Ge en gåva Så många gånger under tiden när jag mådde som sämst fick jag höra att det var mitt eget ansvar att bli frisk, och att det var jag som var tvungen att rädda mig själv. Jag ville bara gömma mig ännu mer i det sjuka varje gång någon sa att det i slutändan var mitt ansvar att kämpa, mitt ansvar att stå emot självskadeimpulserna och mitt ansvar att använda de strategier jag borde kunna. ”Ingen annan kan bli frisk åt dig”, sa de och jag ville bara fly därifrån. Ansvar, det var ju det som var en av huvudorsakerna till att jag började må dåligt från första början.
Jag vägrade länge inse och acceptera att det var jag som var tvungen att göra jobbet. Istället för att tro på mig själv och bli min egen hjälte så hoppades jag länge på att räddningen skulle komma utifrån. Jag ville så gärna tro att just den där nya samtalskontakten skulle förstå, att just den där nya behandlingen eller medicinen skulle vara den rätta och att om jag bara skadade mig tillräckligt så skulle jag till slut få rätt hjälp. Men ingen annan kan rädda mig om jag inte själv är med och kämpar. Det kan kännas alldeles för svårt, men att det är mitt ansvar betyder inte att jag måste kämpa ensam.
Till en början kan det vara svårt att acceptera det egna ansvaret och att våga tro tillräckligt på sig själv. Jag minns att jag till en början inte var särskilt motiverad när andra försökte hjälpa mig. Eftersom jag hade mått dåligt en längre tid hade jag tappat tron på att det kunde bli bättre, det jag behövde mest från början var därför hjälp med att bygga upp mig själv. När jag så småningom började tro mer på mig själv och kunde se de resurser jag faktiskt hade så vågade jag successivt ta mer ansvar för mitt eget liv.
Jag tvivlar fortfarande på mig själv, men jag har växt mycket i mig själv de senaste åren så jag vet ändå att jag kan klara mer än vad mina dömande och tvivlande tankar säger åt mig. Och nu är jag ändå tacksam att det är just jag som har huvudrollen i mitt eget liv.
/Jenny Wikner