Ge en gåva Julen är på många sätt en fin högtid, men den är också väldigt matfokuserad. Precis som midsommar, påsk och andra tillfällen där maten står i centrum. För mig var det en av de saker som gjorde julen så svår under tiden jag var fast i min ätstörning.
Min ätstörning var som ett konstant brus i huvudet. Ett brus som aldrig tystnade, som alltid ville säga något, kritisera något, styra något. Och kring jul blev volymen uppskruvad till max. Den där kampen som annars pågick i det tysta, mellan mig och min ätstörning, blev plötsligt offentlig. Alla tittade, hade åsikter, tog sig friheter att kommentera vad jag åt, inte åt, ”borde” äta eller ”måste” testa.
Det var också kring jul jag verkligen började se hur ätstört vårt samhälle är; kommentarer om ”bara en till bit”, ”nu har jag ätit för mycket”, ”det där borde jag inte ta”, ”ska du verkligen ha mer?” kom från alla håll. För någon som redan kämpade med sin relation till mat blev det som att gå runt i ett rum där alla högtalarna pep på samma gång.
Jag hade ofta tudelade känslor inför julen. Jag ville så gärna att det skulle vara mysigt, ville orka, ville vara ”som vanligt”. Men samtidigt fanns den där klumpen i magen som växte så fort Kalle Anka tog slut och julbordet stod färdigt.
Det är svårt att tänka tillbaka på den tiden, och samtidigt fylls jag av en otrolig tacksamhet över att vara på andra sidan nu. Att inte längre vakna och somna med samma tankar. Att inte längre känna hur varje minut går åt till att förhandla med sig själv. Att faktiskt kunna se fram emot julen igen, men denna gång på riktigt. Idag får julen vara varm, lugn och kravlös. Maten får vara mat. Kroppen får vara en kropp. Jag får vara jag, utan ett brus som försöker ta över allt utrymme. Jag är tacksam!
//Cassandra