Ge en gåva Min historia om att vara anorektiker började när jag gick i högstadiet. Det var nog lite av den mer ”vanliga” varianten. Jag upplevde mig sämre, fulare och mindre duktig än alla andra. Jag kunde inte kontrollerna dessa saker nämnvärt utan upptäckte att det som stod på vågen vad det enda jag kunde kontrollera med min egen makt. Jag började väga mig varje dag, jag tränade nästan varje dag samtidigt som jag drog ner kraftigt på maten. Jag gav mig själv beröm och kände hur mitt självförtroende växte. Jag var aldrig överviktig i den åldern så denna variant av bantning kunde inte göra annat än skada på min kropp vilket jag inte då förstod. Tiden gick och jag skapade mer och mer krav på hur jag skulle äta och leva vilket gjorde mig mer och mer begränsad i livet. Tillslut var det enda jag tänkte på mat och träning i den synpunkten att gå ner i vikt. Ena dagen kunde jag känna min egna bekräftelse i att jag hade gått ner i vikt. Nästa dag tittade man sig i spegeln och grät över den enligt mitt dåvarande synsätt, överviktiga människan som stod framför mig. Inombords skrek jag ju!
Jag hade förföljts av mörka, ångestfyllda tankar en längre tid. Hade blivit lite av en expert på att dölja dem utåt, att undertrycka dem och att förneka dem. Känslan var att leva i en lögn. Ingen skulle få se den mörka sanningen. Jag ville bara vara som alla andra men ändå inte. Jag ville vara duktig, gärna duktigare. Den som klarade lite mer och kan tänja på gränserna till det yttersta av vad kroppen och mentaliteten klarar av. Inget extremt, det finns säkert många människor som klarar en extrem arbetsbelastning. Jag drev mig själv inte bara hårt, jag tvingade också fram en lyckligare sida, en mer högpresterande sida som kanske inte alltid fanns där egentligen. Nedtryckt av mörka tankar tvingade jag mig själv i alla lägen att kämpa vidare.
Jag tror många vill undvika det så kallade ”lagom”. Det är nästan inte ok att vara lagom längre. Idag ska man inte vara lagom snygg, vältränad, duktig osv. Man ska göra karriär, gärna samtidigt som man har familj eller studerar. Man ska vara snygg, social, ruggigt vältränad och ha en allmänt hektiskt fritid. Det är det nya lagom. Man skulle lika gärna kunna avskaffa ordet lagom i och med att betydelsen upplevs innefatta en annan innebörd idag. Andelen människor som drabbas av depressioner, utmattningssyndrom, ätstörningar och andra psykiska sjukdomar stiger hela tiden. Väntetiderna på att få hjälp blir längre.
En annan rädsla av att komma till insikt av man är sjuk, handlar också om att man också kommer till insikt av sina begränsningar, vad man har gjort mot sin kropp och sig själv lik väl rädslan för framtiden. Vid t ex ätstörningar är det inte förrän man kommit till insikt i sin sjukdom som rädslor av hur mycket man skadat sin kropp fysiskt uppkommer. T ex kommer jag att kunna få barn i framtiden? En indikator på den svaga pulsen. Ett hjärtas fortsatta kämpande i att spara på minsta energi och hålla kroppen vid liv kan ge dödsångest samt väcka rädslor men samtidigt inte tillräckligt starkt för att man ska äta upp portionen mat på tallriken.
Jag vet vad det är – självdestruktivitet och självförakt. Att avsky sin kropp, att känna sig ful och värdelös. Jag har skadat min kropp på flera sätt. Sett andra människor skada sin kropp. Men jag tror på att man reser sig igen. Kroppen är stark och med en fantastisk återhämtning. Den behöver bara få tiden att läka sina sår. Kroppen är ärrad, mentalt är man ärrad. Men det kan bli bättre. Jag måste tro att det blir bättre. Som tidigare anorektiker har man gett upp många gånger, fallit tillbaka i gamla mönster men i slutändan har man blivit bra igen. Det är det, målet som räknas. Då betyder inte bakslagen något längre.
Jag tycker inte alltid om min kropp utseendemässigt, men jag försöker intala mig själv att den är stark, fantastisk och bär mig i med- och motgångar.
Mitt sätt att hantera livets svåra stunder är att se livet lite som ett äventyr eller en spännande roman. Romanen kanske till och med inte skulle vara läsvärd om den inte innehöll skildringar mellan gott och ont, lycka och olycka. Men jag vill tro och hoppas att alla romaner slutar lyckligt och att man lär sig mycket på vägen. Allas liv består av motgångar på ett eller annat vis men vi kanske inte alla gånger väljer att framhäva dessa utan målar upp en annan fasad på t ex sociala medier och framhäver de mest positiva samt framgångsrika delarna.
Ta fram din inre roman. Det kan vara så att det är nu du är i den mörka delen av boken. Det är tungt, tufft och ovist om vad som komma skall. Men efter alla dessa mörka delar i romaner kommer det bra stunder. Stunder av glädje och framgång även om det inte alltid känns så. Bryt inte ihop om det blir mörkt och tufft igen. Du kanske till och med närmar dig något riktigt bra som ska hända. Enda sättet för att få reda på det är att läsa vidare i just din roman.