Ge en gåva Jag kommer inte ur det. Ger jag upp för lätt? Eller är det bara så att det jobbiga är för starkt att jag helt enkelt inte orkar fokusera? Är det en ursäkt? Får man säga så? Jag har alltid tröstat mig med mat & godis. Genom alla åren. Dessutom har mat och fika fått agera belöning när jag utfärdat något bra eller att någonting kul händer. Så fort en högtid är på ingång, så fort det är semester, så fort jag bjuder över en kompis går tankarna “Vad ska vi äta? Vi måste ha någonting gott”. Jag kan inte fira högtid för att det är högtid, jag klarar inte av att umgås med vänner och bara sitta och snacka. Jag måste alltid äta, jag förknippar alltid allt med maten.
På samma sätt som när jag inte mår bra, när ångesten river i bröstet och jag bara vill somna för att vakna väldigt långt senare. Då har jag väldigt nära till maten och framförallt det söta, fika, glass, godis, snacks. Jag har alltid sett detta som min bästa vän vid jobbiga stunder. Beror det på att jag aldrig haft en riktig vän (förrän nu, som 37 åring?) och att jag då applicerar godiset som en vän att lita på, för det finns ju alltid där för mig, oavsett vad. Hade jag gjort andra val om en riktigt äkta vän fanns vid min sida då? Har detta beteende blivit en ond vana som jag nu inte kan sluta med trots jag har en bästa vän nu?
Jag försöker lever en livsstil där maten inte är så central men nyttig, för att helt enkelt må så bra jag kan. Men, när jag mår som sämst, när jag är i en svacka, ett djupt hål som jag är just nu, då allt känns meningslöst och bortkastat, då är det oerhört svårt att fokusera på att äta rätt. Då blir det istället kaos. Jag dövar det onda med socker. Socker. Och ännu mer socker. Och så får jag ångest över att jag inte klarar det jag önskar. Men hur ska jag orka när all min energi går åt till att överleva dagen? Jag tror detta är en form av skadebeteende. Jag har alltid varit sockerberoende, I know. Men jag har inte förrän nu insett att detta är ett beteende som är dåligt, som skadar mig. Men ändå klarar jag inte att stå emot. Jag skadar mig själv, är det medvetet? Hur kan jag sluta?