Ge en gåva Depressionerna har alltid smugit sig på som ett stegrande mörker som omsluter mig. Lite mer för varje dag. Med mörkret kom också känslan av att sakta krympa ihop, skrumpna. Allt omkring blev så dovt, lite som när man är under vatten och hör andra prata där ovanför ytan. Att vara under ytan är egentligen en ganska bra beskrivning på hur det känts när jag varit deprimerad. Under ytan är det mörkt, kallt och ensamt. Alla andra är som på avstånd och deras röster hörs som dova mumlanden. Man känner sig naken, avskalad och om man slutar röra sig, ger upp, så sjunker man ännu djupare.
För mig har det handlat om att aldrig sluta kämpa, att aldrig ge upp utan hela tiden sträva mot den sol som jag vet strålar ovan ytan. Tittar jag neråt ser jag botten, men väljer jag att titta upp kan jag ana ljuset, jag kan se vart de dova rösterna kommer ifrån och ana livet. Det är dit jag vill och det är dit jag måste sträva.
Det har handlat om att finna kraft i sådant jag mår bra av, sådant som ger mig återhämtning. Kanske sömn och vila, en målarbok och några pennor, en film på reapeat, en kram eller flera.
Det har handlat om att bryta sig igenom mörkret, tillåta solen att tränga igenom det svarta som omslutit mig.
Det har också handlat om att göra det här trots rädsla, trots ångest och trots en orkeslöshet som inte riktigt går att beskriva.
Med tiden har jag också lärt mig mer om hur jag själv fungerar vilket ger mig möjlighet att tidigt uppmärksamma tecken på att jag är på väg att bli deprimerad. I och med det kan jag förebygga och, i bästa fall, förhindra en depression.
Jag har också lärt mig vad som fungerar och inte fungerar om jag ändå hamnar där, under ytan. Idag vet jag men innan jag visste fick jag utforska vad som kunde hjälpa och vad som snarare stjälpte. Vilka människor ger mig energi och vilka tar? Vad behöver jag mer av i vardagen och vad behöver jag plocka bort just nu? Behöver jag ta hjälp utifrån? Osv.
Viktigast för min del är att inte tappa hoppet om och tron på att jag kommer att må bättre igen. Hamnar jag i depression påminner jag mig själv flera gånger om dagen om att mitt mående är tillfälligt och övergående och att jag kommer att ta mig upp över ytan igen, precis som tidigare. Den vetskapen bär mig ganska stadigt igenom det hela faktiskt – upp, igenom och över ytan.
Pia Ejeklint