Ge en gåva Jag sitter i bottnen på en burk. En glasburk, så att andra kan se in och se att jag är där. Men av någon anledning verkar jag ha förlorat förmågan att se ut. Jag ser ner i mina händer. Någon mörk och oljig gegga smutsar mina handflator. Jag torkar handflatorna i mina kläder, men geggan kommer tillbaka om och om igen, och nu är jag täckt med geggan, över mina kläder, över mina lår och vader, i ansiktet och under fötterna! BORT, bort med dig nu! Så jag försöker skrämma bort smutsen. Skada bort den. Men det enda som rinner ur mina sår är mer svärta. Och jag inser att allting har bara varit mina inre demoner hela tiden. Dumma, dumma jag. Jag reser mig upp, och försöker klättra för glasväggarna. Försöker ta mig ut innan jag har drunknat i min inre röra. Jag glider ner. Faller, om och om igen.
Så känns det att vara djupt inne i en depression. Men den här berättelsen är en positiv berättelse. Den handlar om när någon kastade ner ett rep, och dumma jag var smart nog för att hålla i repet och låta sig dras upp ur burken.
Jag hade varit långtidsinlagd på en psykiatrisk avdelning och hade börjat känna att jag aldrig skulle bli utskriven. Då fick jag en ny rumskamrat. Jag kallar henne för Hon. Hon var snäll, omtänksam och mycket ångestfylld. När jag som vanligt satte mig avsides på lunchen, kom Hon och satte sig bredvid och började prata med mig. Sedan kom han, som jag kallar för Han, och satte sig vid samma bord. Jag förstod att de redan hade pratat en del med varandra på avdelningen. Men nu satt de och pratade med mig. De tog in mig i deras gemenskap och de kommande dagarna pratade vi om allt möjligt. Det kändes otvunget. Kanske för att vi delade samma smärta. När någon av oss hade en av sina mörkare stunder, satt de andra bredvid och lät stunden sjunga sin egen sång. Utan att försöka stoppa utloppet för känslorna, utan att försöka mildra dem, utan att försöka låtsas förstå. För att för det mesta förstod vi inte. Så mycket förstod vi, och det fanns en sådan tröst i det.
De började prata om yoga, och jag berättade om mina kombinerade yoga- och andningsövningar. Han och Hon ville att jag skulle visa. Kunde jag ge någon något? Jag visade. Ett av de gladaste minnena från den tiden är när jag var i hans rum för att vi skulle yoga. Personalen jagade ut mig och vi skrattade ihjäl oss för att vi visste att jag inte fick vara där inne. Jag tror det var första gången under min inläggning som jag skrattade på riktigt. Vi löste situationen genom att öppna dörren till hans rum och lägga min yogamatta i dörröppningen så att halva mattan var inne i hans rum och andra halvan var ute i korridoren. Jag satt på delen som låg utanför rummet, och Han satt på sin matta inne i rummet. Vi stängde av omgivningen och andades oss ut ur depressionen.
Andas sig ur en depression? Är det ens möjligt? Det tror jag inte, men jag tror starkt på att det kan vara en del i ett större arbete. Jag kan inte påstå att jag helt och hållet förstår vad som hände då, men jag vet att det är först när Hon och Han kom till avdelningen som jag började prata och bearbeta. Först då började jag känna något annat än ångest igen. Det kanske var samhörigheten. Att vi delade något som var större än oss alla. Det kanske var omtänksamheten. Det kanske handlade om att det fanns dessa människor som trodde på att jag kunde blir bättre, och då började jag också tro på det.
Ibland räcker inte den egna kraften till, och det är helt okej. Vi människor laddar också ur och kan behöva hjälp utifrån för att orka mer. Jag tog tag i ett rep som visade sig vara en livlina. En livlina i ordets alla bemärkelser. När vi skrevs ut, samma dag alla tre, fällde vi tårar och lovade att hålla kontakten. Totala främlingar som inte var främlingar längre.
PS personalen möblerade om i det så kallade besöksrummet så att vi kunde ha våra yogamattor där inne och få yoga i lugn. Den gesten gjorde massor, tack igen DS.
/Shaha