Ge en gåva Jag fick reda på idag att jag kommer att få mitt drömjobb. Skötare inom psykiatrin. Förvisso är det bara på timmar och förvisso är det lågavlönat (som ju olyckligtvis är standarden inom den så livsviktiga och livsnödvändiga bransch som vården är) men jag kunde inte vara lyckligare.
En gång i tiden var det nämligen jag som vistades innanför psykiatrins väggar. Hasade mig fram längs nästan hotfullt vita korridorer och nästan hånfullt avskyvärda konstverk hängandes uppå dem, skyfflandes mellan olika tanter med liknande frisyrer och ansiktsfåror och som alla försökte ta reda på vad det var för fel på mig. Eller det visste dem ju egentligen. Anorexia nervosa, depression och självkadebeteende var det som angavs som orsaken i deras papper till min vistelse där. Vi befann oss i dessa rum tillsammans på grund av våra titlar. I deras fall var det enkelt. De hade gått en särskild utbildning och helt plötsligt ansågs de särskilt kapabla till att hjälpa att laga trasiga människor. Problemet var väl att det sällan fanns vare sig förmåga eller intresse för att ta reda på varför mina titlar hade tilldelats mig.
Jag kommer inte ihåg namnet på en enda utav dem. De hette säkert saker som Lena, Ann-Marie eller Marianne. Jag vill inte förminska insatserna fullständigt från alla dessa Lenor, Ann-Maries och Marianner – vissa av dem försökte verkligen och vissa av dem lyckades till och med nå fram och kunde visa genuin empati och omtanke. Men sanningen är den att anledningen till att jag lever idag är inte psykiatrins förtjänst – utan min egen och mina få allra närmsta.
Att jag är på den plats jag är idag har aldrig varit en självklarhet. Jag studerar till undersköterska, har till och med aspirationer om att en dag studera vidare till psykolog, bor i en underbar trea tillsammans med tre lika underbara katter. Jag kunde lika gärna ha varit död och begraven. Men det är jag inte. Långt ifrån. Och jag har precis givits chansen att få vara en person som förhoppningsvis kan hjälpa andra som är i den sats jag varit i. Att vara en person inom psykiatrin som faktiskt bryr sig helhjärtat. Att ha kapaciteten att hjälpa att laga trasiga människor. För den chansen är jag evigt tacksam.
För vem som helst som inte själv har krigat sig igenom ett helt liv bara för att få leva och som aldrig riktigt har kunnat tagit saker såsom arbete, eget boende, högskoleutbildning och fungerande relationer för givet så kan detta säkert verka fånigt.
”Det är ju bara ett jävla timvik på psyket. Herrejistanes, det blir man ju inte rik på – och så jobbigt det måste vara!”
Men det skiter jag fullständigt i. Alla som vet, vet. Hur stort något sådant här är. När man uppfyller en överlevares drömmar.
/ Linn