Ge en gåva Min kropp är sliten, min hjärna är trött, mitt hjärta slår fort och min själ är trasig. Dålig kondition, depression, ångest och blivit sviken. Jag vill inte leva längre. Orkar inte hela tiden kämpa i motvind och för mig själv som jag dessutom tappat bort. Jag har acceptetat att det är okey att ha tunga dagar eller en vecka ibland med destruktiva tankar men jag vill inte dö för de och vet att om jag bara lyssnar på kroppen och vilar så blir de bättre. Att inte agera på tankarna, de är bara tankar.
Ingen vill hjälpa mig. Jag är för ”frisk” för något stöd inom psykiatrin och vårdcentralen säger att jag är för komplex och hänvisar till psykiatrin. Så hamnar jag mittemellan, vet inte vart jag ska vända mig eller vem jag ska tro på. Nu har jag igen bytit vårdcentralen och träffar en ny kontakt som är bra och som inte är rädd för att jobba med mig. Hon ger mig ett nytt hop. Jag får något att jobba med efter varje gång vi setts.
Jag har börjat döstädat, sorterat och kastat saker. Jag har skrivit klart de vita arkivet, en framtidsfullmakt och ett testamente. De ligger i ett brandsäkert värdeskåp, ett svart skåp med kod och nyckel. De står i min lägenhets mörkaste vrå, under min sängen. Har även skrivit ett kort brev till mina döttrar. Men så vakna jag en morgon och kännde att NÄ! de är inte min tur nu, jag ska leva! De känns ändå bra att ha dokumenten i ordning för framtiden långt borta. Men nu börjar jag mitt nya liv.
Jag känner mig apatisk till allt och sover mycket, vill inte äta men hetsäter ofta istället. Försöker jobbar 50% då med ångest och sätter upp en fasad och försöker vara en övertrevlig kollega men hatar att vara där. Blir typ mobbad av en kollega, de är så tungt. Mår så dåligt ibland både på jobbet och hemma. Min kropp och mitt huvud behöver extremt mycket återhämtning nu så nu är de ”good enough” som gäller här hemma. Vilket innebär bl.a enkel mat, tvätt och städ får vänta och hellst bara en om möjligt ibland två aktiviteter per dag. Och vila/sova!
Hittar ingen återhämtning, har inget liv. Vet inte vem jag är längre, känner mig som en blöt fläck. Det finns inget, huvudet är tomt och kroppen difust lugn. Jag vill inte leva längre men kan inte lämna min dotter. Min älskade dotter. Är de äns rättvist? Har hon de bättre utan eller med sin mamma? Orkar ju inte med alla aktiviteter och upprätthålla alla rutiner. Hon mår nog bättre av att leva på ett ställe utan varannan vecka boende och utan en sjuk mamma. Jag går korta promenader. Tittar på tv och serier med min dotter och ytterst lite träning som utförs hemma inform av hopprep och ett par styrkeövningar utan vikter. Älskar min dotter över allt och skulle gå genom eld för henne. Hjärnspöken bråkar med mig och jag får kämpa emot. Jag försöker tänka att jag är en bra mamma och ska finnas för min dotter många år till. Vill så gärna bli mormor en dag i framtiden.
Hatar skilsmässan, den förstörde allt. Mitt ex., hennes pappa har förstört mitt liv eller vårat eller ja allas liv utom sitt eget, han är bara manipulativ och egoistisk. Vet inte hur jag ska vända allt negativa till något positivt, har tappat bort mig själv. Jo jag kämpar med att acceptera honom som han är. De behöver inte betyda att jag tycker om de han gör. Jag låter han vara manipulativ och har så lite kontakt med honom som möjligt. När jag måste ha kontakt med honom är jag så rak och kort jag kan i min text och skriver korta meddelande. Han ska inte längre få styra mitt liv. Jag äger mitt liv och mina känslor och ingen annan.
Kan inte hitta vem jag är utan psykiskt ohälsa. Orkar inte stötta min dotter. Jag vill inte leva längre… jag är klar, helt slut och min själ är trasig och min kropp är tung. Kanske inte varje vecka men ibland kommer jag på något som jag tycker om att göra. Kan vara gå en promenad i skogen eller laga en god maträtt till mig själv. En gofka och ett bra samtal med min vän eller dotter.
Hur hittar folk tillbaka och vem hjälper och stödjer dem på vägen? Jag har vågat prova något nytt. En man som jag går till ibland och får massage, så skönt för alla spända muskler. Han har gått en utbildning i våras och ger nu även hypoterapi. Å hypoterapi det var nog grejen för mig. Att riktigt avslappnad och kan prata om svåra ämnen eller situationer från mitt förflutna. Och att få försöka väcka liv i mina positiva känslor.
Hur vågar jag tro på en framtid med mindre psykiskt ohälsa? Sakta sakta med väldigt små steg går de framåt. Viktigt att inte lyssna för mycket på hjärnspöken när de kommer och ta en dag i taget. Kanske kan hoppet återvända? Ja hoppet återvänder och idag lever jag ett stabilare liv. Jobb, återhämtning och regelbunden mat och sömn.
//Veronica