Ge en gåva När jag var tonåring så fick jag anorexia och bulimi. Jag var 15 år och hade hållit mitt beteende gömt för min familj i 3 år. När jag var 14 år kom pappa på mig att jag inte åt och att jag kompenserade för det jag hade ätit. Bemötandet från honom var ilska, men nog i grund och botten rädsla. Problemet var att han inte tog tag i det. Jag sade att jag skulle sluta och sedan var det slutpratat om det. Jag är fortfarande fundersam i hur han trodde att jag kunde sluta med ett sådant beteende själv.
Men så kom det en dag där jag fick nog. Jag fick nog av alla lögner och att behöva smyga hela tiden. Med vad jag åt, inte åt, hur mycket jag tränade etc. Jag stod inte ut längre. Jag orkade inte ljuga för pappa flera gånger om dagen som jag redan hade gjort i 3 år. Vi var mitt i ett bråk när jag slänger ur mig “Tror du verkligen att jag slutade med mina beteenden för två år sen?” I total panik grät jag och skakade av rädsla. Tankarna sade “Varför berättade du någonting!? Nu kan du aldrig vara självdestruktiv i fred!” Jag kommer nog aldrig glömma pappas blick när jag berättade för honom.
Jag började snabbt gå hos BUP för att göra utredning samt träffa kurator. Jag grät i väntrummet varje gång jag var där för jag kunde inte förstå att det var min verklighet. Jag tyckte inte jag var smal nog för att ha ätstörningar.
Kuratorn jag träffade blev en speciell person för mig och är det fortfarande. Hon var en ängel från ovan. För första gången i mitt liv blev jag lyssnad på och validerad. Hon såg mig. Hon såg mitt lidande. Hon höll min hand och kramade mig när jag grät så mycket att jag inte fick luft. Jag fann trygghet i henne direkt. Jag växte inte upp med en modersgestalt så att få träffa en person som välkomnar en med öppna armar så kastar man sig i dem. Fina fina Marie. Hon ligger mig varmt om hjärtat.
Jag gick på BUP i 2,5 år för att sedan slussas till vårdcentralen när jag blev 18 år. Jag var långt ifrån frisk. När jag kom till vårdcentralen fick jag börja hos en kurator där som inte hade erfarenhet av ätstörningar. Jag klickade inte alls med henne och slutade efter några gånger. Eftersom jag var myndig var det ingen som kunde tvinga mig till vård så jag fortsatte i mina gamla spår. Att förlora relationen med Marie tog så enormt mycket på mig. Ännu en gång var jag ensam, precis som jag hade varit hela min uppväxt.
Dem kommande åren gjorde jag halvhjärtade försök i att bli bättre. Men det blev aldrig bättre. Jag var fast i cirklar av självhat, hetsätning, hetsträning och svält. Jag kunde inte bryta mig loss från mina beteenden för dem var så djupt rotade i mig, jag hade hållit fast i dem sedan jag var 13 år. Det kvittade vad jag gjorde för jag kände mig alltid störst i världen i min kropp. Om jag gick upp eller ner i vikt spelade ingen roll, känslan av att äcklas av min kropp försvann aldrig. Jag har fortfarande svårigheter att tolka hur min kropp ser ut. Egentligen har jag nog ingen aning hur jag ser ut. Dysforin sitter djupt i mitt huvud.
Anorexin var (och är) ett monster. Den livnärde sig på mina sårbarheter och det blev en slags psykisk misshandel av dem tankarna. Sjukdomen tryckte ner mig i avgrunden med ord jag själv aldrig skulle kalla någon. Det var som att bli spottad på. Dag ut och dag in. Jag hade mardrömmar om mat och kunde vakna upp i total skräck för jag trodde att jag hade ätit.
En dag stod jag och kollade mig i spegeln. Jag tänkte att antingen så ger jag det en ärlig chans att försöka bli frisk eller så avslutar jag mitt liv här och nu. Jag valde det första. Jag visste om att det skulle bli ett helvete att gå igenom men jag hade ett litet hopp om att det skulle bli bättre. Det måste bli bättre. Det räcker nu.
Jag hade två grundregler för mig själv. 1 Det får ta den tid det tar, jag kan inte stressa fram ett bättre mående och 2 Jag ger mig inte även när jag får återfall. Det var också viktigt för mig att inse att det kommer ske återfall. Jag trodde inte för en sekund att jag skulle bli frisk utan återfall. Men jag bestämde mig för att det är okej när det händer. Jag skall inte trycka ner mig själv om det sker.
Att försöka bli frisk är ett konstant arbete, man måste välja friskheten varje dag. Flera gånger om dagen. Ibland tusen gånger om dagen. Men desto bättre jag blev desto mindre behövde jag ta konstanta beslut. Jag behövde inte tänka igenom om jag skulle äta ett mellanmål utan det blev självklart.
Det jobbigaste för mig har varit de konstanta självhat tankarna som försökt hindrat mig från att bli bättre. Jag har fortfarande dem tankarna men skillnaden nu är att jag kan välja att lyssna på dem eller inte. Vissa dagar och vissa tankar är jobbigare än andra. Vissa perioder är jobbigare. Men jag kommer alltid till samma beslut: jag vill inte falla tillbaka i träsket. Jag har gjort mitt där. Det räcker nu.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli frisk från anorexi monstret. Jag hade fel. Och jag är så jäkla glad att jag hade fel.
/ Nathalie