Ge en gåva Jag är inte så gammal (25år) men en kväll häromdagen lade jag märke till att jag har fler rynkor på händerna än vad jag trott. Mina första tankar var Herregud! Det ser ju fruktansvärt ut. Nu lever jag också med dysformi som påverkar mitt sätt att se på min kropp så enligt dem i min närhet kunde dem inte se någon skillnad. (Kan ha att göra med att ingen fokuserar på en annan persons händer, haha)
Jag tänkte att varför ser det ut såhär? Vart kommer strecken i min hand ifrån? Jag kunde inte få grepp om det. Bara ändlösa tankar om ordet varför.
Tills jag inser att jag använder mina händer konstant och har gjort dem senaste 25 åren.
Dem har varit med om mycket. Mina händer har burit tunga skivstänger, hållit min kroppsvikt när jag stått på händer eller hjulat. Dem har hållit i ett tennisrack i flera år. Tagit emot på asfalten när jag ramlat med cykeln. Burit mina älskade husdjur jag hade i min uppväxt. Hållit hand med personer jag älskar. Hjälp mig flytta solstolen ifrån skuggan utomlands för att sedan låta mig simma i medelhavet. Gjort så att jag har kunnat måla och färglägga. Men det viktigaste av allt; gett mig möjligheten till att kunna uttrycka mig i skrift. Att kunna skriva vilket är något jag älskat sedan jag varit liten. Hjälpt mig att skriva noveller, krönikor och skriva av mig om mina känslor och diverse saker. Helt plötsligt känns inte dem där rynkorna så viktiga längre.
/Nathalie