Ge en gåva Hur förklarar man det som saknar ord? Hur hittar man ord för det ordlösa? Hur beskriver man det som gör så ont, det som är svart och trassligt långt inuti, som snärjer en med sina trådar tills man inte kan andas? Hur förklarar man?
För det syns inte utanpå. Det syns inte. Och då är det som om det inte finns.
Jag har alltid fått lära mig att det vikigaste är att fungera. Allt ska vara som vanligt. Man måste fungera. Vara glad. Det får inte synas, det får inte märkas – det är lika med livsfara. Jag har blivit så bra på det att jag lurar mig själv, säger åt mig själv att det där svarta trassiliga – det mörka, sorgsna inuti, inte finns. För det får inte finnas. Och jag har blivit expert på att göra allt det jag borde göra, det jag vill göra. Kanske har det varit en hjälp, men det har också stått i vägen. För jag är inte hel, och det går inte bli hel om man hela tiden springer och aldrig stannar upp.
Jag har delat mig själv itu, förbjudit de delar av mig som inte får finnas, och det går inte att leva som en halv människa. Jag tänker inte leva längre som en halv människa. Nu måste jag bli hel. Och första steget är att våga se det där mörka som jag gömmer, våga möta det trasiga och låta det få finnas. Efter ett tag blir det inte lika farligt då, det stryper en inte mer, till slut behöver man inte göra allt i sin makt för att fly från det, istället kan man låta det få finnas.
Det är i alla fall vad jag säger till mig själv. Varje dag.
Jag möter min egen avvaktande blick i spegeln. Varje dag är en kamp att inte fly på de sätt jag flytt så länge. De enklaste, mest vardagliga saker som de flesta gör utan att tänka på, måste jag lämpa för att klara.
Jo, jag får äta idag. Jag ska äta. Varje tugga är en kamp.
När de svåra känslorna kommer vill jag stänga ned dem, fly från dem, skada mig själv – göra allt jag kan för att trycka undan det som inte får finnas. Istället över jag mig på att vara kvar, små, små stunder i taget. Även om varje andetag skär i strupen.
Jag får syn på min egen siluett i spegeln, eller kanske i ett skyltfönster på stan, och blir äcklad av mig själv. Ser ju att jag tynat bort, blivit till ingenting. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag måste tillbaka till livet.
En ny morgon. Idag måste jag äta. En frukost. En tugga.
Idag får jag finnas. Jag ska inte fly mer.
Det har tagit mig en livstid men jag är äntligen på en plats där jag kan stanna upp, i alla fall små stunder i taget. Jag kan se solljuset genom fönstret. Försöker vara i det som är fint och betyder något. Försöker bli vän med mig själv, min kropp som jag hatat bara för att den finns. Jag har alltid känt att det är kroppens fel, för det som är trasigt bor i min kropp, och jag hatar det. Det är ju det som inte får finnas. Men jag vet ju att det inte stämmer. Jag vill bara ha någon att skylla på, det känns bättre då. Bara för att jag inte kan lägga skulden där den hör hemma, det är så mycket lättare att lägga det på mig själv. Då har jag kontroll.
Nu måste jag släppa den kontrollen för nu vill jag leva.
Ingen mer flykt. Jag måste bomma igen alla flyktvägar. Jag ska inte skada mig själv mer. Jag får finnas.
En ny dag. Idag ska jag äta. Idag får jag finnas. Idag ska jag möta solen som kikar fram mellan hustaken.
Möter min egen blick i spegeln och viker inte undan. Jag tar ett skälvande steg framåt.
/Agnes
