Ge en gåva Mina tidigare erfarenheter av slutenvården är inte den bästa, långa inläggningar, flera gånger på tvång med ständig bevakning i flera veckor. Begränsade utegångar och ibland fick jag inte gå ut alls på flera veckor. Hoppade mellan olika sjukhus och olika avdelningar, var nära att hamna på rättspsyk. Varje dag fick jag möta olika personer, så som sjuksköterskor, skötare och läkare. Jag var inlagd mer eller mindre i ett och ett halv år innan jag kom till ett gruppboende. Under tiden jag bott på boendet har jag åkt in och ut på psyk under ett års tid. Längsta inläggningen då var två månader. Åkte in och ut väldigt ofta under den tiden. Skadade mig ibland väldigt allvarligt. Var liksom så van att alltid vara skyddad mot mig själv som jag blev på sjukhus. Var väldigt jobbigt att åka in och ut på olika avdelningar.
Sen bytte jag öppenvårdsmottagning i juni förra året och fick där med byta från nordvästra psykiatrin till norra. Mottagningen jag går på har ett samarbete med en avdelning där. Jag ville inte alls byta till första början. Tyckte till en början det var jättedåligt. Allt byggde på egentligen ansvar, jag var ju inte alls van vid det. Var ju van att bli beskyddad och inte alls ha särskilt mycket ansvar. Nu fick jag själv ta intiativ om jag mådde dåligt. Ibland skrev de ut mig om jag självskadade för mycket på avdelningen. Vilket på ett sätt gjorde mig upprörd då jag ansåg att de inte hjälpte mig. Insätt nu att de kan hjälpa mig mycket mer om de är på mitt intiativ och helst innan jag skadar mig. De har kortare inläggningar, har vart inlagd högst en vecka åt gången sen maj förra året istället för flera månader som de var förr. Dem har aldrig använt tvång på den avdelningen vilket jag blivit många gånger på andra avdelningen. De har låtit mig träna på eget ansvar vilket faktiskt i längden hjälpt mig. Tror mer på egentligen ansvar än på att sätta extra vak på en person. Det hjälper personen mer på mer lång sikt att ta eget ansvar. Så var det för mig.
Nu har jag självvaldinläggning, de vill säga att jag ringer bara avdelningen om jag mår dåligt och säger att jag vill bli inlagd, de har ett speciellt rum till det. Behöver ej gå via psykakuten. Jag har hand om mina egna mediciner och har inga läkarsamtal. Jag får stödsamtal av skötare/sjuksköterska en till två gånger dagligen. Får högst vara inlagd tre dygn, Max tre gånger i månaden. Detta ska vara innan jag skadar mig, om jag skadat mig får jag gå till psykakuten. Man får inte självskada under självvald inläggning, utan de bygger på eget ansvar. Jag har blivit mycket mer ansvarstagande när de kommer till mitt självskadebeteende på bara några månader. Jag kan säga till när jag mår dåligt. Bara de är ju ett stort framsteg!
Så om ni får möjlighet till självvaldinläggning tycker jag ni ska göra det. För mig har det fungerat utmärkt så det kan ju bli bra. Det blev de tillslut efter många års kämpande för mig.
En dålig erfarenhet kan vändas till en positiv. Så våga söka hjälp gång på gång för någon gång kan man faktiskt få hjälp, stå på er!
/Anneli