Ge en gåva Vet inte om det är jag… men känns inte som nån pratar om vad som händer efteråt. När du har börjat läka trauman, ändra mönster som har suttit i dig och ibland varit de enda som har hjälpt dig att överleva olika situationer. Hur gör man? Hur börjar man bara leva och vara levande i de livet man kämpat så hårt för…men även ibland kämpat att ta dö på. Jag förespråkar inte att man ska ta livet av sig (lugna dig ett par hekto) men jag dömer ingen som gör det heller.
Tillbaka till ämnet. Hur gör man? Jag jobbar febrilt med det nu. Har ett liv som jag bara kunde drömma om när jag va barn… eller rättare sagt visste inte ens att man kunde drömma så här stort och sen ro det i hamn. Jag kan fortfarande få panik när jag inser att jag är trygg. När jag inser att jag kan andas ut.
Jag får svackor ibland och får dåligt samvete. För jag har inget att vara nere för. Jag har allt jag behöver men psykolog har sagt att det tar tid att vänja av kroppen att inte vara på alerten hela tiden. Men när jag får svackorna så skäms jag som ett djur efteråt. Jag borde bara vara levande och leva.
Finns inget som jag finner så jävla provocerande som när folk som inte ens vet hur det känns att befinna sig i ett tillstånd där man är så nära att ta livet av sig för man ser ingen utväg säger ”Meh det är bara att göra! ” …Du, din jävla imbecill… är det som jag vill säga men säger inte (tydligen inte socialt accepterat). Jag ler och går ofta därifrån eller så disassocierar jag helt och hållet.
Finns ingen manual för hur man börja leva efteråt, hur man får sitt nervsystem att förstå att man kan andas ut…att man är trygg. ”Slowly learning that life is Okey” den strimma text kommer från en av mina favoritlåtar genom tiderna (också min första crush nånsin Morten Harket jävlar så vacker!!) ”Take on me” med A-ha.
Hitta tillbaka till sig själv eller på nytt bara definiera den man är! Möjligheterna är oändliga helt plötsligt! Detta ska då läggas till att när du börjar definierar dig själv så som du alltid har velat vara, så helt plötsligt kan det bli ensamt. Men vet du vad? Det är okej. Låt det falla iväg. Det som är menat för dig kommer alltid att hitta dig, kanske inte som du tror men det kommer att hitta dig. Jag hejjar på dig och tror på dig! You got this boo!
Mitt yttre har alltid varit hårt. A bitch on wheels. Effektivt sätt att hålla mänskligheten på avstånd. På avstånd för att skydda mig själv, låter man inte någon nära så blir man inte sårad. Jag grät sällan inför folk. Om jag gjorde det så va det fan illa. Men det är ju något som har förändrats. En man med en hatt, långt blont hår och gröna ögon senare…och jag är all sorts of soft. Also min man är så mycket bättre än Morten Harket! Ville bara säga det.
Tillbaka till ämnet…
Finns ingen manual, det finns riktlinjer i stora drag som att borsta tänderna, dricka vatten, inte snorta kokain på nån fest där du inte känner nån. Ni vet såna saker. Alla människor är olika, jag är inte mera speciell än dig och vice versa. Jag kan bara berätta om du känner för att ta till dig det…vad som funkar för mig. Vi kör på en lista i punktform:
*Dagbok skriver som en dåre. Har jag ner det där i så behöver jag inte bära med mig det.
Träning- endorfiner och sånt tjafs. Skämt och sido, insett att om jag vill leva det liv som jag nu bestämt mig för så behöver jag en stark kropp samt psyke. Träning hjälper mig med det.
Inse att det är helt okej att vila
Ta det i din takt. Allt behöver inte hända NU (säger hon med adhd)
Ha tålamod med dig själv, denna punkt är så jävla irriterande… men nödvändig.
Dance it out. Ni som har sett på Greys anatomy vet ni som inte vet well let me break it down for you. Min psykolog sa att man behöver ibland skaka av sig det som känns som stress och ångest i din kropp. Dra på din favoritlista på spotify och KÖR! För den som vill lyssna heter min favoritlista ”Dance it out”!
// Connie