Ge en gåva Jag har funderat lite över det här med att vara förälder och samtidigt lida av psykisk ohälsa. Jag har en son som är lite över 3 år och jag är ensamstående då hans pappa och jag skiljde oss tidigare i år. Trots att hela mitt liv egentligen har varit ganska kaotiskt har jag alltid längtat efter barn. Att bli mamma har aldrig skrämt mig utan snarare tvärtom, jag har nog tänkt att barnet kommer göra det lättare. En mening med livet. Någon att älska villkorslöst. 4 år med ofrivillig barnlöshet, men till slut kom han med hjälp av IVF (provrörsbefruktning).
Precis som att sonen kom med en enorm kärlek och glädje så kom han också med en extrem oro och ängslan. Och dåligt samvete. Jag blev nästan tagen på sängen över de negativa känslorna kopplat till honom, detta skulle ju vara härligt och underbart! Missförstå mig inte- det är härligt och underbart också. Men det är oerhört svårt emellanåt. Jag har diagnosen ”emotionell instabil personlighetssydrom” och ett barn, speciellt i treårs-trotset, hade nog kunnat göra vilken människa som helst emotionellt instabil. Skämt åsido, så finns det några slutsatser jag kommit fram till:
- Avlastning är viktigt
- Prioritera sömn, vila och mat i den mån det går
- Att vara snäll mot mig själv
- Be om hjälp om det blir för svårt
- Det är okej att inte orka ibland
- Lite för mycket McDonalds och tv har inget barn dött av
- Sluta jämföra mitt föräldraskap med andras
Jag hade kunnat skriva tio sidor om det här för det finns så många olika aspekter. Hur jag känner mig som förälder, hur samhället ser på föräldrar med psykisk ohälsa, vilken hjälp det finns att få, hur utanför jag kände mig i ”föräldrasammanhang”, fördomar jag får bemöta på grund utav min bakgrund osv. Listan kan göras oändlig. Men det absolut viktigaste att säga vill jag rikta till er andra föräldrar där ute som inte alltid mår så bra; ni är inte ensamma! Det kommer gå bra. Ni gör så gott ni kan och det duger alldeles utmärkt. Det är lätt att kritisera sig själv och tänka att man är oduglig och värdelös när ångesten blir för stark eller när orken tar slut. Men jag väljer att se kampen som en styrka. Att gå igenom psykisk ohälsa gör en lyhörd och empatisk, så vilka är bättre lämpade till att guida sina barn genom svåra känslor i livet om inte vi som dagligen gör det själva?
Oavsett hur svårt det ibland kan kännas så är det inte omöjligt. Att vara förälder är glädje. Det ger mening och är helt fantastiskt. Kanske behöver vi lite extra stöd, några fler samtal, lite mer avlastning, men vad gör det? Köp hem lite McDonalds, sätt på en film och försök tänka snällt om dig själv. Du gör ditt bästa och det kommer bli bra.
Isabella