Ge en gåva När ska det vara nog för mig? När ska det räcka? Jag är rädd att de aldrig kommer vara nog. Att jag aldrig blir klar. Att det inte kommer att räcka. När det var som värst så vet jag några fåtal gånger jag tänkte “nej nu räcker det” men ändå fortsatte jag. Men det var längesedan jag fick nog.
Jag kan inte leva utan mitt självskadande. Men jag kan inte heller leva med det. Så jag står i mitten och försöker hitta något mellanläge. Men det finns inga mellanlägen i självskadebeteende. Det går inte att förhandla gällande det. “Om jag bara gör det ibland då” eller “Om jag inte gör det så allvarligt då” går inte. En alkoholist kan inte bara dricka “ibland”. Det måste liksom vara slut.
Synen på vad som är “allvarligt” och vad som är “bara ibland” är annorlunda för en frisk person anser att det är allvarligt att ens skada sig överhuvudtaget. För mig är det inget allvar om jag inte behöver vård. Och alla skräckhistorier skrämmer inte mig för det kommer ju inte hända mig. Jag har överlevt så mycket fysiskt att de känns som att jag är odödlig. Jag borde varit död för länge sedan och jag har inget svar på hur min kropp pallat med. “Det kommer att komma en dag då din kropp inte orkar mer” sade Christa en gång. Och jag undrar bara varför den orkar. Varför ger den inte upp? Jag har gett den tusen tillfällen men ändå gång efter gång så fortsätter den kämpa. Mitt trasiga hjärta och min ihåliga själ.