HEJ! Jessica här, vice ordförande i SHEDO och projektledare i framtagningen av vår stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende.
I tio år var jag drabbad av självskadebeteende och ätstörningar. I kanske nio år var jag patient inom psykiatrin. Först BUPs öppenvård, BUPs slutenvård, Vuxenpsykiatrins öppenvård, slutenvård, mellanvård, dagvård, dagvård i DBT, specialistvård för ätstörningar, både sluten- och öppenvård. Och dagvård. Sedan behandlingshem, akutpsyk igen osv. Kort beskrivet har det varit en lång resa.
Under många av dessa svåra år hade jag en dröm om att få jobba med människor, att få förändra och göra skillnad. Jag mötte så mycket vårdpersonal och tänkte att sjuksköterska verkade vara ett brett och bra yrke för att få möjlighet att kunna göra skillnad på många sätt. Det skulle jag bli. Många gånger skrattade läkarna åt mig, sjuksköterskorna. Mentalt fick jag en klapp på huvudet med ord som ”hur skulle du kunna bli sjuksköterska, du som spenderat så många år som patient?”.
I fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag har nu en kandidatexamen i omvårdnad och en yrkesexamen som legitimerad sjuksköterska. Och jag är frisk och mår bra. Ärren på armarna finns kvar, men vad gör det? Ingenting. Jag hade fått äran att hålla studenternas examenstal i kyrkan för 500-700 personer. De grät och applåderade och hurrade när de förstod att jag var i mål, på riktigt. Att jag blev sjuksköterska, trots alla som aldrig trodde att det skulle vara möjligt.
Idag är jag alltså legitimerad sjuksköterska, vice ordförande i SHEDO, projektledare i framtagningen av vår stödchatt och projektledare i Arvsfondsprojektet Återhämtningsguiden som är ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård.
Om ni där ute möter människor som inte tror på er; Kämpa. Gå förbi dem. Låt ingen annan än dig själv vinna.