Ge en gåva Händerna vandrar genom plaggen på galgarna. Jag stannar upp, läser storleken på lapparna. Märker hur något förändras i kroppen ju högre storlekarna blir. Det knyter sig i magen, en oroskänsla smyger sig på. Jag plockar på mig den storlek jag brukar ha och går mot provrummet.
I provrummet kommer den där välbekanta känslan. Jag känner mig avklädd och blottad fast jag står fullt påklädd. Ljuset är obarmhärtigt, visar varenda liten detalj, varje skavank. Kläderna jag tog på mig i morse, som såg helt okej ut hemma, ser plötsligt fel ut här inne. Det är varmt. Kvavt. Luften känns tung att andas.
Jag klär av mig byxorna och provar de jag tagit med mig. De passar inte. Jag byter till en större storlek men de passar inte heller. Jag går ut igen, plockar en ännu större, känner mig skamsen.
Väl tillbaka i provrummet passar den nya storleken, men det är som att en tsunamivåg av känslor slår in. Den sköljer över mig utan förvarning. Jag kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan, försöker att inte dras ner i de där mörka, destruktiva tankarna som dömer, kritiserar och plockar isär min kropp i delar som aldrig duger.
Mitt i allt detta försöker jag ta ett djupt andetag och påminna mig. Påminna mig om min kropp som bär mig genom livet. Min kropp som orkar, som tar mig framåt varje dag. Den är så mycket mer än en siffra på en lapp i ett provrum.
//Maria