mån av kontroll, men när jag stressar upp mig har jag lätt att få ångest, tappa tidsuppfattningen och framförallt proportionerna. Så då är det bra med en påminnelse.
Men vem är jag att uttala mig? Jag diagnostiserades som bipolär för tjugo år sedan, jag har varit tvångsintagen fem gånger och tvångsmedicinerad två, under dessa år har jag hunnit gifta mig, skilja mig och gifta mig igen och mina barn har hunnit växa upp och flyga ut. Och om sjukskrivning vs heltidsarbete är något mått på hälsotillstånd så har jag jobbat heltid knappt nitton av dessa år. Men att klara av ett jobb är inte nödvändigtvis det samma som att må bra.
Som bipolär har det för mig mycket handlat om att försöka pendla mellan hypomani och melankoni, istället för mani/psykos och depression. Så visst behöver jag en ganska rejäl dos av självkontroll, där min utmaning har varit att veta när jag behöver gasa respektive bromsa. Det är inte så att det går helt på autopilot efter alla dessa år, men jag tror att min bästa metod är att se till att jag har lite luckor i tillvaron där jag hinner märka av om jag är på väg uppåt eller nedåt. Att vara ganska sträng men ändå förlåtande mot mig själv, så om något inte gått så bra att jag försöker stanna upp och lära mig något av det. Utan att för den skull fastna i grubbleri där jag inbillar mig att jag måste hitta en lösning direkt, mitt i när jag mår som sämst, eller som bäst för den delen. Som bipolär är topparna förrädiska, eftersom jag då känner mig friskare än frisk men tyvärr inte är en bra beslutsfattare.
Sömn är en annan viktig komponent. Jag kommer ihåg hur alla tjatade om vikten av sömn när jag först fick min diagnos, men det kan inte lyftas fram nog. Och rutiner. Det kan också låta tråkigt, men har hjälpt mig så många gånger. När hjärnan är ett stort kaos som definitivt inte går att lita på, då hjälper det mig att gå på autopilot så att hjärnan får en rimlig chans att vila upp sig. Tyvärr verkar det vara oundvikligt att en tur upp i det blå slutar med en nedåtdipp. För mig har det därför framförallt handlat om att få kontroll på topparna, för då försvinner med automatik de värsta dalarna. Men med åren har jag ändå lärt mig att mjuklanda lite bättre, genom att komma ihåg att inte springa ifrån en depression utan låta mig känna lagom doser av känslorna.
Det är ett ständigt parerande, men jag har lagt in luckor i min tillvaro för att veta om det är just gasa eller bromsa som gäller. Eller att bara vara och slappna av för: Relax nothing is under control.
/Betty Blue