Ge en gåva Det är så tragiskt att min emotionella personlighetsstörning gör det så svårt för mig att ha relationer. Jag sörjer det. Det är tufft och det tar hårt på mig.
Från att vara besatt till att inte vilja ha med personen att göra.
Att vara paranoid. Att skifta känslor från sekund till sekund.
Att höja min favoritpersonen till skyarna så att det till slut blir dysfunktionellt. För att sedan trycka ner dem och inte vilja ha med dem att göra.
Jag kräks av känslan att dem som har andra relationer än mig.
Jaha, men gå och va med dem istället då. Du har ju dem, varför ska vi då vara vänner? Prata med dem då istället. Kan jag inte vinna, så tänker jag inte förlora. Då vinner jag istället genom att självmant backa. Ha-ha. Schack matt. Jag ska ha sista ordet. Ingen ska avvisa mig. Jag avvisar dem.
Min emotionella personlighetsstörning förstår inte varför jag inte kan vara den enda för någon. Som när man var liten, man blev avundsjuk när ens bästa kompis umgicks med andra. Att vilja ge ultimatum. Du är med mig eller så är du inte det alls. Och när jag backar i relationen så kommer jag ner på jorden igen. Varför är den personen så mycket bättre än alla andra? Det är ju en helt vanlig person! Vad för magisk har den gjort? Men jag är inte rimlig när jag blir besatt av min favoritperson. Hela världen kretsar runt den. Jag kan inte vara utan den och jag behöver konstant kontakt. Det är otroligt tröttsamt. Därför kan jag inte bevara relationer för det slutar med att jag backar när jag känner mig hotad och då lämnar jag. ”It was good while it lasted”.
/Nathalie