Ge en gåva Som jag skrev tidigare i min presentation om mig själv och mina erfarenheter med ohälsa så började jag att må dåligt redan som barn. Jag visste då inte innebörden av att må dåligt men jag kände att det var något med mig som inte stod rätt till. När jag sedan började få hjälp från psykiatrin i tonåren så var ett återkommande ämne på terapin att jag ”föddes med en inre sårbarhet” och att jag kommer lära mig att kunna hantera hinder som kommer i livet av att leva med det och tillslut kunna omfamna min känslighet och göra något bra ut av den.
Jag började gå terapeutiska och medicinska behandlingar för att kunna bli frisk men insåg senare att det inte riktigt var så enkelt. Jag hade förväntat mig att mina symtom på psykisk ohälsa skulle försvinna för det var det jag såg som någon som var frisk. Ju mer kunskap jag fick om mina diagnoser och sätt att fungera som människa så förstod jag att detta kunde vara kroniskt. När jag för första gången insåg detta så föll jag in i mörkret ganska snabbt igen. Jag var ledsen, arg och förtvivlad i total sorg. Frustrationen växte ännu starkare när jag sedan skulle komma ut i samhället efter en lång period av ohälsa. Jag kände mig som svarta fåret i de flesta sociala sammanhang jag kom in i. Ännu en påminnelse hur utanför jag kände mig med mina jämnåriga som barn och ungdom.
Idag har jag accepterat att jag kommer att leva med en funktionsnedsättning livet ut men att jag inte behöver klassas som sjuk för det. Jag är dock mer benägen av att falla tillbaka i ohälsa eftersom jag har mina sårbarheter. Tack vare mycket terapi genom åren så har jag en god självinsikt. Jag är väl medveten om mina styrkor samt svagheter. Jag känner mig stark, kapabel och vet nu hur jag ska göra om det krisar sig i livet.
Jag är frisk och sjuk ibland men jag reser mig alltid upp tillslut.
Frivilliga kramar till er
Alvida