Ge en gåva Dunk, dunk, dunk, dunk.
Jag vaknar mitt i natten av ett ljud jag inte känner igen. Efter många år som anhörig är jag på helspänn och sover alltid med ett öppet öra, eller egentligen inte alls om inte barnen sover. Men nu måste jag somnat över köksbordet och ljudet kommer från trappan.
Jag smyger upp från stolen för jag vet att plötsliga höga ljud som skrapandet av en stol kan trigga och sedan skapa händelser som inte alls är meningen att hända.
I trappan sitter min fjortonåriga dotter och skapar ljudet med sitt huvud, tårarna rinner och omläggningsmaterialet behöver plockas ner från hyllan där det för en gångs skull faktiskt hamnat sen förra gången.
Hennes ögon är helt tomma och jag ber henne försiktigt att sluta.
“Jag kan inte”
Jag går sakta upp mot henne och hukar mig ner på trappsteget under henne med ansiktet vänt mot henne, lägger min öppna hand mellan hennes huvud och väggen. Elefanten inom mig som börjar ta upp mer och mer plats i mina lungor får absolut inte få övertaget här. Men jag är så ledsen, så innerligt och tyngd av sorg för hur det har blivit för mitt älskade barn, hur jag slitit, skrikit och försökt få hjälp av bup, skolan, kommunen, socialen…
Jag sätter på musik med min andra hand och storebror kommer upp, frågar försiktigt vad som händer.
Ja, vad händer egentligen. Ångesten är så stark att det enda sättet att hantera det är såhär just nu, hon har inga andra verktyg.
Jag rör henne inte mer än nödvändigt för det klarar hon inte av, sensorisk överkänslighet heter det visst. Så svårt när det enda man vill göra är att ta dem i knät, vagga dem, hyscha och sjunga till sömns när allt är som tyngst.
“Ska vi åka bil?”
Hon stannar upp och reser sig efter en stund utan ett ljud, hämtar en laddsladd. Tar sedan på sig mjukisbyxor och en tjock tröja. Lägger sig på golvet gråtande bredvid sin hund. Går sedan ut till bilen och sätter sig.
Storebror får byta säng och vara nära den för denna gången sovande och lugna lillasyster medans vi åker. Igen.
Timvis åker vi fram och tillbaka över kommuner runt omkring.
Besöker varenda 24/7 butik i området, äter McDonalds och i gryningen när ångesten ebbat ut och hon sovit några timmar i bilen så rullar vi in hemma på grusvägen.
När vi kommit in, hon somnat om i min säng. Lillasyster har kommit iväg till skolan lyckligt ovetandes om nattens händelser.
Så ser jag innan jag kryper ner bredvid min lilla lilla fjortonåring ett sms från henne. Som skickats två timmar innan jag vaknade samma natt vid köksbordet när det stod.
“Kan vi åka bil”
– Sofia Lundström
/Shaha