Ge en gåva Jag har egentligen inte tänkt skriva några inlägg till bloggen under november eftersom jag har ett större skrivprojekt på gång. Jag deltar nämligen i den årliga utmaningen NaNoWriMo, National Novel Writing Month, som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad. Men jag kände ett behov av att dela med mig av det här stora som håller på att hända, när jag insåg vad som håller på att hända. Javisst orden är det som räknas under november, men jag upplever något större som är nytt för i år.
I skrivande stund har jag tagit mig till dag 8 i utmaningen helt utan destruktiva strategier. Det är många ord på få dagar vilket blir pressande och intensivt. Om november hade varit en sådan månad med 31 dagar, hade allt varit mycket enklare, men 30 dagar är ganska stressande. Så tidigare år har självskadandet varit min morot och min piska. Om jag klarade av dagens ordmål, skulle jag unna mig att självskada. Om jag inte klarade av målet, ja då visste jag vad som väntade så det var bäst att skärpa mig och ta mig över målet. Det här låter verkligen som grovt självbedrägeri. Jag har tidigare inte förstått hur en och samma sak kunde fungera som belöning och som bestraffning samtidigt. Numera har jag mer förståelse för hur destruktiva impulser och tankemönster fungerar och jag försöker att inte döma mig själv så hårt.
Det räcker att jag backar till november 2021 för att tydligt se alla dessa destruktiva tendenser och tankar som hade grepp om mig och som kunde vara väldigt paralyserande. Tidigare år har varit ännu värre. Ibland är det så lätt att fastna i tankar om att ingenting rör sig framåt och att allt det dåliga inte alls förändras. Att ta en avskild månad – som innebär mer känslor, toppar och dalar än vanligt – och jämföra hur den har sett ut med hur jag mår idag är en väldigt bra övning i att se vilken utveckling som jag har genomgått senaste åren.
Vad gör jag annorlunda i år då? Framförallt har jag inte destruktiva strategier som ett alternativ, vare sig för att motivera, belöna eller bestraffa. Jag håller inte på med bestraffningar alls längre. Om jag inte skriver mina ord idag, får jag mer att skriva imorgon. Så är det med den saken. Hårdhandskarna är av eftersom de inte för mig framåt. Istället söker jag inspiration i Nano-community, i musik, i mina karaktärer och i tilltron till min egen förmåga att skriva. Som belöningar tar jag pauser, ser ett avsnitt av den där serien, äter extrasaltad popcorn, köper mig ett nytt skrivblock som är så snyggt att jag inte vill klottra i, och då kommer det ställa sig intill dem andra för fina blocken för att skriva i. men jag förtjänar också fina saker.
Att jag överhuvudtaget har lyckats landa i medvetna val där jag både väljer det som är bra för mig samt väljer bort det som skadar, handlar om det gedigna arbetet jag har gjort med mig själv för att hitta långsiktiga och självvaliderande strategier. Varje gång jag har utmanat en självdestruktiv tanke och inte agerat på impulsen, har jag givit mig en självskadefri dag. Många gånger har det känts omöjligt att nå hit och det har tagit mig många år, men här är jag! Dag 8 och jag har inga planer eller impulser att självskada.
/Shaha