Kära lilla barn

Kära lilla barn, Jag vet varför tårarna rinner ner på dina kinder när du ligger där i sängen i väntan på sömnen. Just nu förstår du kanske inte varför. Du känner förtvivlan. Vad är det för vaggande oroskänsla du känner inom dig, undrar du. Inte är väl du olycklig? Du vet inte hur det känns att vara övergiven, fysisk skadad, hungrig eller kall. Du har ju ett tak över huvudet, mat på bordet, en stor familj och pengar att spendera. Du har ingen anledning till att ligga där ihopkrupen i gråtens famn. Men kära lilla barn, bli nu inte chockad när jag berättar för dig att du är olycklig och du har all rätt i världen att vara det. Din olycka må vara osynlig för världen men det gör inte att den inte existerar för dig. Det du känner där du ligger just nu är olycka, kära lilla barn.

Tillåt mig att guida dig igenom morgondagen, men var beredd på att se den där perfekta världen som alla tror du har, fallera. Du kommer vakna på en blöt kudde från nattens tårar. Du kommer att ställa dig där framför spegeln och klä på dig de kläder som din mamma har bestämt att du ska bära, samtidigt som du kritiskt granskar dig själv. Du stirrar på din nakna hud. En tanke susar förbi, varför duger inte jag? Du vänder snabbt bort blicken och beger dig mot köket. Där sitter din bror i tystheten medan din mamma redan är i fullgång med att skrika av en ilska du inte förstår. Du tar en skål med flingor som du ändå kommer kasta efter bara någon tugga. Du viskar till din bror att han inte ska bry sig om mamma. Hon är arg för ingenting. Han har inte gjort något fel. Du tittar efter din pappa innan du kommer på att han redan är på sitt andra hem, jobbet. Du suckar och ber din mamma att sänka rösten. Ouch. Den skrikande rösten riktas mot dig och avfyrar en rädsla utan dess like. Du blir liten, svag och obetydlig. Du stirrar ner på dina händer som desperat kramar om varandra medan du låter skriken överväldiga dig. Dumma mig, tänker du. Varför sa du något när du vet hur det slutat? Kära lilla barn, du bara precis det, ett barn. Du ska inte behöva utstå skriken och den försvarslösa känslan. Du ska inte behöva beskydda dig själv från dina tänkta beskyddare.

Du kommer efter promenaden till skolan i god tid, med den där klumpen i magen. Du intar din plats längst fram i klassrummet medan resterande elever stormar rummet med skratt. En person ber om att få låna en penna som du utan motstånd ger trots att du vet att du aldrig kommer få tillbaka den igen. Du är van. Du är van vid att bli utnyttjad. Denna dag får du tillbaka två resultat från prov du har haft. Du minns hur du la ner all din tid på att plugga införa dem. Du valde bort klassens fester och ungdomens misstag för att plugga inför dem. Eller ja, du hade väl inte så många val egentligen. Högsta betyg på ett av proven. Puh. Lugnet före stormen. Endast väl godkänt på det andra provet. Nej. En tung sten sjunker inom dig till berget av besvikelse. Det blir rast och du gömmer dig på toaletten medan tårarna börjar bildas i dina blåa ögon. Du torkar bort dem med din koftärm precis innan de hinner förstöra ditt smink som döljer din operfekta hy. Du drar av dig koftan, som du egentligen hatar, likt ett plåster innan du möter världen igen. Elever frågar varför du är så tyst medan du går med snabba steg förbi dem. Tysta plugghäst, ekar det. Du vill säga emot men du vågar inte. Du är för rädd för att säga fel ord och bli attackerad. Du är försvarslös.

Efter ett par långsamma timmar lämnar du den gråa skolbyggnaden och beger dig mot den obligatoriska släktfesten. Du möter upp dina föräldrar som snabbt ger dig en blick om att ta på dig den där nedrans koftan. Men du gör som de säger, som alltid. När dörren öppnas flyger dina mungipor upp i ett leende. Kära lilla barn, du skulle kunna vara skådespelare. Stämningen är stel. Alla följer manuset till punkt och prickat. Det är som en föreställning, en ganska bisarr sådan. Du pratar när du förväntas prata, skrattar när det ska skrattas och rör dig så försiktigt du bara kan. Ett litet misstag, ett fel ord eller rörelse, eller suck eller ett fel andetag och hela din värld kan rasa samman. Kärleken människorna där har för dig sjunker och fördomarna stiger om du gör ett litet fel. Du har lärt dig det efter alla år. Och trots att du tycker att det är så sjukt som det faktiskt är så är det din vardag. Du är en fånge. Ja, kära lilla barn, det är vad du är. Hur gick det på proven? Nej. Frågan du fruktade. Du är tyst tillräckligt länge för att bli till ett besvär i deras ögon. Sedan yttrar du sanningen, för du kan inte göra något annat. Du har en pistol mot ditt huvud som kommer avfyras oavsett vad du gör. Du har ingenstans att fly. Och du vet det så väl. Rädslan är tillbaka. Dumma mig, tänker du. En tung suck och uppmärksamheten vänds bort från dig. Du har precis förlorat en del av den där villkorliga kärleken du så desperat jagar. Kära lilla barn, det är förståeligt att du vill bli älskad, framförallt av din egen familj. Du gör vad som helst för att bli det, även om det innebär att offra din egen lycka.

Du kommer komma hem på kvällen till din tomma säng. Din mamma kommer skrika lite till och du kommer försvara din bror medan din pappa tittar bort. Du kommer kanske även få ett slag, men som du vet så kommer det inte att lämna något märke. Nej. Då skulle ju hela den perfekta fasaden att spricka. Och även om det skulle bli ett märke så hade du döljt det så som du döljer dina tårar. Inte kan du göra din familj, arg, besviken, ledsen eller splittrad för att rädda dig själv? Innan du lägger ditt tunga huvud på din kudde kommer du sitta på badrumsgolvet, låta smärtan pulsera och tårarna rinna. Detta är vad du förtjänar, tänker du. Här får du för att du stod upp mot din mamma, har en tjock kropp, misslyckades på provet, är tystlåten, inte har några vänner, inte svarar tillräckligt snabbt eller bar den där koftan. Här får du ditt operfekta och oälskade lilla barn.

Kära lilla barn, detta är din verklighet. Jag vet att du nu förstår varför du är olycklig och gråter på kvällarna när ingen ser dig. Vem skulle inte göra det om en levde i en otrygg och kontrollerad miljö, ständigt under hot om att inte bli älskad? Det är väl därför du dagdrömmer om frihet. Du flyr ofta i tankarna till en framtid där du är vem du vill och gör vad du vill. Den drömmer om frihet håller dig vid liv. Du skulle bli förstörds om du fick veta att det är en frihet som du inte kommer att få inom den närmsta framtiden. Istället kommer du få genomlida fler skrik, krav, misslyckanden, svält, självhat, ensamhet, tårar, sår på din kropp, mörker och slutligen nästan döden. Ditt helvete kommer inte vara över imorgon eller ens dagen efter det.

Din familj kommer inte sluta kontrollera dig och du kommer inte kunna sluta lyda för du kräver den där kärleken. Du kommer inte sluta finna fel hos dig själv för dina brister är det enda som bekräftas. Du kommer inte sluta skada dig själv förrän du ser döden i ögonen. Du kommer inte bli fri. Än. Men en dag kommer du finna en styrka inom dig som kommer driva dig till att göra revolution, så som människor tillslut gör i diktaturer. Du kommer börja säga ”nej”. Du kommer börja känna ilskan du har försökt begrava. Du kommer få mer kontroll och därav börja äta igen. Du kommer fatta beslut som gynnar dig, och bara dig. Du kommer bryta kontakten men människor som skadar dig. Du kommer lära dig att ignorera mammas skrik och pappas frånvaro. Du kommer avsäga dig ansvaret som beskyddare. Du kommer kunna göra misstag för att lära dig av dem. Du kommer älska och bli älskad på icke destruktiva sätt. Du kommer tillåta dig själv att känna känslor. Du kommer vara operfekt, mänsklig. Och människor kommer bli besvikna och kanske även älska dig mindre. Men det kommer inte att spela någon roll i slutändan. Den där villkorliga kärleken du känner till är inte riktig kärlek. Kärlek är ovillkorlig. Och den enda viktiga kärleken i ditt liv kommer vara kärleken till dig själv.

Ja, kära lilla barn, du kommer få utstå mer än du redan har genomlidit. Du kommer växa upp med ett sjukt behov av att göra andra människor till lags. Du kommer växa upp med en rädsla för misstag. Du kommer växa upp till en tystlåten person. Du kommer växa upp med en negativ människo- och världssyn. Du kommer växa upp med en stark fruktan för konflikter i alla dess former. Du kommer växa upp med ett hat, samtidigt som ett behov, av kärlek. Allt detta kommer vara jobbigt. Det kommer nästan att döda dig. Men det är sista delen i din revolution. När du har sörjt dina bestulna 20 år, bearbetat ditt förflutna och fått ett nytt tankesätt, ja, då kommer du bli fri. Kära lilla barn, du kommer bli fri. Du kommer överleva.

Nu tänker du väl, hur kan jag veta allt detta? Kära lilla barn, det är för att jag är du i framtiden. Ja, du läste rätt. Du kommer att ha en framtid. Du kommer att överleva. Du kommer genomlida saker som inget barn ska behöva genomlida, men du kommer klara det. Varför? Jo, för att kära lilla barn, du har dig själv. Du är stark. Du är smart. Du är din egna beskyddare. Du kommer att rädda dig själv. Det må vara svårt att tro på nu när tårarna rinner som en flod, men det är framtiden. Du kommer bli fri. Men du måste kämpa för den friheten. Du kommer att få ärr på både kropp och psyke. Du kommer att överväga att ge upp. Men det viktigaste är att du aldrig kommer att ge upp. Du kommer fortsätta kämpa. Och för det vill jag tacka dig.

Så kära lilla barn, nu när jag har tala om allt detta för dig, kan du då lova att aldrig ge upp? Snälla. Kämpa. För din frihet. Och den kommer. Jag lovar. Sluta aldrig dagdrömma om en bättre värld. Sluta aldrig att känna dina känslor. Sluta aldrig att vara dig själv. Sluta aldrig att kämpa. Du kommer klara det. Kära lilla barn, din frihet kommer. All ovillkorlig kärlek till dig,

Ciara Grace.