Ge en gåva Jag vet inte hur det känns att bli gravid, föda barn och bli förälder både en och två gånger utan psykisk ohälsa i bagaget. Jag har ju mitt bagage med ångest och oro, ett långvarigt självskadebeteende samt depressioner och även om det är flera år sedan jag slutade skada mig själv och även fast jag idag mår bra så väcktes det en rad olika rädslor inom mig när fick reda på att jag var gravid. Det dök upp många frågor inombords, frågor som nog många blivande föräldrar, oavsett bagage, ställer sig. Klarar jag av att bli förälder? Klarar jag av det ansvaret? Tänk om jag får en förlossningsdepression? Kommer jag orka med sömnbristen? Behöver jag sluta ta mina läkemedel?
Jag har tänkt tankar som: ”Kommer jag, som tidigare mått så dåligt att jag inte ens kunnat ta hand om mig själv, klara av att ta hand om ett barn?”, ”Vad händer med mitt barn om jag börjar må ohållbart dåligt igen?” och ”Vad ska andra tänka och tycka när jag bär ett barn i mina ärrade armar? Kommer de att känna oro för mina barn i och med den resa jag har bakom mig?”.
Jag tror att en blivande förälder, oavsett bakgrund och bagage, kanske tvivlar på sin förmåga att ta hand om sitt barn och att det kanske också ska vara så, att det blir så när man är mån om att ge sina barn allt det bästa, redan innan de ens kommit till världen.
Att bli och vara gravid, föda barn och landa i föräldraskap väcker känslor i vem som helst. Hormoner, sömnbrist, kroppsliga förändringar och utmaningar. Det är en omvälvande period i livet, minst sagt. Jag har absolut varit orolig under båda mina graviditeter, framförallt över hur jag ska må efter förlossningarna. Jag mår bra idag, känner mig stark i mig själv och känner mig trygg med att jag kan hantera mina känslor, men jag är också en sårbar person så visst har jag oroat mig för att bli sjuk igen, falla ner i depression till följd av extrem sömnbrist eller liknande.
Under mina båda graviditeter har jag ändå fått må väldigt bra om jag jämför med många andra. Men att vara gravid är ingen ljuvlig, glamourös tid, åtminstone har inte jag tyckt det. Det är häftigt och fantastiskt att få bära på ett nytt liv men det är också tungt, utmanande och tufft, både fysiskt och psykiskt.
Min största utmaning under båda graviditeterna har varit bristen på sömn som i sin tur lett till ett svajigt mående, en försämrad psykisk hälsa. Jag har varit sjukskriven under stora delar av graviditeterna och båda gångerna har förlossningarna satts igång aningen innan barnen egentligen varit beräknade att titta ut, då jag på slutet hade det väldigt kämpigt mentalt och man i största möjliga mån ville förebygga att jag drabbades av depression.
Psykiatrin fanns som ett fantastiskt stöd under min första graviditet men gjorde mig besviken under min andra. Jag har också blivit glatt överraskad över hur bra stöd jag, som har ett bagage av psykisk ohälsa, har fått från andra håll inom vården under både graviditet, förlossning och föräldraskap. Mödravården (MVC), specialistmödravården, förlossningen och barnhälsovården (BVC) har varit, och är fortfarande, fantastiska. De har kunnat stötta mig i oro och tvivel, svara på frågor och ge råd.
Jag upplever att det finns en större kunskap och förståelse för psykisk ohälsa inom de här vårdområdena än vad jag från början hade vågat hoppas på. Något som gläder mig enormt. Kanske har jag haft turen att träffa på rätt personer men jag hoppas och tror att det ligger mer bakom detta goda stöd än enbart tur.
Jag har också varit rädd för att, med psykisk ohälsa i bagaget, bli dömd och ifrågasatt. Som gravid, som födande, som förälder. Jag har varit rädd för att min bakgrund skulle få människor att ifrågasätta min lämplighet som förälder. Det var dock en rädsla som suddades ut snabbt och aldrig dök upp igen. Aldrig har jag upplevt att någon barnmorska, förlossningsläkare, barnläkare, barnsjuksköterska eller annan vårdpersonal man möter från det att man blir gravid har ifrågasatt mig, dömt mig i och med min historia eller tvivlat på min förmåga. Inte heller har jag upplevt att någon annan har ifrågasatt mig som förälder, inte förskollärare eller annan personal inom förskolan, inga andra föräldrar, ingen. Det är en fantastisk känsla att få känna sig som vilket annan mamma som helst för det är jag ju också, även om jag må vara en mamma med randiga armar. Jag vill till och med tro att jag med psykisk ohälsa i bagaget kan ha en fördel när det kommer till att bejaka, ta hand om och bemöta mina barns känslor och kommande mående. För att jag vet hur starka känslor känns och för att jag själv gjort en resa där jag blivit tvungen att lära mig hantera svåra känslor på ett konstruktivt sätt, för att jag kanske kan förstå deras känslor på ett djupare plan och förhoppningsvis vet hur jag ska bemöta dem de gångerna jag ändå inte kan förstå.
Föräldraskapet är ingen dans på rosor, inte för någon skulle jag tro, och sedan jag fick barn har jag verkligen känslorna på utsidan. Rädsla och oro är ständigt närvarande känslor i min mammaroll, liksom den obeskrivliga kärleken. I stressen och sömnbristen varvas orkeslöshet och frustration med tacksamhet och glädje.
En viktig insikt för mig har varit att jag må ha varit en ”duktig flicka” under stora delar av mitt liv men jag behöver faktiskt inte vara en ”duktig förälder” och klara allt på egen hand. Jag behöver inte veta allt, jag har faktiskt aldrig varit mamma förut.
Det är upp och ner och ingen är perfekt men det finns stöd att få och det är helt okej att be om och ta emot hjälp.
Pia Ejeklint