Ge en gåva Ibland tycker jag att saker är konstiga, som om jag står utanför och tittar in. Jag vet om att jag inte är ensam i att känna detta utan finns flera som känner som mig. Så vart är alla då? En som pratar om psykisk ohälsa är Mia Skäringer, hon är en pärla av rang. Varför skriver jag pärla och inte typ något annat coolt material? Jo, men det ska jag berätta för dig, för att äkta pärlor som skiner, blänker och försöker du bita igenom den ja det är större chans att du biter sönder en tand än att du tar dig igenom pärlan eller ens gör en repa på den. Därför väljer jag det ordet.
Det var ett inlägg som hon skrev på Instagram som jag kände gick rätt in i mitt väsen. I stora drag handlade de inlägget om att ska man verkligen gå runt med känslorna på utsidan av kroppen, eller ska man lida i ensamhet? Det är ju en rätt relevant fråga om man ser hur samhället ser ut? När man ställer frågan “Hur mår du idag?” vill man verkligen veta hur den andra mår eller säger man det för att det är det som är den sociala normen? Sen om man vänder på det… ”Jo men det är lugnt, det rullar på” fast det man egentligen vill säga är “Det va fan knappt så att jag tog mig upp ur sängen. Jag är sinnessjukt överväldigad av allt som händer i mitt liv men jag vet inte ens hur jag ska börja bena ut allt”.
Det svaret är en aning annorlunda. Jag är 38 år för 20 år sedan trodde jag, jag intalade mig själv att “ensam va stark” Jag kunde inte ha mera fel. Det var sällan jag såg något annat än en polerad yta hos folk. Allt var ju “perfekt” jag kände mig “Perfekt defekt” mestadels av tiden.
Först efter att jag fyllde 30 så insåg jag att ensam är inte stark. Så vad gör man då när man är uppvuxen med att ta hand om alla andras känslor? Alla andras känslor spelade roll utom mina egna? Det mönstret, den tron att ha den som en del av sitt dna är inget att leka med. Jag vet hur jag är som person, jag är fruktansvärt envis, uthållig och gillar inte när människor säger åt mig vad jag ska göra eller känna. Jag är också känslig, jag är varm, omtänksam skrattar rätt ofta åt mina egna skämt (för att jag är komiker också, så ni vet) det är en karusell av känslor. När man börjar med att läka sår så är det som att man hela tiden hittar nya lager att läka. Att rannsaka sig själv på detta sätt är inte för den som är nervklen. Men vet du vad som är så bra? Även om man är nervklen från början så som jag va, så blir man lite modigare för varje gång man tar tag i ett trauma som behöver läka. I början är det läskigt, det va läskigare att tro att jag behövde göra detta ensam. Om det är så att du känner dig ensam och du inte vet vart du ska ta vägen…så finns vi här. Det svåraste och det modigaste du någonsin kommer att göra är att be om hjälp. Men om jag kan så kan du. You got this and if you don’t then I got you.
/Connie Nunez